Kan man välja?

 

Heterosexualitet. Något som gör båda könen oberoande av varandra. Något som skapar bråk och ojämställdhet. Därför bestämde sig den kvinnliga presidenten år 2001, att heterosexualitet borde förbjudas. Då hade hela världen varit förenade som ett land i över tio år. För att stoppa kaoset som bröt ut hade alltså beslutet att heterosexualitet borde förbjudas tagits. Det tog bara ett år för beslutet att bli en lag. Det ansågs nödvändigt konsekvenserna skulle bli hårda mot de som bröt lagen. Man får absolut inte utföra heterosexuella handlingar offentligt. Det skulle kunna få stora konsekvenser som att det anses störande och i värsta fall påverka små förvirrade barn till att bli något de inte är. Att bryta mot dessa regler är därför mycket allvarligt. Trotts att man tydligt förklarade att det skulle bli hårda straff för de som bröt mot lagen var det många som tydligt visade att de var missnöjda med lagen. ”Man kan väl inte välja vem man ska bli kär i?

 

Själv tycker jag att det är ett idiotiskt argument egentligen. Det är klart att man kan välja vem man blir kär i. Jag valde Erika och hon valde mig. Så enkelt är det och det behöver inte vara så mycket svårare egentligen. Dessutom finns det ingen anledning till att bli kär i någon av motsatt kön. För mig är detta självklart. Jag har väl inget emot heterosexualitet egentligen, det påverkar väl inte mig om en tjej och en kille skulle tycka om varandra, men tanken på att två personer av olika kön skulle kyssa varandra äcklar mig.

Det är en fin dag och ett perfekt väder för mig och Erika att gå på stan. Det har varit kallt och molnigt ett tag, men nu har solen äntligen kommit fram och börjat värma upp Juni. Solen reflekteras i det klara kanalvattnet en bit bort. De stora byggnaderna reser sig framför oss och skyltarna talar om för oss vilken affär som finns i vilken byggnad.

Som vanligt står det en grupp människor längst gatan med stora skyltar i händerna. ”Heterosexualitet är inget brott, det är äkta kärlek!” står det på den största skylten med blodröd färg. Jag vrider på huvudet och tittar på Erika som lugnt fortsätter att gå bredvid mig. Hon tittar redan på mig med sina isblåa ögon och ler från öra till öra.

”De vet inget om äkta kärlek!” säger hon mjukt och jag svarar med ett leende tillbaka och kramar hennes varma hand. Plötsligt vänder sig en tjej med rött långt hår mot en av killarna i protestsamlingen och de kysser varandra. Han är längre än henne och hon måste stå på tå för att nå upp. De står kvar i samma position länge och ignorerar människornas tydliga irritation. De vuxna vänder bort sina barn innan de hinner uppfatta vad som händer, men hos de flesta är skadan redan sedd. Jag ser mig omkring och ser oroliga, arga och besvikna föräldrar överallt som försöker förklara för sina barn va som precis hände.

”Ska vi ringa polisen?” Frågar Erika och ser sig nervöst omkring.

”Det är nog ingen fara” svarar jag och försöker hålla rösten stadig trotts att jag själv blev överraskad av det som just hände. ”Det är antagligen någon annan som redan har ringt.” fortsätter jag.

Det visar sig att jag har rätt, för efter en stund dyker det upp två blåa polisbilar med tjutande sirener på taket. Det kliver ut två polismän i uniform ur varje bil och plockar in samlingen på totalt fyra personer. Varje polisman tar en person och försöker att trycka in dem i bilen. Det går bra med de första två. En flicka med blonda flätor i ena bilen och den korta mörkhåriga killen i den andra, men de som kysste varandra kämpar emot allt vad de kan för att inte släpas med till bilen. När de första polismännen hade lämnat ungdomarna i varsin bil kom de för att hjälpa till med de två som var kvar och fyra polismän lyckas sära på de två och får tillslut in de i bilen.

”Vilket kaos de måste skapa!” säger Erika och skakar irriterat på huvudet så att hennes blonda lockar flyger fram och tillbaka över hennes axlar. ”De kan ju egentligen bara stanna hemma och hålla sin kärlek för varandra hemlig, de måste ju inte stå mitt på stan och hångla bara för att väcka uppmärksamhet”. Erika följer polisbilarna med blicken precis som jag gör tills de har försvunnit. När polisbilarna inte syns längre fortsätter jag och Erika att gå i riktning mot H&M. Solen bländar oss och precis när vi ska gå genom glasdörrarna springer vi nästan in i en muslim. Han har en lång sjal över huvudet som täcker allt förutom ögonen. Han ger oss en snabb blick och jag ser rakt in i de kastanjebruna ögonen för en sekund innan han tittar ner i marken igen och skyndar iväg. Han har långa byxor på sig som täcker ända ner till anklarna där ett par utslitna gråa gympaskor sitter.

”Vad varmt det måste vara att ha på sig det där idag” säger jag. Solen lyser starare än den gjort på länge och inte ett enda moln syns på himmlen. ”Det måste vara minst tjugo grader varmt idag menar jag.” Erika nickar frånvarande, hon är inte konsentrerad på det jag säger utan hon tittar åt ett annat håll. En man i som ser runt att vara ungefär tjugo år går runt och delar ut flygblad. Han har långt hår som han har satt upp i en slarvig knut på huvudet och han går runt i en jeansoverall med en vit

t-shirt under. Han har på sig sandaler. När han får syn på oss börjar han att gå mot oss med snabba steg och han trycker snart upp ett blått papper under näsan på mig. Jag sliter det irriterat ur handen på honom och läser de stora svarta bokstäverna medans han obesvärat går därifrån. ”Är det rättvist att männen ska ha sämre betalt för samma jobb? Är det rimligt att MÄNNEN ska tänka på hur mycket de dricker och vad de har på sig för att inte bli våldtagna? Varför ska inte kvinnorna behöva ta ansvar? Jag tittar menande på Erika och suckar tungt. Maskulisterna är som parasiter, de är överallt och delar ut flygblad i alla färger och skriver långa insändare i tidningen och på internet. De överdriver med nästan allt. För det andra så är det kvinnorna som håller upp hela samhället, så de ska inte klaga. De behöver inte göra någonting egentligen och det stör mig att de inte bara kan låta det vara, men det som gör mig argast är däremot kvinnliga maskulister. Snobbiga trettioåringar som tror att de är bättre än alla andra när de står på männens sida. Dessutom har de ingenting överhuvudtaget med saken att göra. Inte egentligen, enligt min åsikt i alla fall.

Maskulisterna har såklart extremister också. Det är dem som blir polisanmälda och får samma straff som grupper för heterosexualitet och för andra som utför heterosexuella handlingar offentligt. De blir bortförda av polisen och sedan är det ingen som riktigt vet vad som händer med dem. Jag läste nyligen i tidningen om en man som hade gått runt med shorts och visat sina ben som han inte hade rakat på länge. Han bar med sig en skylt som sade ”Varför ska jag raka benen bara för att jag är man?”. Han hade genast dömts för ”upprörande beteende på offentlig plats”. Han får skylla sig själv tycker jag. Sådant är bara onödigt. Han vet att det är olagligt och borde inte gå runt offentligt för att uttrycka störande åsikter. Ännu en gång var föräldrarna nervösa att detta skulle påverka barnen som fanns i närheten vid tillfället.

 

Erika står helt på samhällets sida. Hon är journalist och skriver mycket om framgångsrika kvinnor i sina artiklar, vilket är ännu en sak som folk brukar ge kritik för. ”Männen måste också få komma fram och uppmärksammas!” Vilket också är ett dumt påhitt från maskulisternas sida. Det finns inte mycket hos männen att uppmärksamma. Inget tillräkligt stort för att komma med i tidningen i alla fall. Enligt Erikas mening och hon är bestämd. Det är näst intill omöjligt att ändra någon av hennes åsikter.

När vi går ut från affären bestämmer vi oss för att gå mot bussen. Vi säger inget till varandra, men båda styr stegen mot busskurerna. Vi har känt varandra så länge nu, jag och Erika. Vi behöver knappt prata med varandra för att veta vad den andra tänker längre. Jag ler för mig själv när jag tänker på hur bra vi har haft det tillsammans. Vi har såklart bråkat någon gång ibland, men vi kommer överens tillslut. Jag älskar henne över allt annat.

När vi kommer fram till busshållsplatsen ser vi en kvinna i sjuttonårsåldern som står och skriker på en fjortonårig pojke. Flickan är ganska kraftigt byggd och ser ganska skrämmande ut när hon är så uppretad. Hon har ljusblont hår och bär en knallrosa topp som är halvt genomskinlig och man kan skymta den vita bh:n under. Hennes mjukisbyxor ser ut att vara en storlek för stora och hänger nästan nere i knävecken på henne. Pojken är liten och har svarta jeans och en enkel ljusblå t-shirt. Han stirrar ner i marken och försöker att ignorera henne. Hans svarta stripiga hår hänger ner över ansiktet och skymmer ögonen på honom.

Jag och Erika gör det självklara. Vi ignorerar bråket och går diskret förbi och sätter oss på en halvtrasig bänk längre bort. Busskuren som skulle ha omgivit bänken är krossad och det enda tecknet som finns kvar efter den ärr några glasskivor och järnsällningen som höll glaset uppe. Jag läser löpsedlarna på busshållsplatsen för att tiden ska gå fortare. Jag vet inte när bussen kommer eftersom jag och Erika inte kollade efter. De gula sidorna skriker nästan åt mig med sina svarta trycka bokstäver. ”Jacob och Emily dödades igår kväll i sin gemensamma lägenhet.” Nyfiket reser jag på mig för att hämta en tidning ur den gröna behållaren intill bänken. Jag står fortfarande upp när jag bläddrar till rätt sida och läser uppslaget.

                      Jacobs vänner kom igår på honom och ”kompisen” Emily med att kyssas på soffan i den gemensamma lägenheten. Hans vänner skulle bara komma på besök och de trodde att han bara delade lägenheten med Emily eftersom de var vänner, men så var inte fallet. När de insåg att Jacob hade ett kärleksförhållande med någon av motsatt kön, bestämde de sig för att döda båda två. ”Det var för allas bästa” sade kompisarna som begick mordet och familjerna vet inte vilket som är svårast att smälta. Om det är deras död eller heterosexualiteten.

                      

För ungefär en vecka sedan hittades Emilys syster död i sitt rum. Hon hade hängt sig och man tror att anledningen var hotbrevet som låg på ett bord i närheten. Den anonyma avsändaren hotade med att döda systern eftersom hon visste vad som hade hänt mellan henne och ”honom”.

                      

Jacobs och Emilys mördare går nu fria. Det sägs att det inte fanns tillräkligt med bevis för brottet trotts att gärningsmännen själva hade erkänt brottet.

När jag läser tidningsartikeln fylls mina ögon med tårar. Tänk om någon skulle döda mig bara för att jag älskar Erika. Jag tittar upp från tidningen och bort mot kvinnan som skriker på pojken. Nu har hon börjat slita i hans kläder och skriker högre än förut. Han gråter så att tårarna sprutar och försöker ta sig loss, men utan framgång. Jag tittar först på Erika, sedan på alla andra människor på platsen. En äldre dam i sjuttioårs åldern står och klappar sin hund som hoppar runt och viftar på svansen. En man i fyrtiofemårsåldern pratar i telefon medan han tittar åt ett helt annat håll än åt pojkens. Minst tjugofem personer befinner sig på platsen. Alla tittar bort. Ingen griper in eller ringer polisen. Alla väljer att blunda. Jag känner hur ilskan växer inombords och jag lägger irriterat ifrån mig tidningen på bänken bredvid Erika som förvånat tittar på  mig när jag börjar ta bestämda steg mot den sjuttonåriga flickan.

 

Av: Yenn Burgman

VN:F [1.9.11_1134]
3.4/5 (8 röster)
Kan man välja?, 3.4 out of 5 based on 8 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.