Min novell.

Tre sekunder är allt som behövs för att ändra ditt liv. Några simpla sekunder som du aldrig skulle lagt märke till annars, kan bli hela din värld. 

 

Det dunkla ljuset i rummet får alla kontraster att bli suddiga och blicken får svår att fokusera på något specifikt. Värmen från din arm som ligger slappt runt min midja känns inte alls lika behaglig som den brukade. Ibland så undrar jag varför vi lurar varandra att allt är okej, när vi i själva verket vet att det är över. Det går inte att laga med lite falska löften som vi har försökt med så länge nu. Jag suckar och sluter ögonen igen med hopp om att somna och vakna utan värmen från dig. Det fungerar och jag sjunker in i drömmarnas värld. En värld där man kan låtsas utan att någon kommer till skada.

 

Kaffemaskinen ger ifrån sig ett obehagligt ljud när den maler bönerna och det känns som en liten del av min hjärna gick sönder. Vår sovrumsdörr öppnas och Stefan kommer ut, han har enbart på sig en sliten gammal morgonrock och ett par kalsonger. Själv har jag redan klätt och fixat till mig, redo att gå till jobbet och slita i några timmar. Stefan ställer sig bakom mig och lägger sina muskulösa armar runt mig. För någon annan än mig hade det nog varit rena drömmen att ha någon som han till fästman. Jag skakar bort honom och han ger ifrån sig ett fnys. Jag fortsätter med kaffet och ignorerar hans iteration över det som nyss hände. Jag vill inte längre ha hans värme men varje gång vi diskuterar det vet jag inte hur jag ska säga orden. Det borde inte vara så svårt det är bara att säga ”jag älskar dig inte längre och ja vet inte om det fanns kärlek från början”. Att ändra ett liv du har levt i tre år är inte så enkelt. Jag gör praktisk samma saker om och om igen, bryter aldrig mönstret. Rädslan är för stor. Stefan ger upp och går surt bort till soffan och sätter på tv:n. Vi är vuxna men vi beter oss bara som barn, åldern talar för att vi borde kunna föra ett normalt samtal men det blir alltid någon som fegar ur. Jag tar den varma kaffekoppen och sätter mig vid bordet. Det är knappt tre meter från oss men det kunde lika väl vara olika universum.

 

Jag slänger fundersamt en blick åt Anna, hon sitter vid köksbordet med ryggen vänd mot mig. Den gnagande känslan inuti mig säger att vi borde få ett slut på det här. Det har gått för långt vi kan inte föra ett vanligt samtalsämne längre, orden finns där men dem sägs inte. Vi kör tysta leken men det finns ingen vinnare. Jag har försökt, jag har gett henne min värme även fastän den inte var särskilt äkta. Anna har inte sagt ett ord på två dagar, inte så mycket som ett simpelt ”hej”. Hur kan två vuxna människor bo ihop fast inte tillsammans och hur tog känslorna slut, om de fanns nu över huvud taget. På tv:n visas det någon sliskig kärleks film som ska var bilden av ett riktigt förhållande. Ibland så önskar jag att mitt och Annas förhållande var som i dem sliskiga filmerna, de är i alla fall lyckliga. Jag slänger en blick åt Annas håll och ser att hon har ställt sig upp och är nu riktad mot mig. Hennes blick säger mer än alla ord han har hört henne uttala, nu är det slut. Ögonblicket är så stilla att det känns som om världen har stannat. Hon öppnar försiktigt munnen men det kommer inte några ord ut ur den. Hjärtat dunkar hårt mot bröstkorgen det är nu, på blott tre sekunder ska hans liv förändras. Tiden tickar långsammare än någonsin och jag vågar knappast blicka, då kan allt vara borta. På blott en sekund.

 

Paniken är precis vid utan redo att komma upp och ta över mig fullständigt. Min mun är öppen men återigen kan jag inte hitta orden, jag vet vad jag ska säga men det vet inte den. Hur mycket jag än repeterar orden i mitt huvud når dem inte fram till munnen. Den stängs och jag sjunker ihop lite, besviken över att jag inte kunde ta mig mod till att uttala orden. Jag kan se att Stefan gapar lite med munnen inte för att han är på väg att säga orden jag inte kunde, han gapar för att han är besviken att jag inte sa dem så att han slapp. Jag rätar upp min hållning och mitt ansikte förvandlas till sten, ett känslolöst ansikte. Nu för tiden är det mitt vardagliga ansiktsuttryck. Jag vänder på mig och ställer kaffekoppen i diskhon. Vi var aldrig menade för varandra men det är så svårt att avsluta ett kapitel av ditt liv, hur gärna jag än vill. Jag går i tystnad in till vårt sovrum igen och stänger dörren efter mig. Det är inte rättvist att det blev så här, vi skulle inte försökt från första början. För vissa är inte menade för varandra, vissa fortsätter bara såra varandra.
Av: Frida Hjalmarsson.
VN:F [1.9.11_1134]
3.2/5 (5 röster)
Min novell., 3.2 out of 5 based on 5 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.