Jag

Jag tror att klockan måste ha varit strax efter två på natten när jag vaknade. I efterhand så låter det i troligt eftersom jag brukar vakna då av att grannen klampar sig upp genom trapphuset efter sitt kvällsskift. Trots att jag brukar somna om ganska så enkelt så var det någonting som höll mig vaken nu. Kanske var det en dröm jag precis vaknat upp ur. En sådan dröm som man inte har något egentligt minne av, men som man vet att man inte vill tillbaka in i. Kanske var det något annat. Jag vred och vände på mig ett tag. Efter ett tag kom jag fram till att jag nog var törstig och bestämde mig för att gå upp och dricka ett glas vatten. Jag gled långsamt ur sängen och satte mina fötter på det kalla trägolvet. Sedan gick jag ut till köket medan golvet knarrade under fotsulorna. I köket så tände jag ljuset och letade fram det största glaset jag kunde hitta. Jag fyllde det ungefär till hälften och vände mig om för att gå tillbaka. Plötsligt kände jag hur det stack till i fotsulorna innan känseln försvann i hela kroppen. Där stod nämligen en gammal man i mitt kök och stirrade på mig.

Jag har ofta tänkt hur jag skulle reagera i en sådan situation. Känna hur någon rör vid mitt ben när jag ligger och sover. Ett ansikte som stirrar tillbaka genom en fönsterruta om natten. En explosion brukar jag tänka. Jag skulle skrikit och gråtit på samma gång. Så visst blir jag förvånad när jag har en främmande man en decimeter från mig i mitt kök, strax efter två på natten och min reaktion inte blir något annat än att stirra lite fånigt tillbaka på honom. Vi stod sådär ett tag, han och jag. Jag tänkte att jag nog kände igen honom. Han måste ha varit i 70 årsåldern och hans gråa hår nådde honom ner till axlarna. Hans mun var en stram skåra och två mörka, bruna ögon stirrade ut från det leverfläckade och fårade ansiktet. Han utstrålade inte något särskilt. Han stod bara där och stirrade. Kanske, om jag ansträngde mig, så skulle jag säga att han såg lite sorgsen ut.

När känseln återvände till min kropp var det första jag kände krossat glas under fötterna och kallt vatten som rann mellan tårna. Jag måste ha tappat mitt glas utan att märka något. Jag försökte att säga något men lyckades inte forma några egentliga ord. Jag öppnade munnen och stängde den ett par gånger innan jag lyckades forma en sammanhängande mening.

”Vem är du?” frågade jag. Det var väl inte så konstig fråga att ställa men den var egentligen inte så viktig. Jag struntade väl i vem han var. Hur hade han kommit in min lägenhet och hur skulle jag få ut honom?

Den gamle mannen svarade inte utan såg sig omkring i köket och jag insåg att vi faktiskt inte var ensamma i köket. I dörren till vardagsrummet stod en pojke och stirrade på mig med misstänksam blick. Hans bruna pottfrilla hängde ner lite över hans stora bruna ögon.

Barn är otäcka, det har jag alltid tyckt. Men jag tyckte att den här pojken verkade bekant. Den där pottfrillan… och den där tjocka tröjan med Spindelmannen på…

Jag drog en lättnadens suck när jag insåg att det var jag själv som stod i dörröppningen och stirrade tillbaka på mig. Jag kan ha varit en så där sex, sju år gammal. Den gråa Spindelmannen-tröjan hade jag fått av mormor en jul. Och visst kunde jag minnas hur nöjd jag hade varit över min pottfrisyr som mamma hade klippt.

Nu kanske man kan tycka att det faktum att en ung upplaga av en själv står och glor tillbaka på en i sitt eget kök vore nog så skrämmande som att ha ett främmande barn där. I efterhand så tänker jag mig att jag måste ha resonerat så här: Att hitta en främmande man i sitt kök strax efter två på natten är otäckt. Däremot så är det att hitta sig själv är så absurt att det helt enkelt måste röra sig om en dröm. Surrealismen går på högvarv och liksom ut rädslan.

Jag hörde hur den gamle mannen harklade sig bakom mig. Jag vände mig om, som för att bekräfta det jag redan anade. Jag stod även här ansikte mot ansikte med mig själv. Men det här var inte ett jag som jag kände igen från tidigare utan ett jag som skulle bli. Födelsemärket på vänstra kinden, ärret på hakan efter att jag ramlade med cykeln när jag var 15. Visst var det jag. Men jag såg så utmärglad ut. Så böjd, fårad och gråhårig.

”Jo…” sade han och knep med läpparna. ”Du undrar säkert varför jag är här. Det är inte så att jag är döden som kommit för att hämta dig och vi ska inte visa dig dina gångna jular.”

Jag anade en ryckning i hans mungipa som kan ha varit ett försök till ett leende. Det var märkligt att höra mitt äldre jag tala. Rösten var ju så välbekant. Men det var inte min vanliga röst. Den här rösten var sträv och torr, som om den hade slipats med en slipsten.

”Du förstår” fortsatte han. ”Det är helt enkelt så att jag skulle vilja att du tillbringade lite mer tid med mig.”

Jag plirade oförstående tillbaka som svar.

”Missförstå mig inte” sade han. ”Vi är väl, skulle man kunna säga, hopfogade, du och jag. Det är bara det att på senaste tiden har vi inte sysslat med saker som känns speciellt givande för mig. De där tv-spelen du spelar till exempel, låter det som något en vuxen man som jag skulle syssla med?”

Plötsligt hörde jag hur den lilla pojken bakom mig började ropa.

”Sluta! Lyssna inte på honom! Jag då? Lek med mig!” tjöt han. Hans stora, bruna ögon började redan blänka av tårar. Jag kunde inte låta bli att känna ett styng av avsmak. Jag mindes hur jag som liten aldrig kunde engagera mig i något utan att börja gråta. Ilskan över att bara kunna stamma och snyfta fram orden.  De flammiga kinderna, röda av ilska och skam.

”Du vet vad som händer om du följer efter den där gubben! Det vill du inte göra!”

Jag kände hur det började dra kallt genom köket. Den gamla mannen suckade djupt och sade till pojken med sin sträva röst:

”Det handlar väl egentligen inte om vad han vill utan vad som är naturligt och, i viss utsträckning, oundvikligt. Att fullkomligt ignorera mig för att springa runt med dig hela dagarna är inte bara oansvarigt, det är också fullkomligt meningslöst. Du kommer alltid att komma till mig förr eller senare. Jag är svaret på alla dina frågor och en dag kommer du vara så nära mig att det inte längre kommer gå att skilja oss åt.”

Den här tanken verkade inte göra pojken lugnare. Rösten blev skakigare och tårarna allt svårare att hålla tillbaka. Han stirrade en stund ner i golvet liksom för att försöka samla sig. Rodnaden på hans kinder började lägga sig och ansiktet återvände snart till dess naturliga färg. Han svalde ett par gånger innan han öppnade munnen:

”Jag vill ju bara ha kul” pep han till mig. ”Du vet att det är mig du vill leka med och inte den där gubben. Allt vi gör tillsammans är roligt. Allting är så äkta. På riktigt liksom. Vi gör vad som faller oss in. Jag är kärnan, ursprunget. Följ med mig!” Allt som han sa lät så enkelt. Att bara flyta med. Följa impulserna. Alla barndomsdrömmar. Om jag bara skulle…

Ett kraxigt hostande ryckte mig från vilka tankar jag nu hade.

”Hhrmm… ja.” mumlade den gamla mannen. Han bet sig lite i läppen innan han fortsatte.

”Jo, jag förstår ju att allt det där känns väldigt lockande för dig. Men tro mig, jag vill inget annat än ditt eget bästa. Visst, visst. Den här är här pojken ärlig och äkta. Och visst, han gör inget annat än det som han verkligen vill och det han verkligen gillar. Men kan du inte se att det är just det som inte fungerar i längden? Han släpper allt han har så fort han får upp ögonen för något nytt. Han överger ständigt sina gamla projekt för nya. Han är ett barn och han kommer aldrig att få något gjort.”

Den gamle mannen pekade på mig med ett utsträckt, knotigt finger. Han såg mig rakt i ögonen och han såg allting jag någonsin hade gjort och han såg allting jag någonsin skulle göra. Hans röst var hård och den var inte längre hes. Nu fyllde den hela köket.

”Jag har inte tid att stå här och käfta med dig. Är det någonting jag inte har så är det tid. Följ efter det där barnet bara om det är vad du vill. Gör det bara! Ni blir nog ett vackert par.”

Jag tyckte att det glittrade till i mannens ögonvrå. Några sorgsna tårar började söka sig ner för hans läderartade kinder.

Den lilla pojken ilsknade också till. Han var fortfarande röd i ansiktet men han grät inte längre. Han hade samlat sig och såg nu nästan ut att vara beredd att ta tag i min arm och dra mig till vart det än var han kom ifrån. Jag drog armen till mig. Jag har alltid varit rädd för barn. Pojkens arga ögon såg nästan vädjande ut. Gamlingen som hade varit så värdig när jag först såg honom verkade nu på gränsen till ett sammanbrott. Det gråa håret hängde i stripor framför hans ansikte och han började prata häftigare.

”Jag däremot!” utbrast han. ”Jag resonerar. Jag utvecklar mig och kan arbeta flitigt. Vad viktigare är, jag vet vad som är rimligt och inte! Jag kan… jag kan…”

”Dö, eller hur?!” tjöt pojken. ”Det är precis vad du kan göra. Bli gammal och möglig, lukta äckligt och sen dö!

Detta blev för mycket för den gamle mannen och han föll på knä på golvet med händerna i ansiktet. All den myndighet han tidigare visat upp var nu som bortblåst. Det var som om han långsamt hade smält. Där i mitt kök, framför min vask så såg jag en svag och rädd varelse snyfta och hulka med handflator pressade mot det fårade ansiktet.

Jag stod där ett tag och velade. Det kändes som om jag borde sträcka fram handen och säga något tröstande men jag förmådde mig inte riktigt. Eller så orkade jag inte. Av någon anledning så äcklades jag lite. Fast kanske, har jag tänkt i efterhand, så var jag också lite rädd. Rädd för att bli smittad på något vis. Jag suckade trött. Pojken fortsatte att skrika och vråla åt den gamle mannen. Det höll på att ljusna ute och jag kunde höra bilar och några fåglar. Jag gick tillbaka in på mitt rum, kröp ner i min säng och drog täcket över huvudet. Där ute i köket så kunde jag höra hur pojken så småningom blev tystare och mildare. Han började låta ursäktande. Det gick ungefär en kvart innan jag somnade.

Av: Johannes Antreski

VN:F [1.9.11_1134]
3.8/5 (4 röster)
Jag, 3.8 out of 5 based on 4 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.