Middagsbjudningen

Hon fann sig själv återigen sittandes med blicken sökandes långt bortom rummet. Känslan av rotlöshet infann sig som så många gånger förut. Hon vände blicken mot sina vänner där de satt försjunkna i ett ivrigt samtal om förlossningar. När hon vred på huvudet såg hon hur alla deras manliga partners inklusive hennes egen hade samlats kring ett parti poker i köket delandes på en flaska whisky. Hon befann sig i en stereotyp. En av många stereotyper som hon på senare tid hade kommit att upptäcka utgjorde hennes liv. Plötsligt insåg hon att hon faktiskt hade något att tillföra i denna konversation om förlossningar.

 

”Min brorsas flickvän födde nyss. Sprack från hål till hål!” hörde jag mig själv säga. I samma stund som jag sa det insåg jag situationens oläglighet. Mina väninnor stirrade först på vår gemensamma gravida vän och sedan surt tillbaka på mig. Värdinnan till middagen slätade försiktigt över situationen genom att tala om sin egen förlossning. En historia som innefattade kärlek och glädje och som uteslöt sprickor från hål till hål. Jag återgick till att stirra bortom rummet. Ut genom värdinnans stora lägenhetsfönster och ut på gatan där ensamma människor planlöst vandrade omkring. De som exkluderats från vår stereotypiska ansamling. Jag undrade vad de gjorde i denna stund. Om de frös. Om de upplevde samma typ av rotlöshet som jag själv gjorde trots att vi levde så vitt skilda liv.

 

Det var inte så att hon ogillade sina vänner. De hade en lång historia tillsammans och hon älskade varenda en av dem. Men hon ogillade middagarna. Denna forcerade stämning som la sig som ett tungt täcke över väninnans lägenhet. Den lägenhet som hon i vanliga fall kände sig så bekväm i förvandlades till ett institut med osynliga lagar och regler. Regler om vad som lämpade sig. Och framför allt, vad som inte lämpade sig. Hon beundrade hennes väninnor som lätt trippade fram på höga klackar och lyckades undvika varje snedsteg. De såg så lyckliga ut. Hon led.

 

Nu kom männen in i rummet för att sluta upp sig till sina respektive. Pokerspelandet liksom whiskyflaskan var slut. Jag hörde mina väninnor fnittra när deras män satte sig för att fösa upp dem i sina knän eller för att lägga en hand på deras lår. Jag såg min egen man leendes komma mot mig för att kyssa mig. Jag svarade med att boxa till honom lite för hårt på armen och dra mig undan för att ge honom plats att sitta. Han studerade mig förvirrat men satte sig ner utan fler närmanden. Detta utgjorde för mig kvällens ultimata lidelse. När vi som par skulle mätas mot varandra i en duell om vilka som var kärast. Det var som att det tunga täcket av forcering slöt sig tätare kring mig och försökte kväva mig. Men denna stund ingav också hopp. Jag visste att detta innebar att kvällen led mot sitt slut.

Nu stod jag äntligen där i den stora vita hallen och knäppte min kappa. Jag kramade först motvilligt om min väninnas man som kramade tillbaka lite för hårt luktandes whisky och cigarr. När han släppte taget kände jag hur hans händer diskret snuddade vid min rumpa. Jag harklade mig och backade för att krama min vän. Min vackra vän som förtjänade all lycka i världen. Vad hon såg i honom var för mig en gåta. När jag kramade om henne upplevde jag för första gången på hela kvällen en äkta kärlek och värme. Som jag älskade mina vänner.

 

”Tack för att ni kunde komma, det var jättetrevligt!” sa hon och log ett varmt leende mot oss.
”Tack själva” svarade jag stelt. ”Nästa gång är det vi som bjuder”. Sedan gick jag och min man ut i den kalla natten och undvek blickarna från de frusna ensamma människorna som nekats middagsbjudningen.

VN:F [1.9.11_1134]
3.0/5 (4 röster)
Middagsbjudningen, 3.0 out of 5 based on 4 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.