Längst bak, i ett hörn

Mino går in i en återvändsgränd. Hon kollar upp, vart är hon? Hur kunde hon komma hit? Mino kollar runt och får syn på en svartklädd man. Hon börjar går fram till mannen men tvärstannar när hon ser att mannen håller upp en pistol. Den är riktad mot en annan person. Personen säger något men den svartklädda mannen bry sig inte och laddar pistolen och sen så hör Mino ett väldigt högt ljud och personen faller mot marken. Hon stelnar till. Jag måste bort härifrån tänker hon men hon hinner inte ta ett steg fören den svartklädda mannen får syn på henne. Han börjar gå fram mot henne. Nu är det kört viskar Mino medan mannen kommer närmare och tillslut står precis framför henne. “Du har inte sett något idag, ifall du kontaktar polisen så söker jag upp dig och mördar din familj och du kommer plågas så länge för det var ditt eget fel.” Säger den svarklädda mannen och Mino nickar förstående. Och så springer mannen iväg. Mino sjunker till marken. Varför stod hon bara och kolla på? Vad ska hon göra? Hur kunde detta hända?

     Det var ett år sen den händelsen inträffade. Men jag minns den fortfarande glasklart. Mitt namn är Mino. Mitt efternamn är inte viktigt för mig längre för jag har ingen familj. Mannen ljög för mig den dagen, jag höll tyst om att han hade mördat den där personen men han kommer ändå efter min familj. Det var en natt som jag önskar bara gick bort. Han lämnade en lapp på golvet brevid min familjs döda kroppar, på lappen så stod det att han inte ville se mitt ansikte igen för då skulle han mörda allt jag rörde vid. Jag lämnade mitt hus den natten också och flydde till en helt annan stad långt bort. Nu så bor jag i en liten lägenhet och ska precis börja på en ny skola. St hans skolan heter den. Jag hoppas alla bara ignorera mig. Jag vet att mannen inte vet var jag bor men jag får ändå en känsla av att ifall nån kommer nära mig så kommer dom också försvinna. Jag har bara mig själv och jag trivs bra så.

     Idag var det första skol dagen, jag kan inte ljuga om att jag inte var nervös för det var jag. Tänk om nån inte ignorerar mig och vill bli min vän. Tänk om jag gillar den personen. Hur skulle jag kunna leva om nåt hände till den personen? Jag får inte tänka på det nu, jag måste fokusera på mina studier och mina betyg. Det var bara därför jag gick tillbaks till skolan för att få en bra utbildning som sen leder till ett bra jobb. Jag gick ut ur dörren och dubbel checkade att jag hade låst sen så gick jag. När jag gick till busshållplatsen så kom tankarna flödande. Hur ska det gå? Vem kan jag lita på? Varför hände det här mig? Ingen ska behöva lida så mycket som jag och min familj. Jag väntade på bussen ett tag innan den kom. Jag satt mig längst bak i ett hörn. Ingen får störa mig, det får inte hända. Efter några minuter i bussen så klev jag av. Nu var det bara fem minuters promenad till skolan.

     Jag var framme vid skolan, nu gäller det att inte dra till sig uppmärksamhet. Jag började gå mot rektorns kontor. Det var mitt i terminen och alla hade redan skaffat vänner och skapat grupper. Jag knackade på dörren till rektorns kontor. En trevlig ung kvinna öppnade dörren. “Du måste vara Mino!” sa hon. Jag nickade. Hon bjöd in mig in i kontoret. Hon började prata “Jag heter Linda och är rektor här på St Hans skolan. Jag har dina papper och scheman här, så fort du har fått dom så kan du gå till ditt skåp sen till din första lektion.” Jag nickade förstående igen. Hon gav mig en snabb blick och sedan rotade hon efter mina papper. Hon gav mig papprena och jag gick ut därifrån. Jag gick till mitt skåp stoppade in mina saker och gick till min första lektion. Min första lektion var matte vilket också var mitt bästa ämne. Innan jag fick gå och sätta mig så skulle läraren introducera mig för klassen. “Hör upp alla. Det här är er nya skolkamrat. Hon heter Mino…konstigt det står inget efternamn. Vad är ditt efternamn?” frågade hon. “Mitt efternamn är inte viktigt.” sa jag tyst och fortsatte att gå, sen satte jag mig längst bak i ett hörn. Alla stirrade konstigt på mig när jag gick förbi med mina pösiga kläder och osminkat ansikte. Men läraren struntade i mig och började prata. Efter ett tag fick vi börja med matten. Det gick hur enkelt som helst, det visade sig att jag låg väldigt långt före alla andra.

     Det var dagens sista lektion, svenska och jag satt längst bak i hörnet. Alla hade struntat i mig. De tyckte nog jag var konstig. Bra. Det var exakt det jag ville. Jag gjorde klart svenska uppgiften och gick fram och lämnade den till min svenska lärare. “Bra. Eftersom du är klar tidigt får du också sluta tidigare.” sa han. Jag skulle precis gå ut från dörren när jag hör någon skjuta ut stolen och gå fram och lämna in sin uppgift. “Bra. Du får också gå.” sa läraren till personen. Jag gick ut men personen började skrika vänta till mig. Som en reaktion stannade jag. Jag vände mig om och kollade upp. Det var en kille. Han var lång och hade ett fint leende på läpparna. “Jag är Luke.” sa han och räckte fram handen. Jag tvekade men skakade till slut handen. “Mino, eller hur?” frågade han. Jag nickade. “Brukar du ofta inte prata nickar du bara. Kan du ens prata?” sa han. Jag svarade fort “Det är klart jag kan!” “Bra.” sa han och ledde. Han pratade mycket med mig, frågade frågor och jag började faktiskt prata med honom också. Han var väldigt snäll och trevlig. Men var det verkligen okej att jag pratade med Luke och försökte bli vän med honom. Jag antog att det var okej, den svartklädda mannen skulle väl inte kunna hitta mig här.

     Det har gått några månader sen jag började på St Hans skolan. Luke och jag är närmare än någonsin och mina känslor för honom har växt enormt. Jag undrar om han känner samma sak för mig som jag gör för honom. Jag undrar verkligen om han vill vara mer än bara en vän. Men jag vill inte förstöra vår vänskap. Tänk om jag berättar för honom hur jag känner men han känner inte samma sak för mig. Hur ska jag då klara av att vara vän med honom? Och han kanske tycker det blir obehagligt om han vet hur jag känner för honom. Efter några månader här på St Hans skolan så har jag verkligen ändrat hur jag ser på allt, jag har andra problem än att undra om den svartklädda mannen kommer hitta mig. Just nu är mitt största problem Luke. Jag vet inte om han känner samma sak för mig som jag känner för honom. Men just nu försöker jag njuta av vår vänskap. Jag och Luke brukar alltid sitta längst bak i ett hörn och hjälpa varandra med saker och ibland prata men då brukar läraren alltid säga till. Luke har ofta frågat efter mitt efternamn och jag svarar alltid samma sak, att det är inte viktigt men han försöker fortfarande klura ut det. Varför vet jag inte. Ska jag berätta det för honom, är det verkligen så viktigt? Jag undrar men borde nog inte tänka på det nu, nästa gång han frågar svarar jag.

     Jag och Luke klev in. “Tada! Välkommen till mitt hem!” sa jag. “Haha, fint!” svarade han medan han gick omkring lite. Vi var hemma hos mig ett tag. Vi åt lite, spelade monopol och sen bara satt i soffan och pratade om allt möjligt. Jag satt så nära honom jag kunde känna hans värme, här var min chans tänkte jag. Jag lutade mitt huvud mot hans axel och blundade. Han verkade inte ha nåt emot det. Så satt vi en stund sen så sa han “Du Mino.” jag kollade på honom, han fortsatte “Vi är ju väldigt nära och så. Men är vi bara vänner eller…” nu så kollade vi på varandra rakt in i ögonen. “Jag…” började han. “Jag älskar dig.” sa jag. Han ledde mot mig och sa “Jag älskar dig också Mino…” “Ivarsson” svarade jag. Han ledde igen. Sen så kysste vi varandra. Allt var helt perfekt. Men nästa dag var inte så perfekt. Jag var i skolan och väntade på Luke framför klassrummet. Han var sen. Så jag behövde gå in i klassrummet själv. Men jag kunde inte sluta oroa mig för honom. Är han sjuk? För han verkade helt frisk igår. Jag visste inte vad som skulle kunna hänt. Det var efter skolan och jag var på väg hem från busshållplatsen när jag plötsligt kom och tänka på den svartklädda mannen. Tänk om. Nej, det fick inte vara så. Jag började springa hem, önskade att Luke bara var lite sjuk att inget allvarligt hade hänt till honom. Jag var framme vid min lägenhet, jag sprang uppför trapporna. Jag låste upp dörren fort och rusade in. Där satt Luke bunden längst bak i ett hörn. Jag skulle precis gå till honom när allt plötsligt blev svart.

     Jag heter Luke Blom. Jag har förlorat min bästa vän och den personen jag älskade. Hon dog när hon försökte rädda mig. Jag skulle varit den som dog inte hon. Jag blev bara lite skadad. Det var en svartklädd man som slog mig och mördade Mino. Han hade bundit fast mig längst bak i ett hörn i Minos lägenhet. Hon försökte hjälpa mig och det var då den svartklädda mannen tog fram en pistol och sköt henne precis framför mina ögon. Vem han nu var fick han ändå betala för det han gjort. Det var en granne i lägenheten som hade hört en pistol avfyras, så de ringde polisen. Polisen sprang efter den svartklädda mannen men han ville inte stanna så de sköt honom. Medan det pågick så satt jag längst bak i ett hörn och bara stirrade förskräckt på Mino. Jag älskade henne och nu var hon död.

     Efter Minos begravning så gick jag tillbaks till skolan. Alla ignorerade mig, de visste väl inte vad de skulle säga till mig. Min flickvän hade dött, klart de inte visste vad de skulle säga. Men jag brydde mig inte om dom, jag bara gick och satt mig längst bak i ett hörn. Där jag och Mino alltid satt.

Av: Cutemuffin

VN:F [1.9.11_1134]
4.0/5 (26 röster)
Längst bak, i ett hörn, 4.0 out of 5 based on 26 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.