Jaktsällskapet

I två veckors tid har jag varit här, i alla fall tror jag det. Dagarna går långsamt framåt utan några böcker för rekreationens skull, det minsta man kan begära är ett rum med fönster.

Fördelen med rummet är om jag mot förmodan skulle ramla så gör det inte ont. Hela rummet är som att vara inuti en kudde. Grannarna är dock något besvärliga. Deras gnäll och skrik hörs genom väggarna.

Alla människor dör, vissa gör det bara tidigare än andra. Att jag åkte fast var planerat men det hade räckt med att knacka på dörren så hade jag öppnat. Två knackningar är tillräckligt, helst på olika platser, för att inte nöta på dörrens trä. Inte behövde de slå in den fina dörren.

Mahognydörren i dess djupröda prakt var ett inslag av sofistik och ett underbart första intryck för alla nya besökare. Den blev en matta för männen i uniform.

Med stormande kliv rörde de sig framåt. Jag förstod att det rörde sig om ett par dussin. Oförskämt verkade det som om de inte ens torkade av sig skorna. De rörde sig genom entrén, troligtvis utan beundran över de fina målningarna, men genom vardagsrummet måste de väl ha stannat. Där hängde ju mina troféer. En av männen började kräkas, förhoppningsvis inte över min persiska matta. Om ljudet fick avgöra så måste de ha varit en rejäl lunch.

När de väl kom in i biblioteket frågade jag männen om de hade kommit fel. De verkade inte helt förtjusta av att starta en konversation. De rörde sig mot mig, vapnen riktade, bytet i sikte. En bekant känsla, trots det ombytta perspektivet. Jag släckte cigarren, men hann tyvärr inte dricka upp min whisky, en artonårig, precis som jag föredrog dem.

Trots omständigheterna har det varit ett år med många goda minnen. De kan de andra i mitt sällskap intyga om. Det var förra hösten som fröet planterades. Först i år blommade det ut.

Helgerna spenderades i den närliggande skogen. Att se trädens färger skifta från livlig grön till rött och gult var en skönhet fler borde ha stannat och bevittnat. Speciellt det röda var något lockande.

Växternas skiftning var ingen instinkt, bara ren natur, för att hålla sig vid liv. Den interna solklockan larmar och klorofyllet försvinner ner i grenarna, stammarna och rötterna. Växterna gör var de kan för att hålla sig vid liv.

Vi klarade oss själva där ute i vildmarken. Naturen hade liv och vi stod högst i hierarkin. Vi fiskade och jagade, mestadels älg och fasan. Fasan för att det var gott, älg för jaktens skull. Viktor var den skickligaste utav oss när de kom till att träffa fasaner, tätt följd utav mig och

Marcus. Vi tre hade en snarlik uppväxt vilket var grunden till varför vi var bättre än de två andra.

Däremot hade Simon och Tobias några fler år på nacken inom det militära. De var inte lika pratglada men höll i dyrbara kunskaper. De hade lätt för att spåra och lägga fällor. Utan dem hade älgjakten aldrig varit lika tillfredställande.

Det är udda hur det hela började. Förra året vid oktober hade vi spårat en älg i några dagar. Simon skickade oss iväg åt olika håll för att omringa den. Tillsammans med Tobias, den något korta och kraftigt byggda människa, vandrade jag varsamt genom skogen och runt små gläntor med högvuxet gräs. Jag kunde lika väl vandrat ensam för han pratade sällan och hans steg knäckte fallna grenar mer än en gång, vilket störde ljudet från skogens alla signaler.

Vi var de första som fick syn på älgen. Hanen med sin krona var alldeles vit. Tobias med sin uppväxt påpekade att älgen måste vara albino. Med ett leende svarade jag att älgen troligtvis var leucistisk eftersom albinistiska älgar hade svårt att överleva i naturen för att de oftast är blinda och huden är känslig mot ljus.

Efter en stunds stirrande gav jag Tobias en enkel nickning. Han osäkrade sitt gevär, lade sig i position och skickade iväg tre skott. Bytet föll till marken, ovetande om vad som just hade hänt. Kort därefter hördes två skott till.

Vi gick fram till älgen och Tobias böjde sig ner för att ta en närmre titt på den. Kanske hoppades han på att de var röda eller rosa, men den tomma blicken kom från bruna ögon, ett tecken på att bytet faktiskt var leucistisk. Han sade ingenting, men hans antydning fann jag något främmande.

Sällskapet dök upp några minuter senare. Viktor höll i två fasaner och genast, utan att byta några ord sattes den sedvanliga proceduren igång. Simon letade torr mark för att skapa en brasa. Viktor flådde fasanerna medan vi andra hittade döda grenar.

Något hängde i luften. Kanske var det sättet Tobias gick på eller hur han andades som gav upphov till ett samtal. Medan jag plockade grenarna hörde jag en del meningar som utbyttes mellan honom och Marcus. Han verkade beklaga sig över sitt jobb och någon regionchef.

När vi väl satte oss ner och elden tagit vid, såg jag Marcus putta lite lätt på Tobias axel. Var luften kom från kan man undra men han började berätta om hur han kom på idéer för företaget han jobbade för. Nya användningsområden för företagets resurser. Problemet var bara regionchefen. Han lyssnade inte på ett enda ord.

Listan var lång. Från Tobias perspektiv verkade regionchefen maktlysten och egocentrisk. Bilden var svårfattlig och till slut orkade jag inte längre lyssna på meningarnas betydelse.

Tobias hade alltid varit en snäll och godhjärtad individ. Jag kände sympati för honom, men tröst och uppmuntran hjälpte inte. Om han bara hade fortsatt visa framfötterna så skulle någon märka hans passion. Oavsett vad jag sade och hur jag sade det, spelade det ingen roll. Den kraftiga mannen såg uppgiven ut. För någon som knappt yttrade sig hade han slängt axlarnas börd ner på marken så alla kunde se.

När han slutade prata såg han sig runt och blickarna riktades mot mig. Jag frågade Tobias om han tyckte det vore klokt av mig att börja ett samtal med den här regionchefen. Frågan var så klart retorisk.

Planen var redan klar innan jag ens ställt frågan, resten var bara smådetaljer. Efter middagen packade vi ihop våra gevär. Tobias fick det stora bytet och i varsin bil åkte vi åt separata håll.

Månaderna passerade förbi. Jag började ta reda på nästan allt om företaget och jämförde Tobias idéer med verkligheten och vad som var möjligt. Överraskande nog hade han goda kunskaper. Han använde sig visserligen av vardagsspråkliga termer men det kunde lätt struktureras.

Företagets chef var en bekant till en bekant och det visade sig snart att en julmiddag var bokad i en av stans extravaganta restauranger.

Jag bokade ett bord och bjöd mitt sällskap på festligheten. Det kunde bli en regnig kväll så jag bad dem ta med regnkappa och läderhandskar enligt god sed.

Sista förberedelserna var klara. Jag hade tagit reda på var regionchefen bodde, kortaste vägen från hans bostad till restaurangen och vilka han umgicks med. Han gick sällan, inte ens från kontoret, som låg ganska nära hans hem. När han väl gick hade han alltid på sig sin rock som om det vore hans dyraste ägodel. Helt enkelt hade jag tagit reda på det mesta om en man, utifall att jag skulle behöva beröva honom livet.

När väl dagen kom satt vi och hade det trevligt runt vårt bord. Företagets knegare dök upp och där stod Tobias inblandad i massan som en vanlig typ med sin billiga kostym. Jag lade snabbt in informationen i minnesbanken, så där kunde han bara inte se ut. Han var visserligen yngst i sällskapet men ett par vettiga kostymer måste varje man ha, oavsett kostnad.

Styrelsen kom lite senare, tätt följd av cheferna. Sist in i restaurangen var han, den där regionchefen. Jag kan gå med på att fint folk kommer senare, men sist ger inte ett gott första intryck.

Där stod han i egen hög person, något längre än Tobias, betydligt smalare och bakåtslickat brunt hår. Hans välpolerade skor hade klack och hans parfym stank upp hela rummet. Han

hängde upp sin rock och gick smidigt in för att möta de andra. Trots att han gick med rak rygg var det något annorlunda med honom, något som rocken tidigare dolt.

Han haltade fram. Det här går inte an. En skadad älg, det är inte ens en match. Att jag inte såg det förrän nu. Det blir inga regnkappor och läderhandskar ikväll.

Hela hans profil var klar. En man utan fru, utan barn, inte ens syskonbarn, 35 år med bakgrund i det militära. Ingen påbörjad högre utbildning, han hade enbart jobbat sig upp genom säljförmåga. En soldat med silvertunga.

Buffén var serverad. Medan vi åt spenderade sällskapet tiden med att berätta om diverse trivialiteter. Jag hade ena örat riktat mot företagets håll. Tobias var tyst, som vanligt, den enda högljudda personen i företaget var regionchefen. Han skålade mer än en vanlig person bör.

En vettig person vet att en skålning räcker, två i högsta fall men då krävs speciella tillfällen, som ett litet sällskap, eller om man är en brudgummas far och första skålningen var improvisatorisk. Regionchefen var uppe i tre skålningar inom en timmes tid, näst intill outhärdligt.

Kvällen var en katastrof. Min whisky var förstörd av stanken från hans motbjudande parfym. Utan haltningen hade det nästan räckt. Mitt sällskap drack aldrig mer än vad jag gjorde och jag drack inte mycket. Jag försökte hitta en utväg, en lucka i lagen.

Kvällen vandrade vidare, och jag gick ensam till bardisken. Stanken blev alldeles mäktig och oväntat stod den bredvid mig. Den beställde en Jack Daniels och tog ögonkontakt med mig. Whisky är gott sade den och såg på mitt glas som jag höll i handen. Med ett leende svarade jag att de såg ut som om de hade trevligt, i alla fall de flesta. Som svar berättade stanken att det var den sista nattvarden för vissa, att vi lever i tuffa tider och endast de starkaste överlevde.

Jag gick tillbaka till bordet och funderade över dens ord. Tobias satt redan i sällskapet och berättade att han precis hade fått sparken. Han försökte hålla tillbaka tårarna men det fann sin utgång genom näsan istället. En man som visar känslor är förvånande.

Hans droppar föll ner i mitt whiskyglas. Som någon form av instinkt försökte han stoppa dropparna, hindra gravitationen, men hans försök var föga imponerande. Glaset sveptes med och splittrades mot golvet. Jag gav honom bara ett leende och sade att drycken redan var förstörd.

Med dallrande röst frågade Tobias mig om mitt beslut. Det blir inget var mitt slutgiltiga svar men han kunde inte riktigt acceptera det. Tappert och helhjärtat bönföll han för en ny dom. Han yrkade på att hans liv kunde lika gärna vara över om regionchefen fick lämna in papprena.

Fjärde skålen utbringades av Stanken. Avslutningsskålen. De flesta hade redan lämnat restaurangen. Den var inte lika rak i ryggen längre och hade svårt att ta på sig rocken.

Jag bad Tobias att gå hem, vi skulle ta hand om ärendet.

Jag följde efter stanken. Det finns ingen vettig människa som avskedar folk med så kort tid innan jul. Dessutom skålade han fyra gånger och drack Jack Daniels . Han hade gjort sitt.

Adrenalinet började rusa genom kroppen. Det är en speciell känsla, att vara ute och jaga. Läderhandskarna åkte på.

Jag hinner ifatt bytet precis innan den sätter nyckeln i låset. Med båda händerna tar jag tag i huvudet och bankar in den mot ytterdörren. Den faller medvetslös ner på marken, fortfarande vid liv. Jag öppnar dörren och snor åt mig bytets nycklar till bilen. Marcus bil kör upp nära huset. Han öppnar passagerardörren och slänger ut en regnkappa.

Det hela går snabbt och högst välplanerat. Tillsammans med bytet åker jag iväg i en alldeles ny bil och radion spelar ”Carry On Wayward Son” av Kansas. Ljudet pumpas ut och eftersom jag kan texten sjunger jag med. Vi åker länge och den börjar vakna till liv. Slutligen är vi vid en klippavsats och bytet placeras i förarsätet. Den börjar vakna till liv men just då trycks gasen i botten med hjälp av en byggd attrapp. Bytet skriker samtidigt som bilen försvinner ner bortom avsatsen, följd av en explosion.

Stanken är borta. Den bröt mot tillräckligt många regler för att jag skulle omvärdera betydelsen. Den får räknas som den första. Jakten är en erfarenhet, tillfredställande, och att bara avbryta proceduren nu skulle inte vara naturligt.

Av: Paul Kage

VN:F [1.9.11_1134]
3.0/5 (7 röster)
Jaktsällskapet , 3.0 out of 5 based on 7 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.