Jag ska aldrig släppa taget, för dig

Där borta. Där sitter de. De som brukade vara mina vänner. Jag förstår inte vad som hände. Plösligt kändes de så långt borta. Nu är jag alldeles ensam. Alla tror fortfarande att vi är vänner, jag är nästan alltid tillsammans med dem så hur skulle de kunna ana hur jag känner? En meter bort. Känns mer som ett universum.

Som vanlig trycker jag tumnageln in i under armen. Hårt. Då känns tomrummet inom mig mindre, men så fort jag slutar omsluter det mig igen. Alla skrattar, jag också. Tycker det är konstigt att ingen märker hur falskt det låter, till och med jag hör det. Ibland undrar jag om de ens märker att jag existerar. De ända gångerna jag verkligen känner att jag syns är när de granskar mig, från topp till tå. Som om jag var en dum och ful staty på en utställning. Så fort jag säger något tittar jag bort. Vill inte se blickarna de ger varandra. Som om jag sagt något som egentligen inte är menat att säga eller att jag är dum i huvudet. Precis så känns det. Att jag är en människa utan känslor. Eller inte en människa, mer en docka. Inte en av de fina och söta porslinsdockorna med gyllene hår, röda läppar och skära kinder. Utan en trasig docka som någon blivit arg på och dragit sönder.

Inte nog med att de tittar på varandra när jag öppnar munnen och skrattar åt mig. Om det pratar om någon eller något så får jag aldrig veta vad det handlar om. Frågar jag är det ingen som svarar. Nu har jag lärt mig att inte fråga längre. Det är lättare så, då slipper jag känna att det undviker mig. Sättet de behandlar mig försöker de inte ens att dölja. Kanske är det mig det är fel på. Jag vet att jag inte borde tänka så, men jag kan inte släppa tanken. Jag är kort och ful. Ingen som vill ha mig. Det finns inte ens något jag är bra på som jag kan försvinna in i och vara mig själv. I skolan känns det som att jag bara spelar en karaktär i en film. Fast ändå inte för då skulle jag kunna gå ur rollen och sluta spela. Det går inte, det här är den jag är. Varför kan de inte acceptera det.

Hemma är allt mycket lättare. Då kan jag låsa in mig på toaletten och låta blodet rinna. Då känner jag mig i alla fall levande.  Men inte tillräkligt levande för att sluta. Det hade känts verkligare om jag kunde gråta. Känna tårarna sakta glida ner för ansiktet. Fastna lite i mungipan och känna saltsmaken på tungan, för att sedan fortsätta ner över hakan. Och slutligen droppa ner i en våt fläck på låret. Men det går inte. Jag har inga tårar. De utvecklades aldrig när jag låg i mammas mage. Där var allt bra. Inga bekymmer. Ingen som visste vem jag var.

Det finns en person som vet vad jag gör, men jag vet inte hur jag ska berätta hur jag känner. Ibland kan jag inte få det förståligt ens i mitt eget huvud. Jag hoppas verkligen att hon förstår hur mycket jag älskar henne och hur mycket hon betyder för mig. Utan henne skulle jag kanske släppa taget. Men hon håller mig kvar. Jag vet att jag inte borde göra så här mot mig själv. Men det är så skönt att släppa allt. Bara för ett ögonblick. Jag ska bli bra. Jag ska sluta skada mig själv. Jag ska lära mig älska mig själv. Inte någon som alla andra är. Utan någon som bara är jag.

 

Av: Linda

VN:F [1.9.11_1134]
4.0/5 (32 röster)
Jag ska aldrig släppa taget, för dig, 4.0 out of 5 based on 32 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.