Jag tror att energi känns

Kliver på 3:an vid Kungsholms kyrka för att åka till Åsögatan och fika med en vän. I mina blå urbanears hörs den akustiska versionen av Born to run med Bruce Springsteen, och som vanligt reflekterar jag inte särskilt mycket över de jag passerar när jag går bakåt i bussen. Det är märkligt hur man kan titta på personer men inte se dem. Men jag tror inte de ser mig heller så det jämnar nog ut sig. Jag sätter mig längst bak i bussen, med ansiktet vänt mot fönstret, för att känna lite värme från solen som bestämt sig för att titta fram idag. Stockholm har varit grått och regnigt de senaste dagarna, så kontrasten blir tydlig.

      Spellistan står på shuffle, och så gör även mina tankar som inte verkar hitta fokus. Det är inte så att de hoppar mellan olika extremer, men de är luddiga och det räcker. Min blick fastnar på en smutsfläck på fönsterrutan, som syns bara för att solen ligger på. Det ser ut som ett fingeravtryck, och jag kommer på mig själv med att undra vems hand som varit där. Bussen börjar rulla, och min blick glider undan från fläcken och flyttar runt bland allt och alla som rör sig på andra sidan rutan. Alla som går omkring och är.

      Jag sitter så och tittar på världen fram till Tegelbacken, då en man kliver på. Jag lägger först inte märke till honom mer än att han sätter sig snett mitt emot mig. Inte i mitt synfält, men han är ändå där. Och det dröjer inte många sekunder innan han känns. Jag kan inte säga vad exakt det är jag känner, men jag reagerar på att han sitter där. Jag känner mig lite obekväm, men kan inte förklara varför, och det gör mig frustrerad. Jag kan ju inte sitta och känna obehag av någon som bara är där. Men bussen hinner inte rulla många meter innan mannen börjar skruva på sig, och jag ser att han flackar med blicken. Tyst börjar han muttra för sig själv, men jag försöker inte ens höra vad han säger. Han tittar också ut genom fönstret, men troligtvis inte för att känna på solen. Han rynkar på ögonbrynen och vänder sig om mot busschauffören och frågar varför det tar sådan tid. Framåt vill han, iväg. Han får dock inget gensvar och jag känner hur hans puls ökar. Han stirrar rakt på mig och jag vänder snabbt bort blicken. Det är inte mitt fel att han är stressad, och inte busschaufförens heller. Men jag ser på honom att det inte spelar någon roll så det är lika bra att inte ha ögonkontakt. Men han fortsätter titta, och jag känner det även när jag helt vänt på huvudet. Ögon i nacken fick en annan betydelse, och jag funderar på om jag ska gå av. Men han tar det steget själv istället, och vid nästa stopp kliver han barskt av, och följer bussens kant för att komma fram till chauffören. Ger honom en utskällning, mest för att han existerar, och promenerar sedan argt därifrån.

Kvar sitter jag, med lite lugnare puls, och undrar vad det var jag reagerade på. Han var ju bara arg, egentligen. Väldigt arg i och för sig, men jag vet att det inte hade med mig att göra. Eller med någon annan för den delen heller. Men det spelade ingen roll, för han var arg och det kändes. Och någonstans där: när jag insåg att det kändes att han var arg, så började jag fundera kring det. Att det känns när någon annan känner något. Att man rent fysiskt kan bli påverkad av andras känslor. Att energi känns.

 

Av: Den som skriver

VN:F [1.9.11_1134]
0.0/5 (0 röster)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.