Jag tror.

Mitt namn är Roberto Da Silva och jag är 37 år. Jag bor i Sverige, men så har det inte alltid varit. Jag bodde i Curitiba, Brasilien, och jag antar att man kan kalla mig invandrare. På min tid var Brasilien ett otäckt land. Man kallade det Krigets land, och det var ungefär så det var.  De rika människorna behandlades på ett helt annat sätt än vad de fattiga gjorde. Vi var slavar till de rika, vi gjorde mat och kläder hela dagarna som de rika sedan fick. Om vi hade tur så fick vi 15 kr för maten och kläderna. Du kan ju tänka dig hur det var att leva så. Men nu ska jag ge dig min historia på hur jag tog mig till Sverige och min väg genom ett av världens farligaste länder.

 

Jag bodde i ett litet område, som låg cirka 2 km utanför Curitiba. Vi kallade området Acreditamos som betyder ”Vi tror”. Jag bodde i en liten hydda med min mamma Adriana, min pappa Pablo och min storebror Juan. Vi hade både grisar och kor som vi sedan gjorde mat av eller sålde på marknaden i Curitiba. Vi hade inte mycket pengar, men vi hade tillräckligt för att överleva. Alla kände alla i området. Alla var tvungna att hjälpa alla. Det var så det var när man inte hade sjukvård eller något sånt. Jag tror inte någon levde till över 50 år här. Det var hemskt. Men jag hade min familj och min bästa vän Mauricio Sampao. Han gjorde mig alltid på bra humör, och man kunde prata med honom om allt. Med tanke på hur vi hade det i området, så levde vi ett ganska fridfullt liv. Det var aldrig några krig här och det var sällan några skottlossningar. Men en dag skulle allt det förändras. Det var så hemskt så att jag har svårt att berätta om det just nu. Jag var 11 år, och  jag såg hur stora pansarvagnar kom mot oss och hur flera 100 soldater kom springande mot vårt område. Alla fick panik, alla bara sprang omkring och skrek, och jag såg hur flera invånarna föll till marken. Men till min fasa såg jag det värsta jag nånsin kunnat tänka mig. Min mamma låg på marken, helt blodig. Hon hade fått ett skott rakt i pannan och hon var stendöd. Jag har försökt radera den bilden ur mitt minne så länge jag kan minnas, men förgäves. Jag kommer antagligen aldrig att få ur den ur mitt huvud. När jag såg mamma på marken, så visste jag inte vad jag skulle göra. Det bara snurrade i mitt huvud, och jag fattade inte varför den brasilianska armén gjorde såhär? Kanske för att visa makt? Jag vet inte, jag vet bara att de var alla hjärtlösa och att jag hade gjort allt, precis allt, för att få tillbaka min mamma. Till slut bestämde jag mig för att börja springa. Jag vet inte vart, men jag kunde inte bara stå där och låta mig själv bli dödad. Jag tog en sista titt på min mamma. Hon hade alltid varit där för mig, och hon hade gjort allt för att försörja familjen. Och jag skulle aldrig sluta älska henne. Jag sprang åt det håll jag trodde var vår hydda, och mycket riktigt hittade jag min pappa och min bror. Jag såg att pappa hade fått ett skott i armen och jag skrek:

- Vi måste härifrån!

- Inte utan din mamma!, skrek pappa tillbaka.

Jag blev tyst. Sedan sa jag:

- Hon är död.

Pappa och Juan såg helt förstenade ut. All deras luft hade gått rätt ur dem. Det var för mycket för dem att ta in. Till slut sa pappa:

- Fort, till jeepen!

Vi var nog dem enda som hade en jeep i området.  Jag sprang snabbt in i hyddan och tog min nalle. Jag kunde inte lämna kvar den. Det var den enda sak som kunde få mig att somna, men tyvärr har jag inte längre kvar den. Jag skyndade mig snabbt till jeepen och tumultet var kaotiskt. Alla sprang för sina liv och man hörde skott som avlossade hela tiden. Det var som om man var mitt inne i en film. Men det här var verklighet. Jag tog en sista titt på området och sedan åkte vi.

 

Jag väcktes av att jeepen stannade. Jag försökte resa mig, men jag hade knappt några krafter kvar. Tillslut tog jag mina allra sista krafter och jag ställde mig upp på darrande ben. Jag såg hur Juan redan var uppe. Jag såg att han hade gråtit, och jag visste varför. Jag såg att pappa låg ner på sidan av vägen, och jag såg att han hade lindat något slags bandage runt armen. Jag såg också att han hade förlorat mycket blod, han var svag. Han försökte säga något. Men inget kom ut. Tillslut väste han:

- Jag kommer inte kunna fortsätta. Men ni måste ta er till Rio. Där finns en flygplats, sedan ska ni försöka ta er till Sverige. Där finns inga krig. Jag älskar er.

Sedan blev det tyst. Pappa var död. Jag kunde inte fatta det. Mina två föräldrar var döda på grund av hjärtlösa människor som bara ville visa makt. Jag vet inte hur länge jag grät. Kanske några timmar, jag vet inte. Det kändes som om hela mitt liv gick i kras.  Juan var femton år och han kunde ta in allt det här bättre än jag kunde, men han var lika förkrossad som jag var.  Jag antar att man kunde kalla oss flyktingar, båda på flykt från ett land som en gång var vackert, men som nu bestod av bombade hus och döda kroppar. Jag visste att vi var tvungna ta oss ut ur Brasilien. Det fanns ingen annan utväg.

 

Jag och Juan gick och gick. Vi bara följde den steniga vägen och hoppades på att den skulle leda oss till… ja, någonstans bara. Vi hade bara en flaska vatten och bara 2 bröd kvar. Jag tänkte på allt som hänt. Skriken, mamma och pappa, tumultet…allt var så svårt att acceptera. Men jag visste att jag var tvungen att koncentrera mig. Brasiliens vägar kan vara väldigt luriga, och många tappar bort sig och dör antingen av djur eller av att de tappar bort sig i regnskogen och till slut dör av hunger och törst. Jag visste att vi verkligen behövde komma någonstans. Juan började se svag ut, och jag visste inte hur länge han skulle orka. Han var äldst, men han hade inte alltid haft det lätt, och jag visste att han bara kunde gå. Inte prata, bara gå. Jag kunde också se att han var hungrig, otroligt hungrig. Han var mer eller mindre ben och skelett, och hans annars så färgstarka ansikte var blekt, och hans korta svarta hår var tuvigt och smutsigt. Jag hoppades verkligen att han kunde klara sig, för han hade varit som en förebild för mig. När jag var ledsen, så kom han med råd och muntrade upp mig. När jag var svag, fick han mig att bli stark. Jag visste faktiskt inte hur jag skulle kunna klara mig utan Juan. Jag visste att om Juan inte fanns vid min sida nu, hade jag antagligen varit död nu. Jag var så otroligt tacksam för Gud att han gav mig Juan som storebror. Om vi bara kunde ta oss till Rio skulle allt bli bra. Allt skulle bli bra.

 

Dagarna gick, och vi blev mer och mer svaga. Juan blev blekare och blekare, och mina krafter började ta slut. Jag visste inte om vi skulle kunna klara det, vi var båda så hjälplösa. Utan föräldrar och utan mat. Men till sist var lyckan på vår sida. När vi tagit oss över en lång brant backe, såg vi hur en stad bredde ut sig nedanför oss. På en skylt stod det: ”Bem vinde ao Peruibe”, som betyder ”Välkommen till Peruibe”. När vi tagit oss in i staden trodde vi att det var vår räddning, med vatten och mat som stod i stora stånd på långa gator som sträckte sig så långt man kunde se. Men det visade sig att Peruibe var en av få städer som fortfarande använde slavhandel, och jag kunde se tonåringar och barn som blev uppställda på gatan medan ”ägaren” gav handlarna ett pris på barnet eller tonåringen. Det var hemskt. Vem kunde göra något sånt? De behövde antagligen pengar, men att sälja barn? Det var för mycket. Det var då jag kände en hand på min axel. Jag vände mig om och såg en man med kort hår och en blick som jag visste betydde fara. Han sa:

- Du kommer med mig.

Jag försökte att sträva emot men det var lönlöst. Han hade ett grepp som inte ens en vuxen man hade kunnat ta sig ur. Jag såg hur Juan blev bortförd av en annan man. Det var plågsamt att se honom försvinna. Tänk om jag aldrig skulle se honom igen? Hur skulle jag klara mig i världens farligaste land? Mycket tankar snurrade runt, och jag  kände hur jag jag började domnade bort,sedan blev det svart.

 

Jag vaknade i ett mörkt rum. Jag kände hur det snurrade i huvudet, och jag mådde riktigt illa. Jag satte mig upp och försökte samla krafterna och tankarna. Hur kunde det bli såhär? Jag hade levt ett bra liv med min familj i Acreditamos, och nu var allt det borta. Min mamma var död, hon som alltid hjälpt och stöttat mig, min pappa var död, han som alltid visat mig det fina i livet och att man alltid ska sträva efter sina drömmar och jag vet inte om Juan levde eller inte, men jag behövde honom verkligen. Men jag visste att det inte skulle hjälpa att bara sitta där och vänta på att räddning skulle komma. Jag var tvungen att försöka att ta mig ut, annars skulle jag antagligen dö här. Det fanns ett litet fönster som jag aldrig skulle kunna ta mig ut ur. Jag tänkte att jag kanske kunde gräva en tunnel, men med vad? Mina händer? Det var lönnlöst. Jag var fast, och just då hörde jag nån komma. Det var samma man som hade kidnappat mig igår. Jag sa ingenting, för jag visste vad som kunde hända om man tjatade emot människor som inte var rädda för att döda. Mannen, som hette Dino, ( jag hade hört det igår kväll när jag hade blivit inslängd i cellen) öppnade celldörren och drog ut mig. Jag visste först inte var vi skulle, men när jag såg de stora slavstånden förstod jag vad som skulle hända. Mannen ställde upp mig på ett av stånden, och ropade ut ord som ”mycket bra form” ”ung och stark” ”bara 10 real brasiliero”, som betyder 10 brasilianska kronor. Det var helt sjukt, och jag fick stå där inför allt folk och skämmas mer eller mindre, och hur kunde nån värdesätta ett barn med 10 kronor? Jag bara stod där och bad, jag ville att det skulle ta slut. Just då hörde jag jag en man som sa:

-      Jag tar honom. 30 real brasiliero, sa han med en bestämd röst.

-      Och om jag säger nej? hånflinade Dino.

-      Då säger jag 40 real brasiliero. Jag kan hålla på hela dagen, ditt kräk.

-      Okej, okej, sa Dino med en röst som sa att han gett upp.

Jag gick med motvilliga steg ner mot mannen som hade köpt mig. Han såg vänlig ut, men hur kunde han vara det om han köper barn som slavar?  Han tog med mig till sin jeep, och satte mig i baksätet. Jag var rädd. Jag hade aldrig önskat för nåt av det här. Min familj var död. Juan kommer jag antagligen aldrig få se igen. Hur var det värt att leva? Jag hade inget liv kvar. Jag kunde lika gärna dö eftersom det inte fanns något att leva för. Just då hörde jag hur jeppen startade, och den började rulla nerför en stenig backe, och vid sidan av det stod en skylt ”Sau Paulo, 140 km Rio, 420 km”. Om jag bara kunde ta mig till Rio. Då skulle allt bli bra, det hade pappa sagt. Jag hoppades att han hade rätt, men nu var jag ensam. Helt utan Juan, den person som alltid hjälpt mig. Jag skulle göra det här för hans skull. Det var vad han hade velat. Sedan föll jag i en djup sömn, och bilen rullade på.

 

Jag väcktes av solljuset och bilens ljud. Mannen satt där framme, som fortfarande inte hade presenterat sig, och körde koncentrerat. Han såg att jag hade vaknat, och han sa:

-God morgon, med en vänlig röst.

Efter att han köpt mig på en slavmarknad så vill han alltså säga godmorgon till mig? Vad var det här för något?

-Förlåt att jag inte presenterat mig. Jag heter Raul, och jag kommer från Rio. Jag är inte slavhandlare, men jag går maskerad som en. Jag köper barn som jag vill hjälpa, och så här gör jag runt hela Brasilien. Du behöver inte vara rädd.

Jag lugnade ner mig lite, men jag förstod inte.Varför skulle han hjälpa mig? Vad vinner han på det? Eller så är han kanske en godhjärtad man, det verkar inte finnas så många av sådan sort kvar. Raul satte på radion medan bilen guppade upp och ner på den steniga vägen. Jag kunde höra hur flera upplopp hade ägt rum i Brasilien, men också i andra länder i Sydamerika. Bolivia och Argentina hade drabbats hårt av inbördeskrig och hunger, likaså stor migration, flera hundratusen människor utsattes för folkomflyttning överallt över hela Sydamerika. Det var fruktansvärt att lyssna på, eftersom jag visste hur de hade det. Medan jag satt i mina tankar hörde jag plötsligt hur Raul frågade mig:

- Var är din familj?, med en lugn röst.

Jag fällde en tår. Sedan svarade jag med en stammande röst:

- De är döda. Allihopa.

Raul satt tyst en stund. Sedan sa han:

- Det är otroligt hur vuxna män skadar oskyldiga människor bara för att visa makt, och att vissa människor föds utan hjärtan.

Jag nickade. Det var sant. Överallt dödade den brasilianska armén oskyldiga människor för att visa att de bestämmer. De dödade hela min familj, och därmed hela mitt hjärta. Vi hade alltid stått upp för varandra, och alltid sett till så alla mådde bra. Nu hade detta spridit sig runt hela Sydamerika, och jag förstod att flera miljoner barn hade upplevt samma saker som jag upplevt. Sedan sa jag:

- Kan du ta mig till flygplatsen i Rio?, med en hoppfull röst.

- Vilket land vill du till?, frågade Raul.

- Sverige, svarade jag.

Raul nickade och sa sen:

- Har du ett pass?

- Vad är det för något?

- Det är ett slags kort som gör att du kan immigrera och emigrera, alltså att kunna ta dig in och ut ur ett land och om du inte har ett pass, kan du inte ta dig till Sverige.

Hoppet sögs ur mig för en stund och sedan frågade jag:

- Hur får jag tag på ett?

- Jag kan hjälpa dig men det kan bli svårt. Jag har ett par kompisar som vet hur man får tag på det, men vi måste ta oss till Sao Paulo, och där är det mycket uppror just nu. Men jag tror vi kan fixa ett pass till dig på något vänster.

Sedan blev det tyst, och den svarta jeepen guppade fram på den steniga vägen. Om jag kunde ta mig till Sverige skulle allt bli bra. Det visste jag.

 

När vi kom fram till Sao Paulo, en sönderbombad stad likt alla andra städer i Brasilien, körde Raul in på en bakgata där hans vänner bodde. Han visste inte om de överlevt, så man kunde se att han var orolig. När jag hoppade ut möttes jag av två medelålders tvillingar, som såg ledsna ut, men de skakade ändå hand med mig. Raul frågade om de kunde fixa ett pass till mig, och de hämtade ett pass med en bild på en kille som såg precis ut som jag. Vi tackade dem och vi var på väg mot Rio, nyckeln till frihet.

 

Efter att vi åkt i flera timmar kom vi fram till Rio. Den före detta huvudstaden av Brasilien. Den var också en av Brasiliens vackraste innan armen kommit. Vi åkte båda två till den gigantiska flygplatsen, och vi gick igenom massor av kontroller. I den ena kontrollen tog de min nalle. Något i den hade gjort att jag inte fick ta med den. Det var det enda jag hade kvar av Brasilien, och jag var förkrossad. Men jag var tvungen att fortsätta. När vi kommit in i ett rum med massor av människor. Plötsligt ropade en röst ut att det var dags att lyfta, och då sa Raul:

-Du måste fortsätta själv nu.

- Vadå själv?, frågade jag med en undrande röst.

- Jag måste stanna här och ta hand om fler barn som råkat ut för samma saker som du har. De behöver mig. Men jag vet att du kan klara det här själv. Så hejdå. Jag hoppas att allt blir bra för dig.

- Hejdå, sa jag med en ledsen röst. Och tack för allt!

- Det är mitt jobb, sa Raul med ett leende.

Sedan var han borta.

 

Jag skyndade mig till incheckningen till flyget och jag visade upp mitt pass. Ännu en gång kollade kontrollanten inte ordentligt, och jag gick igenom. Jag gick ombord på det gigantiska planet, och efter ca tjugo minuter lyfte det. Det var en konstig känsla i magen, men också en skön. Vi skulle flyga i ca tolv timmar och jag tänkte att jag borde sova lite. Jag hade inte sovit på ca tre dagar så jag skulle sova gott nu. Nästan direkt somnade jag, och jag vaknade inte förrän sju timmar senare.

 

Tiden flög förbi, eftersom jag aldrig åkt ett flygplan förut, och plötsligt var det bara tre timmar kvar. Jag tänkte på allt som hänt. Alla bombade hus, mamma och pappa, mitt hemland Brasilien. Och Juan. Min storebror som jag tappade bort i Peruibe. Jag skulle antagligen aldrig få se honom igen. Sedan somnade jag ännu en gång, och när jag vaknade, kunde man se Sveriges gigantiska skogar.

 

Mitt första intryck av Sverige var kyla och skog. Det var det kallaste jag någonsin känt, för jag kom i T-shirt och shorts och det var vinter i Sverige vid den här tiden. Och skog fanns det verkligen överallt. Jag gick till pass kontrollanten och han hade mustasch och blont hår. Han frågade var mina föräldrar var och att han skulle ta mig till polisen så att de kunde hjälpa mig. Jag svarade att jag kom ensam. De tog in mig i ett rum med en polis och två till personer. De frågade mig frågor om min familj och hur jag tagit mig hit. Jag kommer inte ihåg exakt vad jag svarade, men det svårt för mig att svara. Men jag kommer ihåg att polisens tolk sa:

- Om du ska kunna stanna här måste du söka asyl, du måste alltså ansöka om att få permanent uppehållstillstånd, och det betyder att du måste ha detta för att kunna bo här.

 

Så polisen lämnade in en ansökan för mig till migrationsverket, de skulle bestämma om jag skulle få PUT eller inte. Det fanns chans att jag skulle få tillfälligt uppehållstillstånd istället, men jag ville verkligen inte återvända till Brasilien, utan någon familj. Jag ville inte vara ensam igen. Sedan skickade de mig till en flykting förläggning, som låg väldigt långt bort från allting.  Här trängdes människor överallt, jag hörde att ganska många pratade portugisiska, och jag skaffade lite vänner som kom från Brasilien. Här bodde jag i många månader i väntan på besked från migrationsverket. Jag tänkte på min familj ofta, mamma, pappa och Juan. Jag hade gjort allt för att få tillbaka min familj, min jag visste att jag var ensam nu. Men jag visste att det här är vad hela min familj hade velat. Jag var ett ensamt flyktingbarn som var värd mer än det här. Men jag fick faktiskt lära mig svenska med massor av andra barn, och jag måste säga att det är ett väldigt svårt språk att tala, det är svårt att få rätt uttal och så. Men jag lärde mig efter tiden, och jag blev till slut så bra att svenska människor förstod vad jag sa!

 

Efter ännu en månad kom beskedet från migrationsverket. Det kom i ett fint kuvert med ett märke längst upp i det högra hörnet, jag förstod förstås inte vad det för något. Jag kommer ihåg att jag öppnade kuvertet långsamt eftersom jag lärt mig att det var viktigt med PUT. Jag öppnade brevet och det stod:

Kära Roberto,

Vi har glädjen att meddela att du har fått ditt permanenta uppehålls tillstånd, och vi har också fått ett erbjudande från en familj att de vill adoptera dig. Du kommer att få träffa dem på torsdag. Du kommer också att få börja skolan snarast.

Mvh

Linda Andersson, Migrationsverket.

Andres Villanova, portugisisk tolk.

 

Jag vek ihop brevet försiktigt och kände en glimt av hopp inuti i mig. Jag kände att hela mitt liv var på väg att förändras. Jag var starkare nu, och jag visste att jag hade hela livet framför mig med massor av möjligheter med den utbildning jag kommer få. Det hade jag aldrig fått i Brasilien. Det hade varit en resa med tårar, förluster och blod. Men jag visste att allt har ett slut. Även denna hemska resa. Jag kommer alltid att känna förlusten av min familj och mitt land, men jag visste att jag aldrig skulle glömma dem. Aldrig.

 

Där var slutet på min berättelse. En sann historia. Nu är jag svensk medborgare, och lever ett fint liv här i Sverige.När jag kommit till Sverige var mitt val av yrke självklart. Jag skulle jobba för FN, hjälpa människor, alla som behövde min hjälp. Det är det jag gör nu. Jag har också hjälp till att bygga upp Brasilien igen. Det var känslosamt att komma tillbaka. Alla minnen flimrade i mitt huvud när jag landade i Rio. Nu har jag har en familj. Min fru Sofia och mina två barn Victor och José. Och jag har allt jag kan önska mig.

Av: Christian 8:1

VN:F [1.9.11_1134]
3.9/5 (16 röster)
Jag tror., 3.9 out of 5 based on 16 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.