Marionettdockorna

Utanför fönstret ser jag snön falla sakta ner till marken och landar i den vita snön. Hallucinationen med röda fläckar i snön kom upp. Jag ser mig själv stå där i mörkret ensam, kall och blodig. Men det är någonting fel, jag är inte mig själv, skrattandes tar jag upp en kniv som ligger i snön och skär mig i armen. Kletar runt blodet på hela mig samtidigt som snön blir mörkröd. Skrattet börjar bli hotfullare och… Jag börjar skaka på huvudet för att få bort hallucinationen, men den vill inte riktigt lämna mig, som det var verkligt.

Jag tittar ner i boken. Lektionen är tråkig och det har inte hänt någonting på hela dagen, precis som vilken dag som helst. Försiktigt vänder jag mig om och sneglar lite på Nora, hon är den enda som pratar med mig, min enda vän. Hon tittar upp och möter min blick men tittar bort igen lika snabbt. Det var konstigt, hon brukar alltid le mot mig, men inte den här gången, nu tittade hon bara bort så fort hon kunde.

Lektionen har precis slutat och jag är på väg att gå ut ur klassrummet när Nora ropar på mig. ”Luna, kan du komma, jag vill visa dig en sak!” Bara av att höra hennes röst gör mig glad och får livet att kännas okej. Hon står med de andra i klassen och pratar, det måste vara kul att vara populär, slippa vara ensam och utanför hela tiden, som jag.
När jag kommer fram till henne ser jag vilka hon står och pratar med, ångrar genast att jag gick dit. Framför mig står det personer som jag hatar och undviker mest av alla på hela skolan. Stirrar skräckslaget på dem, backar sakta bakåt men blir stoppad av Nora. ”Jag skulle ju visa dig en sak. Så du måste stanna Luna.” Hon puttar mig närmre. Tvingar mig att gå framåt.

De ställer sig runt mig i en cirkel, tittar på mig och flinar. Bedjande tittar jag på Nora som ignorerar mig, hon har inte gjort så här förut mot mig. Vad har hänt med henne? ”Jag ska berätta en liten hemlis för dig Luna. Egentligen är jag inte din vän och du borde inte ha litat på mig från första början. Men dum som du är så gjorde du det. Du är konstig och ful, och de vet du. Jag hatar dig ditt jävla missfoster! Jag var bara din vän för att lura dig.” Noras blick var hård och hatisk, chockat tittar jag på henne, det här var inte möjligt, trodde aldrig att det här skulle hända mig.

Knytnävslaget som träffade mig i magen kändes inte, jag stod kvar förstenad. Det kom en till som var ännu hårdare och då vek jag mig dubbel. De pekade på mig och skrattade. ”Ful är du och fulare sak du bli!” Killen som pratade gick fram och tog tag i mitt långa ljusbruna hår, drog hårt i det. ”Men ställ dig upp då din jä…” Killen han inte avsluta sin mening för att jag ställde mig upp i en sådan hastig rörelse så han blev chokad, och så drog jag tag i mitt eget hår så han tappade greppet. Sökte efter Noras blick för att se vad hon gjorde. Hon är min vän, eller är var hon inte det? Nora flinar, hon njuter av att se mig lida och det får mig att må illa.

Det nya slaget var jag inte heller beredd på eftersom jag tittade på Nora, det träffade mig mitt på näsan och det gjorde mycket ondare än knytnävslagen i magen. Jag tappade balansen av chocken och satt på golvet igen. Kände någonting droppa på handen, kollade upp och såg röda bloddroppar på handen. Förskräckt tittade jag på det och mindes mina hallucinationer. Alla runtom mig står och tittar på mig och skrattar. ”Hon är så dum!”, ”Rätt åt henne!” och ”Slå henne mer!” säger dom. Blodet som droppade på golvet var mörkrött, har aldrig sett så mycket blod. Ingen kan hjälpa mig nu, ingen är på min sida längre, från och med nu så får jag klara mig själv. Jag sätter mig ned på golvet och stoppar mina fingrar i blodpölen på golvet och drar dem över ansiktet, det var en sådan fin färg. Tog bort handen från ansiktet och tittade på de blodröda fingrarna. När jag tittar upp på de andra ler jag och fnissar till, tar tag i killen som slog mig, reser mig upp, och bara står där och stirrar på de andra.

De tittar konstigt på mig som om jag var en äcklig insekt. Blodet som jag har på min hand smetar jag av på killen som jag håller i armen. Äcklat tittar han på mig och backar undan. ”Vad håller du på med? Är du knäpp eller?!” Han försöker få bort blodet, men de är som fastklibbat på honom. Jag börjar skratta och sakta går jag därifrån, helt nerblodad. Alla som går förbi tittar konstig på mig. Hela vägen hem så skrattar jag och tittar på mina blodiga händer.

Skrattande låste jag upp dörren hem och fortsatte skratta när jag duschade av mig allt blod, men så fort jag kom ut igen från badrummet så var det roliga över. Allt är som vanligt igen, ensamt och trist. Det kändes underbart att få skratta så mycket, men antagligen kommer det inte hända igen.

****

Näsa dag när jag går in i klassrummet och sätter mig på min platts, precis som vanligt, eller bara nästan. Alla i klassen tittade konstigt på mig, särskilt killen som ja smetade blod på, han såg mer äcklad ut. Nu började första lektionen och läraren kom in. ”God morgon alla, idag har vi fått två stycken som ska börja i vår klass. De heter Raven och Bella.” Läraren vinkade in dem och de kom in i klassrummet. De såg exakt ut som samma person. ”Raven och Bella är tvillingar som ni kanske ser. Jag hoppas att ni tar hand om dem idag och välkomnar dem!” Beundrande tittar jag på dem och möter Ravens blick. Att titta honom i ögonen gav mig en konstig känsla i magen som inte kändes bra, som om det var någonting konstigt med honom. Tittade genast ner i bänken och låtsades som ingenting. ”Ni kan gå och sätta er där bredvid Luna.” Läraren pekade på min bänk och tittar konstigt på mig.

Rasten börjar och alla samlas runt vårt bord. Alla ställer frågor och pratar glatt med Raven och Bella, men mig pratar ingen med, jag är som luft. ”Är det ingen här inne som tycker att Luna inte förtjänar att sitta här?” Nora pekar på mig och bordet och tittar på de andra för att kolla om de tycker samma som hon, och de nickar.
Jag blir uppdragen fån min platts och ställs ännu en gång i mitten av ringen, där alla står och tittar på mig. Nora tar Raven och Bella i varsin arm och drar in dem i ringen också, för att visa dem hur de slår mig. Killen som slog mig igår, går fram till mig och börjar med att putta ned mig på golvet. Sen sparkar han mig hårt i ryggen och höjer sin hand för att slå till mig i ansiktet. Men precis en centimeter från ansiktet stoppas det av Raven.
”Vad håller du på med? Sådär kan du inte göra. Hon har väl inte gjort dig någonting?” Säger Bella och går fram till killen som förvånat tittar fram och tillbaka på oss tre. Bella puttar honom så han vacklar till lite. Raven och Bella hjälper mig upp på fötter, den konstiga magkänslan kom inte när jag tittade på Raven.

Vi gick ut från klassrummet tillsammans. ”Hur är det med dig, gör det ont?” Raven tittar på mig och jag skakar på huvudet. ”Om du vill kan vi bli vänner?” Bella ler fint mot mig och jag nickar bara till svar. En hemsk ilande känsla börjar komma i ryggen och jag ramlar framstupa på golvet. Vaktmästaren går förbi. ”Moppar du golvet idag Luna?” Skrattandes går han vidare. ”Bry dig inte om det han sa till dig.” Raven och Bella sa det samtidigt som om de var en och samma person. ”Tack, Raven och Bella. Jag heter Luna om ni undrar.” Jag ler mot dem och de hjälper mig upp på fötter. ”Hej Luna, vår nya vän!” Raven och Bella tittar på mig och skrattar.

****

Nästa dag så pratade alla på skolan om en och samma sak och det var om vaktmästaren. Han hade blivit mördad igår på skolan, men ingen vet när och hur. Polisen är på skolan och kollar efter bevis och ställer frågor till lärare och elever på skolan.

Den första lektionen var slut och det var rast. Vänder mig om för att kunna prata lite med Raven och Bella. Jag mötte Ravens blick och blev stel i hela kroppen. Sakta började allting snurra och svartna, såg att Raven tittade underligt på mig och hörde Bella ropa mitt namn. Men det var försent eftersom jag var helt borta i en annan värld. Det var föst väldigt mörkt, men snart kunde jag se lite.
Jag ser Raven och Bella på skolgården. Är jag ute? Var jag inte i klassrummet nyss? Jag går mot dem och ropar, men ingen av dem vänder sig om. Hör de mig inte? Nu står jag bakom dem och sträcker fram handen för att peta Bella på armen. Men min hand går bara rätt igenom henne, vad konstigt. Är det här en dröm? Raven och Bella står och tittar på någon och följer deras blick. De tittar på vaktmästaren. Han är på väg hem efter att ha stängt skolan. De går mot honom och han tittar upp. Allting händer så snabbt, helt plötsligt ligger han bara där på marken, död. Försöker gå fram för att se men kan inte, sitter fast, sliter och drar i bena men ingenting händer. Måste veta mer, måste…
”Luna? Luuuuna! Hur är det med dig?” Jag öppnar ögonen och blir kramad av Bella, Raven sitter på säng kanten. ”Vad har hänt? Var är vi?” Förvånat tittar jag mig omkring i rummet. ”Du svimmade så Raven bar hit dig.” Bella tittade på sin bror. ”Tack för att ni hjälper mig!” Jag ler mot dem och får ett leende tillbaka. Jag känner mig lycklig och trygg hos dem.

När skolan var slut följde jag med Raven och Bella hem, de frågade om jag ville och jag sa ja. ”När du träffar vår pappa måste du vara tyst, för han blir lätt arg.” Säger Raven och tittar på mig. ”Okej det ska jag.” Men glad är jag i alla fall eftersom det är min första gång hemma hos en kompis.

Nu står vi framför dörren till huset, det ska bli så kul. Bella öppnar dörren och vi går in. Jag stänger dörren efter mig och tar av alla ytterkläder. Raven gick iväg för att fixa en sak och jag följde med Bella till hennes rum, men på väg upp så kom deras pappa. ”Och vem har vi här då? En objuden gäst. Har jag sagt att ni får ta hem folk? Svaret är NEJ! Har ni ens tänkt på vad ni gör just nu? Ni avslöjar er hemlighet.” Pappans tonfall fick mig att rysa till, han lät inte glad. Jag gömde mig lite bakom Bellas rygg. ”Men det är vår första gång pappa. Luna hon är vår vän, hon är en av oss. Hon vet ingenting om den.” Bella tittade hatiskt på sin pappa som inte såg gladare ut av svaret han fick. ”Nu kommer du hit Bella, så ska jag lära dig och din kompis, hur det kan gå om man tar hem en objuden gäst!”
Han gick mot oss hotfullt. ”Nej, du får inte… Kan inte… Du rör inte Luna!” Bella skrek så jag hoppade till. Men Bellas ord räckte inte för att stoppa honom, det var försent. Han tog tag i oss båda och drog med oss våldsamt in i vardagsrummet. Han gick och hämtade ett rep, som han band fast mig och Bella med.

Nu satt vi fast och kunde inte göra mycket. ”Oförskämda jävla unge. Du borde vara tacksam för att du har mig och borde lyssna på mig. Den här flickan kommer få reda på din och Ravens hemlighet och berätta för alla.” Han gick fram till Bella och drog upp hennes tröja och slog till henne hårt på ryggen med en sak som man inte kan sätta ord för. Bella pep till. ”Nu är det din kompis tur.” Så gick han mot mig med saken i handen, drog upp min tröja och höjde greppet och slog till, hårt. Det gjorde ont, huden sved. Han slog oss båda ett par gånger till på ryggen, han var nöjd när det började blöda.
”Mmm…. Lukten av blod är så härlig.” Skrattade pappan fram. Nu knöt han upp repet och jag började sakta smyga ut från rummet, men han märkte mig och tog tag i mitt hår. ”Du ska inte tro att jag är färdig med dig än!” Så slog han till mig i ansiktet, på näsan och blodet forsade. Blod… Den röda färgen den metalliska doften, det väckte någonting inom mig, som kändes bra. Helt plötsligt kom Raven in som hade gått i väg ett tag, och stod bara och stirradepå oss. ”Vad har du gjort! Jag ska döda dig!” Raven tittade på mig och Bella, sen på hans pappa. Raven gick mot pappan, ett slag kom som han duckade undan för, och slog till honom i ansiktet. Pappan föll ihop i en hög på golvet.

”Förlåt att jag inte var här och hjälpte er!” Raven gick fram till Bella och hjälpte henne upp, sen när han kom fram till mig stannade han fundersamt. Bella tittade konstigt på mig också, som om det var någonting fel. Det ända som jag såg just nu var blod, rött fint, underbart blod. Tog mitt finger och rörde blodpölen på golvet, och strök det över mitt ansikte ytligare en gång, kände glädjen av att göra det, ingenting var bättre än det här. Skrattet kom och det blev värre för varje minut som gick. Raven och Bella tittade konstigt på mig, men de hjälpte mig upp så jag kunde stödja mig på båda två, och följde med mig hem.
Jag skrattade hela vägen hem, sa ingenting annat. ”Förlåt för att det blev så här.” Raven tittade på mig med sorgen min. ”Jag lovar, jag ska döda honom. Han har inte rätt att göra så här mot min tvilling syster och min kompis! Det ska bli mycket blod!” När jag hörde ordet döda och mycket blod slutade jag skratta. Fick en härlig känsla i kroppen, en längtan till att få se mer blod, mer, mer och mycket mer blod. Är det någonting fel på mig, jag som alltid har varit rädd för blod och tyckt att det var läskigt, älskar det helt plötsligt.
Hallucinationen när jag stod på skolgården kom upp, den där Raven och Bella stod framför vaktmästaren, när han föll till marken, död. Det måste vara sant även om jag inte var med när det hände. ”Raven, var det du som dödade vaktmästaren?” Jag tittade på Raven och Bella, de båda var förvånade. ”Hur visste du…?” Raven släppte greppet om mig och backade lite. ”En vision. Jag fick en vision. Jag såg dig och Bella på skolgården, och vaktmästaren. Sen tog du ett steg mot vaktmästaren och han föll ihop och dog, utan minsta lilla skada. Vad gjorde du på honom, hypnotiserade honom att ta självmord?”
Förväntansfullt tittade jag på honom, länge innan han svarade. ”Det kan ja tyvärr inte svara på. Men lova att inte säga till någon om det här.” Jag nickade till svar. ”Men hur gör vi med din pappa då? Jag vill hjälpa till att döda honom. Han ska få känna samma lidande som jag!” Nu var jag helt borta, var inte mig själv längre. ”Vi kan väl börja planera lite nu…” Raven darrade på rösten när han sa det och Bella såg inte glad ut. Men de som ska göras måste göras.

 

****

Nästa dag stod jag, Raven och Bella utanför deras dörr igen. Försiktigt öppnade vi den och smög in. Pappan satt i vardagsrummet med ryggen mot oss, det var mörkt och luktade unket.
Raven berättade för mig kvällen innan om hans och Bellas barndom och deras hat mot fadern. Att han alltid bara tänkt på sig själv och struntat i dem. När han slog dem båda helt blodiga och ärriga. Men mest hade han slagit på Bella eftersom hon var svagare än Raven och för att hon var för snäll för att slå till pappan. Raven brukar göra motstånd och skydda Bella, men när han inte är med henne brukar pappan slå Bella. Nu ville han och Bella, mest Raven, ha sin revansch.

Raven tog ledningen och gick fram till pappan och ställde sig framför honom. Bella och jag stod bakom, tog tag i kniven som låg i fickan som jag tagit hemifrån, varken Raven eller Bella visste att jag hade den. Jag ville vara säker på att pappan inte skulle kunna göra någonting mot mig. Pappan reste sig upp från soffan och mitt grepp runt kniven hårdnade. Pappan gick mot Raven och höjde sin hand och slog till honom i ansiktet. Det kom blod. ”Stör mig inte när jag sover!” Pappan tog tag i Ravens arm och skakade honom. Blodet rann från ansiktet och en droppe kom på mig. Blodet fick mina nerver att röra sig, kniven tog jag upp ur fickan och sprang fram till pappan. Jag skar pappan med djupa våldsamma rörelser så han skriker.
”Du låter Raven vara, och Bella rör du inte!” Skrattet kom tillbaka igen och jag blev mer och mer hatisk, taget om kniven hårdnade mer och jag höjde kniven. Sakta men hårt gjorde jag ett stort streck i ansiktet på pappan. Raven backade undan när pappan släppt honom och tog tag i Bella. ”Vad har hänt med Luna? Vi måste stoppa henne!”

Men det var försent. Kniven skar genom skinnet på pappan och han skriker för varje nytt hack som jag gör. Nu var det massor med blod överallt och på hela mig. Mmm blod är så härligt, måste ha mer underbart blod.
Kniven trycktes hårt in i bröstkorgen på pappan tills han föll ihop på marken i en hög. Nu är det dags för nästa offer. ”Kom Raven och Bella, ni måste hjälpa mig med de andra.” Nu ska vi till skolan.

****

Det var kaos överallt, alla skrek och sprang runt, även de vuxna kunde inte göra någonting. Raven och Bella stod bara där och tittade på, att stoppa Luna från att tortera alla var omöjligt. Hon hade blivit djävulen själv. Luna kom springandes förbi dem och högg tag i en kille, de var han som hade slagit henne i ansiktet innan. Luna höjde kniven och skar honom i armen, blodet rann och det tog hon och kletade över sitt ansikte och sedan över hans. Han skrek efter hjälp, men det var försent, kniven var vid hans hals, och Luna började dra den fram och tillbaka. Tills huvudet låg på golvet avskilt från sin kropp.
Blod var det överallt, på golvet, väggarna och på kropparna som låg på golvet. ”Raven vi måste gå, vi kommer inte kunna stoppa henne när hon har blivit besatt, det är försent. Vi kanske blir hennes nästa offer.” Bella tittade på sin bror och tillsammans skulle de fly från Luna och glömma allt som hänt. Få en ny start på allt.

****

Var är Nora, jag måste hitta henne hon är mitt mål just nu. Hon är den som betytt mest för mig, men dumpat mig, hon är den som gjort mig till den jag är. En lärare kom springandes mot mig, panikslagen av att se alla döda kroppar. ”Luna hur är det med dig? Är du oskadd? Kom så tar vi oss härifrån medans vi kan, så den där hemska mördaren inte får tag på oss. Kom nu, inge mer blod vill jag se. Stackars alla oskyldiga människor.”
Men nej det var inte synd om dem och de var skyldiga, de förtjänade det här. Även läraren som ignorerat mig och låtit mig bli slagen utan att säga till dem i klassen att sluta. ”Jag mår finfint och jag är inte skadad. Och nej jag tänker inte följa med dig någonstans. Men du ska stanna här med mig, och se på blod. Vet du var Nora är?” Läraren tittade förvånat på mig. ”Jag vet inte var hon är…” Läraren var då till ingen nytta. ”Jaha, men då är det dags för dig att säga hejdå till världen.”
Jag tar fram kniven och högg till henne i armen så hon fick lite lidande innan det var dags att dö. Varför är det så härligt att se på när andra lider? Varför är blodet så fint och underbart när det stänker på väggarna och i ansiktet? Kniven höjer sig mot halsen och hugger till och jag trycker hårdare för att pressa fram blodet. Läraren försöker springa iväg, men det kan hon inte för hon är fast. Hon är en av mina dockor, min marionettdocka. Jag trycker till kniven för sista gången och hon är död.

Jag har letat efter Nora ett tag nu, men var kan hon vara. Jag har kollat i klassrum och korridorer och i gympahallen. Hon kan inte ha sprungit hem, för dörrarna till skolan är låsta. Alla som kommer i min väg dör och blodet gör mig galnare, skrattet har inte kommit på ett tag, men nu kom det. Skrattet är min längtan till att få göra någonting otroligt härligt. Just nu är det Nora so är det.
Jag öppnar ett av omklädningsrummen och kollar i alla skåpen, och där är hon. I skåpet längst in står hon och gömme sig ensam. ”Luna, lever du?! Kom här och göm dig innan någon ser dig. Du vill väl inte dö eller, alla på hela skolan är ju döda snart!” Jag tittar på Nora länge tills jag ser att hennes min ändras, den ser skräckslagen ut. Hon ser allt blod som jag har på mig, kniven som jag har i handen och mitt leende på läpparna. ”Nej, nej det kan inte vara sant… Är… Är det du som…?” Nora behövde inte veta svaret eftersom hon redan såg det. ”Ja och nu ska jag hämnas på dig för alla år som du låtsats vara min kompis, Nora.”

Jag tog tag i hennes arm och drog ut henne från skåpet. Vände henne med ryggen mot mig och skrattade, lyfte upp hennes tröja så jag kunde se hennes bleka hud, och skrev med kniven; ”Jag hatar dig. Dö.”

Jag kommer aldrig förlåta och aldrig att glömma, kniven var min bästa vän nu och den hjälpte mig genom allt svårt. ”Hejdå Nora och tack för att du var min vän för en kort stund.” Kniven skar in i hennes bröstkorg, siktade där hjärtat satt. När jag kommit tillräckligt lång in så blödde det mycket, och Nora skrek och sprattlade men hon blev svagare och svagare. Noras sista livsenergi gjorde hon slut på genom att säga ”Förlåt”, sen var hon stendöd. Kniven tryckte jag till lite hårdare innan jag drog ut den och sparkade till henne. ”Förlåt Nora.”

Sen gick jag för att leta upp Raven och Bella, de kommer inte undan min lek, ingen ska komma undan den. Alla är mina dockor, mina fina vackra marionettdockor.

Av: Sarish

VN:F [1.9.11_1134]
3.2/5 (11 röster)
Marionettdockorna, 3.2 out of 5 based on 11 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.