Jag och min bror

Jag satt intill havet och granskade det inifrån och ut. Det låg där tyst och stilla, som om det aldrig hade gjort någonting annat. Långt där ute skymtades en båt, men det kunde lika gärna vara inbillning. Det låg där tyst och stilla, ingen hade väl kunnat ana vilka krafter det bar med sig. Nu ska jag berätta min historia, min och min brors historia.

Jag satt tyst för mig själv och rörde runt i min O’boymugg. Klockan sniglade sig fram och trots att det bara gått tio minuter kändes det som jag blev ett år äldre för varje sekund som gick. På något sätt visste jag, jag visste redan innan vad som skulle inträffa, det kändes bara så långt bort. Jag hörde fotsteg från trappen och en röst som ropade mitt namn. Det var den vackraste rösten i världen, den tillhörde min bror Alex. Jag reste mig och hällde ut den lilla choklad som var kvar och såg den bruna vätskan göra mönster i vasken. Jag slängde upp min skolväska på ryggen och gick ut i trädgården där Alex satt i bilen och väntade. Han hade precis fyllt arton och idag skulle Alex, precis som så många andra, ta studenten. Mamma och pappa var så stolta över honom, jag också. Han var min bästa vän och jag älskade honom. Jag sneglade åt hans håll och såg hans skarpa konturer med ens mjukna när han log mot mig. Han släppte som vanligt av mig vid skolans baksida, han sa alltid att han fick så hemska minnen av framsidan från hans egen skolgång samtidigt som han skrattade lite, fast jag vet att han egentligen längtade tillbaka till tiden då han inte behövde bry sig så mycket. Han vinkade åt mig och sa att han skulle komma när skolan var slut. Jag vände mig om och såg skolbyggnaden torna upp sig som ett slott framför mig. Jag gick med bestämda steg och längtade redan till dagen skulle ta slut.

Pust. Tack och lov var ännu en skoldag över och Alex skulle hämta upp mig som han alltid gör. Jag satte mig intill parkeringen på den egendomligt formade stenen som jag alltid satt på. Allt var egentligen precis som vanligt. De stora molnen började krypa tätare och tätare och jag bara väntade på att Alex mörkgröna Saab skulle rulla in på parkeringen. Ingen Saab kom och ett lätt duggregn började falla. Efter en halvtimme ställde jag mig upp, drog jackan tätare intill mig och började gå. Även fast jag åkt samma väg i nästan två år kändes korna, ängarna och husen så annorlunda just idag.  Denna lyckans dag lyste mer och mer med sin frånvaro och regndropparna föll allt tätare. Jag skyndade på hemåt och mina tankar var på helt annat håll när jag till sist sparkade av mig mina genomblöta skor i hallen. Något var fel. Jag kunde inte sätta fingret på det, men något var det. Just som jag skulle springa upp för trappen för att ge Alex en lagom utskällning och sedan en kram och säga att det inte gjorde något att han inte kom, dök pappas ansikte upp. Han sa bara en sak, en kort sak. ”Polisen är här”.

Jag såg mig själv i spegeln. Det jag såg var inte vackert. Jag log lite för mig själv och tänkte att åtminstone en person skulle tyckt att jag var vacker. Jag såg en tår falla från min kind och ljudlöst träffa golvet. Jag hade inte vart i skolan på en månad, men bara tanken på allas genomskinliga medlidande gjorde mig illamående. Jag ville inte gå till skolan, jag ville inte duscha, jag ville inte byta kläder, jag ville inte se. Det enda jag ville var att glömma.  Jag ville glömma, förtränga och förstöra. Dagen då polisen satt vid köksbordet. Pappas blick och mammas rödgråtna ögon. Allt, allt ville jag ha bort ur mitt huvud. Hur polisen tittat på mig och berättat. Berättat att de hittat en grön Saab intill skogsbrynet vid Saltåker. Hur de sett blodfläckarna på stigen och Alex bilnycklar i vattenpölen, och hur de till sist hittat Alex kropp, livlös och blåslagen. Jag minns inte riktigt vad jag gjorde, eller om jag ens gjorde något. Jag satt bara där. Den följande månaden gick jag inte in på Alex rum en enda gång. Kanske för att försöka glömma, kanske för att försöka få allt att sjunka in. Jag vet inte riktigt själv. Det enda jag vet är att jag aldrig kommer att få tillbaka Alex. Hans hår, näsa, kindben och läppar kommer aldrig någonsin titta på mig igen. Jag ville blunda, men för varje gång jag blundade såg jag bara en sak framför mig. Alex.

Ännu en månad hade gått och jag hade på något sätt accepterat att Alex inte längre fanns med mig. Jag satt på min säng och läste när mammas röst väckte mig ur mina dagdrömmar. ”Det finns stödgrupper, du kanske skulle prova det, det skulle vara bra för dig.” Jag såg hennes uppgivna ansiktsuttryck och efter några sekunders betänktetid nickade jag sammanbitet.

Grupprummet var litet och i hörnet stod ett bord med fika, jag var i vilket fall inte sugen. Jag vände runt en gång i rummet för att skapa mig en uppfattning, och satte mig sedan ner på en av de få stolar som stod i en halvcirkel. De andra barnen såg så neutrala ut, vilka var de. Egentligen brydde jag mig inte. Till sist kom psykologen in och satt sig framför oss. Hon presenterade sig som Eva och alla nickade utan ett minsta ljud. Hon tittade som hastigast på allihopa och vände tillbaka blicken mot mig. Hon bad mig berätta lite om mig själv, men jag visste redan vad jag skulle säga.

Jag blundade och såg det framför mig. ”Det värsta var inte att höra orden eller bekräfta bilderna. Det värsta är tomheten. Ingen rivstart från uppfarten, inget högljutt gitarrsound och ingen mjuk röst. Allt vart så definitivt och annorlunda. Efter ett tag hade jag väl mer eller mindre accepterat allt, men så fort jag sluter mina ögon ser jag bara en sak. Allting har ett öde och en mening, men det är inte alltid rättvist. Det som hände var ödet, men jag kommer aldrig att glömma det. Nu ska jag berätta min historia, min och min brors historia.”        

Av: Felicia

VN:F [1.9.11_1134]
3.0/5 (4 röster)
Jag och min bror, 3.0 out of 5 based on 4 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.