Kontraktet

Ingen har kunnat förutse hur ett barns liv kommer att se ut i framtiden. Inget barn föds skyldig till mord. Inget barn har betalat för att existera. Inga barn ska straffas bara för att de existerar. Men vissa barn får betala ett pris, ett pris som dem inte är skyldiga till. Ett pris de inte är ansvariga för, ett pris som kostar deras lycka, ett pris som kan kosta deras liv… Sonja fick betala det priset men hon visste inte att hon var den utvalde, den som var skyldig att betala tillbaka redan genom att bara existera. Sonja visste inte att hennes liv var annorlunda. Hon brukade se de andra barnen springa omkring och roa sig. Men vad visste hon om det? Ett barn som aldrig tidigare lekt visste inte om att att springa runt med många andra barn och gömma sig var att roa sig, att få vara barn, att få den frihet som varje individ på denna planet fick genom att existera. Sonia kände sig inte annorlunda, hon träffade ju inga andra barn. Så fort grannarna kom med sina långa handsydda linneklänningar (med deras barn) bad mamma Sonia att gå ut och skörda åkern, eller mata hönsen, sopa tomten, rensa i förrådet, handla lite te från granngården eller diska.

Det var från den stunden då hennes tvillingsyskon kom till jorden som hon visste att hon var annorlunda. Hon hade aldrig fått en kram av sin mamma, hon hade aldrig tidigare fått kärlek eller upplevt den. Hon hade aldrig fått vara del av den och ingen hade delat sin kärlek med henne. Varje kväll då det var nattdags hörde hon mammas steg till rummet på övervåningen. Mamma som gick till alla sju syskons rum. Men mamma kom aldrig ner till henne. Sonia hade alltid varit nyfiken på vad mamma gjorde när hon gick in till hennes småsyskons rum. Hon hade sett mamma ge dem en puss en och annan gång när hon var på övervåningen och diskade eller samlade in tvätt som hon senare på kvällen skulle tvätta med hård såpa för hand. Ständigt och jämt frågade hon sig: varför måste jag? Varför får inte jag? Vad är det jag har gjort? Varför var hon osynlig? Hade hon gjort något? Men så vitt hon visste hade hon inte skadad någon, hon hade alltid blivit behandlad på samma sätt så länge hon kunde minnas.

Sonia var mycket vacker, mycket vackrare än de flesta andra flickorna som bodde i byn var. Hennes brungröna ögon och guldiga hår gjorde henne unik. Aldrig någonsin hade någon kallat henne vacker, men vacker, det var just vad hon var. Hon skulle aldrig få veta det. Hon skulle aldrig få uppleva kärleken. Hon skulle aldrig få vara med om något större. Hon var dömd, redan vid födelsen var hon tvungen att skriva under det kontrakt som senare kom att förstöra hennes liv. Hon hade inte valt det, hon hade inte valt att leva just på den tiden, den platsen och i just den familjen.

Hon såg sin syster gifta sig, och senare gifte sig även Clara, Steven, Joseph och Hannah. Hon fick aldrig följa med till festen efter vigselceremonin. Hennes mamma var alltid noga med att sätta tydliga gränser på vad Sofia fick och inte hade tillåtelse till att göra. Till kyrkan fick hon alltid följa med om det var någon av hennes yngre syskon som skulle gifta sig. Hon brukade höra hur pappa försökte övertala mamma. ”Det är en utav hennes yngre småsyskon som skall gifta sig och hon kommer med mycket hög sannolikhet aldrig att råka på honom något mera, så snälla rara, låt henne medfölja till kyrkan” och efter otåliga miner och en och annan suck så fick Sofia följa med. Efter många år av erfarenhet visste hon exakt hur man sydde den perfekta klänningen eller stickade de varmaste tröjorna i byn. Så det kom inte som någon nyhet när den ena bruden efter den andra kom och bad om en brudklänning, och visst var det en självklarhet att hon skulle sy sina systrars klänningar?

Hon brukade ofta fundera… fundera på varför hon inte fick, fastän hon inte fick vara med, så såg hon ju… hur en efter en flyttade hemifrån och hon fick mindre och mindre att göra. Det kändes som att hon glömdes bort. Att hon bara försvann. Att ingen kunde se henne. Men att kunna se, det var bykvinnorna experter på. Varje gång hon skulle gå till marknaden på söndagarna och handla råvaror som hon senare skulle göra en utav sina specialrätter med, kände hon hur kvinnorna borrade sina blickar i ryggen på henne. Hon hörde hur de viskade… ”är inte det Nasras dotter? Sofia är det hon heter? Inte sant?” Och andra röster som svarade… ”Jo visst är det hon, den stackaren redan trettio och ogift, slav åt sin mamma… Jag har till och med hört att det aldrig kommit någon beundrare och knackat på dörren, ingen som har velat gifta sig med henne… Men det är väl ju en självklarhet, vem skulle vilja gifta sig med…” Vid det laget hade hon slutat att lyssna, hon orkade inte mer. Vad var det som var så fel med henne? Vad var det som gjorde henne till ett monster?

Efter evigheters vardagsrutin, efter att år efter år göra exakt samma saker om och om igen, så förändrades allt. Allt. Hon hade aldrig kunnat förutse att det skulle kunna bli värre, kunde någon annan individ på denna planet få det hårdare än vad hon hade det? Faktum var att hennes liv blev till det helvete som hon alltid gått runt och hoppats att hon skulle få slippa. För någonstans inom sig så visste hon. Hon var ju inte till någon användning längre. Alla hade flyttat hemifrån och i hemmet var det bara några få ynkliga arbetsuppgifter kvar. Vad skulle man nu kunna utnyttja henne till? Hon hade den där krypande känslan i magen, att hon en dag skulle… en dag förlora det som hon hade blivit så van vid.

… Mannen knackade på dörren… Hon hade aldrig tidigare tagit ett sådant lyxigt bad med tvål och hett vatten. Hon hade aldrig tidigare fått bära en sådan vacker klänning. Hon hade aldrig fått använda sig av smink. Och nu, nu när hon fick göra allt hon alltid drömt om var hon olyckligare än någonsin… mannen klev in och satte sig… hon visste, att nu, nu var det dags på riktigt.

Efter några ord av den gamle mannen, hur gammal kunde han vara? 85? Och efter ännu färre ord av pappan så var livet över. Över för alltid. Nu var hon såld, nu tillhörde hon någon annan. En främling. En främling som var några sedlar rikare än hon, och som ägde betydligt fler flickor än vad hon hade syskon. Sofia kom att säljas av sin egen familj, bara för att kamma hem några ynkliga ören. Men hur annars? Hur annars hade man kunnat utnyttja henne på bästa sätt? Hon var ju dömd till döden redan från början. Hon hade fått sin historia nedskriven och fastpräglad i sig innan hon existerat.  Men vad? Vad gör några så lyckligt lottade, medan andra får kämpa sig igenom ett helvete? Vad? Vad är det som gör det så svårt för människan att påverka sina förutsättningar att lyckas med livet…? Hon orkade inte kämpa något mer, att släppa taget… det var vad hon fick skriva under på.

VN:F [1.9.11_1134]
3.5/5 (2 röster)
Kontraktet, 3.5 out of 5 based on 2 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.