Min barndoms sista dag

 

Det var dagen för den stora, årliga, älgräkningen. Pappa skulle komma att vara ute i skogen hela dagen och jag och min mamma vara hemma. Det var samma sak varje år. Vår familj bestod av mig, mamma och pappa och mina småsyskon, Kalle och Emma, 6 och 8 år. Själv var jag 12 år och skulle snart fylla 13.

 

Vi bodde i ett hus mitt i ingenstans, 2 mil rakt in i skogen från en liten småstad räknat. Huset var stort och ödsligt och vi hade inga grannar. Vi barn växte upp utan lekkamrater så vi var utlämnade till oss själva på gott och ont. Mamma jobbade i staden och min pappa var älgräknare. Hans jobb var att hålla ordning på och reglera älgstammen i vår omgivande, djupa skog.

 

”Det ända det finns här är älg” brukade pappa säga när han kände sig nere och det hade han ju rätt i. Det fanns verkligen otroligt mycket älg där vi bodde. På kvällarna på somrarna kunde man se de äta våra äpplen i trädgården. Vi hade många, stora äppelträd och pappa hade för länge sen gett upp tanken på att få ha några äpplen för sig själv. Inga fällor eller eller hot hade kunnat hålla älgarna borta från pappas äpplen.

 

”Troligen för att det är de godaste i hela trakten” brukade pappa mummla för sig själv. Han kunde ha tillagt att det var de ända.

 

På dagarna kunde man då och då se älgarna lufsa i skogen utanför huset, men de var skygga varelser och försvann snabbt då de såg att vi rörde oss i trädgårn. Ibland kunde det gå flera dagar utan att vi såg en ända älg och då brukade vi skämta om att ett ufo kommit och tagit alla älgar, men vilka rymdvarelser skulle vara intrsserade av älgar?

 

Pappas jobb var alltså att räkna älgarna så att man skulle kunna beräkna hur många man skulle kunna skjuta av. Ideen var säkert god men antingen var pappa usel på sitt jobb eller så fanns det inneboende fel i sättet att räkna för antalet älgar bara ökade år för år.

 

Mamma, jag och mina småsyskon ville flytta in till stan där vi gick i skola och hon jobbade. Jag hade aldrig riktigt trivts i det alldeles för stora huset med sina många, stora, allvarliga rum. Jag drömde om en mysig lägenhet i stan, med närhet till kompisar och nöjen. Jag tror att min mamma drömde om ungefär samma sak Hon sa att hon ville slippa älgarna och pendlandet men pappa sa alltid att hyrorna var alldeles för höga i stan och att han aldrig varit nån stadsmänniska. Vad vi tyckte var inte så intressant.

 

Dagen för den stora, och skulle det visa sig sista, älgräkningen vaknade jag tidigt och stirrade upp på sprickorna i taket taket som jag alltid gjorde. Det var i början av mars och ett svagt morronljus började leta sig in genom fönstret. Ibland kunde ljuset som föll in från fönstret bilda märkliga mönster i taket. Jag kunde fantisera om att de betydde saker, att de var varsel om saker som skulle hända. Den här morgonen visade dom dock ingenting alls.

 

Det var absolut tyst i huset som det är i stora hus på landsbygden på vintermornar. Jag vaknade alltid tidigt och alltid först. Det här var alltså årets jobbigaste dag, den dag då pappa var mer hysterisk än vanligt. Hela huset brukade fyllas av andra älgräknare, de använde vårt hus som huvudkontor. När jag var liten tyckte jag det var spännande, ett avbrott i ensamheten, men nu tyckte jag det mesta var jobbigt. Jag tänkte att det kunde vara i nån annans hus nångång, men knappt hade jag tänkt tanken innan jag insåg att det inte fanns nåt annat hus.

 

 

Efter ett litet tag hördes det karkaritiska ljudet av pappa som vaknade. Pappa hade den fula ovanan att tycka att när han vaknade skulle alla andra också göra det.

 

”Upp och hoppa era slöfockar” ylade han ”Ni har väl integlömt vilken dag det är idag”?

 

Nej, hur skulle vi kunna göra det? Nedräkningen hade pågått ett bra tag nu. Det här var Pappas Dag. Den ända dag på året då min pappa var en viktig och betydeslsfull person: den Stora Älgräknaren.

 

Mina småsyskon blev hämtade tidigt på morgonen av morbror Anton och hans virriga fru i deras jättelika, uråldriga bil. Ingrid, som frun hette, blandade alltid ihop Emma med Kalle och tvärtom. Kalle och Emma var inte bara av olika kön utan dessutom extremt olika till både sätt och utseende. Kalle var liten och tunn för sin ålder, och Emma ovanligt lång och storväxt. I mina barnögon var detta beteende mycket märkligt men jag tänkte för mig själv att man nog blir sån när man blir gammal.

 

Mammas och min uppgift blev denna sorgliga dag att servera kaffe och fika till de andra älgräknarna och i övrigt hålla oss ur vägen så gott det gick. Efter frukost kom de första insläntrande. Det var alltid samma typ av människor, äldre lite vimsiga män med snälla men lite frånvarande ögon. Jag tyckte det var konstigt att man aldrig såg nån av dessa män när man var i skolan nere i stan. De borde ju bo där men den ända gång på hela året man såg de var här och nu. De frågade alltid vad man hette och hade glömt det sekunden senare. De hade på sig gröna jägarkläder och var utrustade med kartor och papper och pennor. Man hade delat in skogen i zoner och gubbarna räknade älgarna i ”sin” zon.

 

Efter hand kom det allt fler älgräknare in i vårt kök. Dagen i ända kom och gick de med papper och siffror virvlade omkring sig. De la ut sina papper på vårt köksbord och mumlade sinsemellan som om det var hemligheter man inte ville nån skulle höra. Mamma och jag serverade kaffe och bullar till gubbarna, de tackade artigt men man kunde se att deras ögon var nån annanstans.

 

Med ojäma mellanrum kom pappa insnubblande och yrade nåt förvirrat om älgar och siffror och zoner. Lika fort som han kommit in genom dörren och innan nån hann fråga honom vad han menade var han ute igen.

 

Mamma var orolig för pappa för att han de sista åren så hundraprocentigt gick in i rollen som älgräknare. Hon sett honom stå och prata med älgarna när de åt upp hans äpplen och det såg ut som om han förklarade nåt vikigt för dem. Älgarna tittade då allvarligt tillbaka på pappa och nickade instämmande. När han var nere brukade han prata om att han förstod sig bättre på älgarna än de dumma korkade människorna. Detta skrämde min mamma som allvarligt började ifrågsätta hans mentala hälsa.

 

Jag tyckte precis som de flesta andra 12-åringar att min pappa var ganska pinsam ganska ofta men egentligen var han snäll och omtänksam. Klasskamraterna, som alla bodde i stan, retade mig ibland och kallade mig för älgkillen, men för det mesta var de snälla och lät mig vara ifred. Dock hade även jag, trots min ringa ålder, börjat fundera över om pappas fascination av de stora, dumma djuren i skogen verkligen var riktigt sund. En gång hade pappa sagt till mig att älgar var det mest högstående varlesen på planeten. Jag hade bara skrattat åt det då men när jag förstod att han menade det blev jag rädd. Det var skrämmande för mig då och det skrämmer mig än idag.

 

Dagen för den stora älgräkningen börjad lida mot sitt slut. En blek marssol började försvinna bakom skogen och skuggorna blev allt längre. Älgräknarna blev färre och färre, de som kom in med sina listor och siffror intygade alla samma sak som de intygade varje år: de hade aldrig sett så fruktansvärt mycket älg som i år. Alla tidigare år hade älgräkningen avslutats med att pappa sist av alla, efter mörkrets inbrott, ramlat in, glad och lycklig, och sammanställt det Totala Antalet Älgar.

 

Denna kväll kom han dock inte. De sista älgräknarna samlade ihop sina papper, drack ur sitt kaffe och tackade för sig. Mamma och jag stod i fönstret som vette ut mot gårdsplanen och hörde hur ljudet från deras motorer försvann i fjärran. Snart var det alldeles tyst och helt mörk. Han kom inte. Klockan blev en timme, blev två timmar, blev tre timmar för mycket. Ingen av oss sa nånting för det fanns ingenting att säga.

 

Vi skulle precis ge upp och sätta oss i vid köksbordet då jag skymtade en älg borta vid slutet av trädgårn, just dit där ljuset från fönstret sträckte sig. Det var en stor och ståtlig älg som orädd gick fram till vårt fönster och stirrade stint på oss med sina lugna, stora ögon. Till min förvåning och skräck såg jag min pappas anletsdrag i älgens vackra ansikte. Älgen la huvet på sne som om den försökte säga nånting och i nästa ögonblick var den uppslukad av mörkret. Mamma blev likblek och slog händerna för ansiktet och skrek: ”han har gjort det, han har gjort det, han har blivit en av dom!”

 

Så kom det sig att denna dag, den 6:e mars 1982, blev min barndoms sista dag. Den dag då min pappa försvann ut i skogen och min mamma till en annan värld.

VN:F [1.9.11_1134]
5.0/5 (1 röst)
Min barndoms sista dag, 5.0 out of 5 based on 1 rating

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.