I lugn och ro på torpet

Mari ville ta det lite lugnt ett tag. Hon hade stressat en längre tid, och ängslades för att hon skulle få magsår eller dra på sig en alldeles för tidig död.

I ett telefonsamtal sa dottern:

– Ja, men mamma, kom till mig. Jag och Svenne bor ju på landet. Det är lika mycket land hos oss, som vad det är ute vid ditt torp.

– Jo, det kan ju hända, men det känns bäst om jag får sköta mig själv. På torpet kan jag lägga mig när som helst, utan att någon behöver gå på tå för att inte störa mig och jag kan ligga länge på morgonen, om jag skulle vilja det. Äta när jag blir hungrig, utan att någon behöver rätta sig efter mig eller mina vanor och ovanor.

– Så du pratar, mamma. – Dumheter. Du är så envis.

– Jo, ja vet, men nu är det såhär, att jag sticker ut till mitt torp, jag måste ju använda det, även om jag är ensam nu.

– Jamen, mamma … Var det inte du som var spökrädd? Du vågade ju aldrig vara där ute när pappa inte var med, har du alldeles glömt bort det?

– Jo, en gång var jag ju där, helt ensam, upplyste Mari.

– Ja-visst ja. – He, he, he… Var det inte då som du blev tvungen att ha radion på så högt – så du inte kunde sova för det. Du vred ju upp volymen till max, för att du inte ville riskera att få höra spökena …?

– Äsch! det kan väl hända, men jag kan väl göra likadant nu som då – i så fall. Radion finns ju kvar. – Förresten finns det inga spöken, sa Mari tuffare än vad hon kände sig.

– Ja, du är ju myndig, så du gör givetvis som du vill. Fast skulle du ångra dig, så vet du ju var jag bor.

– Visst, det är bra. – Jag tar ju katten med mig, vet du, så jag är ju inte helt ensam.

– Nej, det är klart, sa dottern och skrattade. Har du Måns med dig, så är du ju garanterart skyddad för allt som skulle kunna hända dig.

– Ja, retas du, det får du! – Det här ska nog gå bra, ska du få se.

– Som sagt, du vet var jag finns, om du skulle ångra dig. Sköt om dig, mamma, och vila upp dig, för det behöver du efter allt som varit.

Där sade de hej till varandra och avslutade samtalet.

Mari började ta fram lite av de grejer som hon skulle ha med sig ut till torpet.

 

***

 

Så tog hon fram transportburen och ställde den mitt framför katten, men Måns, han betackade sig för att åka i en sådan låda och backade omedelbart och såg i det närmaste förnärmad ut.

– Jaha, du Måns, du vill förstås åka utan att vara inburad. Okey, då! sa hon och ställde tillbaks buren i förrådet och tog ett par kassar och gick ut till bilen med Måns hack i häl.

Öppnade bakdörren på bilen och Måns hoppade in och satte sig på den röda sammetskudden där han brukade sitta när han blev tvungen att färdas i bil. Mari började stuva in väskor och kassar.

– Värst vad mycket man måste ha med sig, så fort man ska flytta på sig, sa hon.

Måns svarade. Det lät nästan som om han sa:

– Du har väl inte glömt kattmaten, sen kan resten kvitta.

Han plirade på sin matte, sedan rullade han ihop sig på kudden.

Maria kände sig nöjd med sig själv, som i alla fall var så modern, att hon hade körkort och egen bil. Hon hade nått de viktigaste målen i livet, de som hon hade föresatt sig att klara av. Tur att hon inte hade sålt torpet när hon nu blev änka. Om hon hade gjort det, skulle hon inte ha haft någon plats i universum som hon kunnat fly till när det blev för snärjigt. Det skulle bli skönt att få rå sig själv ett tag. Inte behöva vara någon till besvär, med katt och allt som hon hade med sig. Ingen behövde få hår på sina kläder och ingen kunde skylla sina nysningar på Måns, om hon kunde klara av att bo ensam på torpet.

Det där med att hon varit så hiskligt mörkrädd och förskräckt för att träffa på spöken, hörde säkert till en förgången tid. Hon hade blivit äldre, mognat och blivit trygg i sig själv. Åtminstone försökte hon inbilla sig det. Men snart skulle hon väl få se. Hon kände sig nästan förväntansfull över att få upptäcka, att hon till sist blivit just den trygga person, mamma och matte som hon föresatt sig att bli – och som hon önskat så hett att hon skulle bli.

 

***

 

Mari parkerade vid – den av årtionden av regn, snö och blåst angripna – ladugården. Öppnade bildörren för att släppa ut Måns, som sträckte makligt på sig, innan han hoppade ner på gräset. Hon såg att Algot i Fridhem hade klippt gräset åt henne. Precis som de kommit överens om. Jättebra!

– Nu kan du springa som du vill, Måns, men gå inte bort dig, för snart är det kväll.

Hon lät blicken gå bort över tomten och beundrade det gedigna päronträdet, vars knotiga grenar lade ut en lång skugga över den kort klippta gräsmattan. Det såg nästan spökligt ut i den sena eftermiddagssolens sken.

– Synd att jag inte bad Algot hugga lite ved, för vi har nog inte så många pinnar inne vid brasan, och grilla ska vi väl göra i kväll, eller hur Måns?

– Mja-visst! tyckte hon att katten sa, när den med skyndsamma steg tassade iväg bort mot starholken i den stora rönnen. Han skulle nog se efter om det möjligen kunde vara så turligt, att det fanns någon sent flygfärdig unge kvar i holken. En som han kunde roa sig med att spana på under kommande dagar.

När Mari hade burit in alla grejerna från bilen, kände hon att det var så rått och kyligt inne i huset, så hon beslöt sig för att göra upp eld både i köksspisen och i den öppna rörspisen inne i rummet.

– Tvi, och fy tusan! Vad det ryker in, stönade hon och öppnade spjället så mycket som gick och sprang hostande till dörren för att få luft.

Nå, röken fann rätt snart den rätta vägen i de gamla rökkanalerna. Så där kunde det bli, när ett hus stått oeldat länge. Den kalla, råfuktiga luften blev stående som ett lock över skorstenen. – Den här rökutvecklingen hade hon varit med om tidigare.

När det tagit sig ordentligt gick hon ner till vedskjulet och högg lite mer ved. Det kändes skönt att använda musklerna ett tag och låta hjärnan få vila.

Hon såg att grävlingen hade haft en del jobb på baksidan av ladugården. Hon gillade inte riktigt att vara granne med sådana bestar, som kunde sluka hennes skyddsling, som man väl i alla fall fick lov att säga att Måns var. Hon kände sig ängslig varenda gång han var ute på sina egna äventyr utan henne. När hon själv var ute och i farten, tröstade hon sig med att grävlingen inte skulle våga attackera katten. Fast säker kunde hon ju inte vara. Sådana djur, som grävlingar, skulle ju sova på dagen, men pyttsan så de gjorde. Hon hade många gånger stått i smyg och sett hur ungarna tullat runt i lek med varandra mitt på ljusa dagen.

När hon var på väg in med sista vedlasset på armen, såg hon hur kajorna kom i samlad trupp och skränande slog sig ner på den nästan hopfallna gärdesgården.

De verkade inte gilla att hon och Måns hade kommit hit.

– Skräna ni…, sa Mari kaxigt. Mej blir ni inte av med så lätt. Bara så ni vet, retades hon, innan hon klev in i farstuns halvdunkel, för att göra sig fri från vedklabbarna som skar in i armen.

 

***

 

Så där ja, pustade hon. Nu var hon inne och skulle inte ut något mer. Hon lade in ett par extra vedträ i spisen och slängde på en vresig kubbe på brasan i rummet och sköt spjället en aning. Sedan lockade hon in Måns, för nu var det kväll och hon skulle koka sig en stark kaffetår och sätta sig med en virkning som hon påbörjat.

– Mobiltelefonen … var har jag den?

Hastigt stack hon ner handen i fickan. Jo, där var den, det var skönt. Hon andades ut. Den fasta telefonen som funnits i torpet förut, hade hon sagt upp, för det blev billigare att ha en mobil med sig, nu när det kommit upp en mast på så nära håll.

Hon lade upp några kanelbullar på en assiett, ställde den bredvid kaffekoppen på brickan och tågade in i rummet och satte sig i korgstolen framför brasan. Nu började det bli riktigt varmt och behagligt i rummet. Även om det var full sommar ute, så blev det i alla fall rått och kyligt inne i ett hus som inte användes. Konstigt, men så var det faktiskt.

Så småningom började skymningen sänka sig utanför fönstren. Mari hade serverat katten lite pastej och en skvätt grädde på ett fat. Han lät sig väl smaka och efter en stund var det renslickat på faten.

– Se där ja, vad lite lantluft kan göra med en gammal katt, sa hon och strök på Måns.

Han drog sig undan och hoppade upp på utdragssoffan där Mari hade bäddat med blommiga, manglade lakan. Han började tvätta sig och efter en stund snurrade han ihop sig på hennes kudde, blinkade sömnigt några gånger, men snart verkade han sova djupt, som om han varit en mycket utsliten katt. Morrhåren fladdrade lite då och då, det ryckte i tassarna. Han liksom tuggade i sömnen. Vad kunde han drömma om för hemskheter? – Grävlingar eller spöken, undrade Mari. Nej, för sjutton, man ska inte skämta, tänkte hon sekunden efter. Det kan hämna sig.

Lite längre fram på kvällen när hon och katten hade ställt fram tevagnen och dukat upp korv, bröd, senap och dryck på den och börjat grilla, tycke hon att det hördes så konstiga krafsande ljud uppe på vinden, men det var väl tvungen att vara inbillning … Det kunde ju inte finnas något där uppe. Mössen var väl utflyttade till storskogen nu när det var sommar och ljuvligt ljumma nätter … Om det kanske var en gren från det gamla päronträdet, som ruskades om lite oroligt i vinden. Men så kom hon ihåg att det var ju kav lugnt ute.

När hon hade irriterats nog länge av ljudet uppifrån vinden, utan att kunna räkna ut vad det kunde vara som lät, reste hon sig upp och satte på radion. – Jisses, tänkte hon, ska jag börja på precis samma sätt, som för några år sedan, när jag skulle vara här utan maken? Jonas var ju stå trygg och aldrig hörde man något konstigt när han var med, men så fort man vågade sig hit ensam, så var det som om osynliga ting gjorde ljud ifrån sig. Än hade hon i alla fall inte sett någon skepnad, tröstade hon sig, men ljudet av något oknytt räckte gott och väl. Hon försökte intala sig, att det bara rörde sig om inbillning, men hennes försök att övertyga sig själv om den saken gick dåligt.

Så tänkte hon på de där hjulspåren. Någon hade åkt ända upp till stugan med bil efter det att Algot varit där och klippt gräset. Det hade hon noterat. Det var i alla fall inte inbillning.  Fast när hon kom, då hade det varit ljust och då var det alltid lättare att finna naturliga förklaringar till saker och händelser. När sedan mörkret smög sig på, blev det strax annorlunda, hur nu det kunde komma sig.

– Nej, jag får nog höja radions volym lite till, viskade hon för sig själv och reste sig upp på nytt. Ska man kunna njuta av brasan och grillkorven, måste man ha något ljud som överröstar de där skrapningarna från vinden.

Till och med Måns hade hört ljudet, innan hon satte på radion. Han hade suttit och tittat stint upp mot taket. Det rös till inom henne, trots att hon satt framför den varma brasan. Det var en inre kyla som försökte tränga sig på.

Så fort det blev ljust i morgon skulle hon gå upp på vinden och undersöka vad det kunde vara som lät som om man stod och raspade med något hårt mot murstocken. Det lät som ljud från klor. Hon huttrade till där hon satt och flyttade sig ännu närmare brasan. Skulle hon våga gå och lägga sig?

Så kom hon på att det kunde ju vara en mänsklig varelse som tagit sig upp på vinden. Gode Skapare, så kunde det förhålla sig. – Jonas hade sågat upp en glugg på gavelväggen, och satt dit en lucka för att kunna lägga upp byggmaterial på vinden. En lång stege fanns nere i uthuset … Så visst kunde någon ha tagit sig upp och gjort i ordning ett härberge åt sig däruppe.

– Nej, usch fy! – Sånt här ska vi nog inte spåna om strax före sänggåendet, eller vad säger du Måns?

 

***

 

Tack vare att Mari var så sliten somnade hon, trots att radion stod på för full. Måns hade legat tätt intill henne och hon hade, till att börja med, burrat in sitt ansikte i hans mjuka päls. Han hade känts som ett tryggt stöd.

Nu var det morgon och hon skulle göra iordning frukost och sedan skulle vinden inspekteras. Kanske det skulle gå att få någon förklaring på det där obehaglig skrapljudet, som hon hört under natten. Nu var det i alla fall tyst.

När hon gett Måns mat och kokat kaffe, brett ett par smörgåsar och skulle ta assietten, som hon hade använt under gårdagen, blev hon stående stel. Inte för att hon var rädd för möss … Inte när hon hade en jättestor katt med sig, men vad var det för konstig råtta, som vågat sig fram under nattens mörka timmar, när hon och katten sov? Någon hade gnagt på den överblivna gårdagsbullen? Så knepigt … en mus brukar väl bara gnaga lite försiktigt, men den här råttan, den… Den hade bitit både här och där och lite överallt och lämnat stora stycken liggande på bänken och även nere på golvet, såg hon nu när hon tittade sig runt.

– Måns är ju oskyldig, för han äter inte bröd, den gourmén, sa Mari för sig själv och kände sig konfunderad.

Nu förstod hon att det fanns fler levande väsen i stugan. Inte bara på vinden. Men vad i Helgoland var det för sattyg som inte syntes? Och som inte ens katten fått upp vittringen på. Mycket egendomligt.

 

***

 

Nästa kväll vid skymningsdags började oljuden uppe på vinden igen. Hon hade inte hört något på hela dagen. Fast hon hade ju mest varit ute förstås. Eller var det bara framför brasan som hon kunde höra det krafsande ljudet?

Hon gick därför ut i köket och började plocka in disken i skåpen, men så fort hon inte slamrade med porslinet, så hörde hon hur något krafsade där uppe. Hon började bli obehagligt medveten om att Måns inte kunde skydda henne.

När hon såg efter, så upptäckte hon att det fanns sot lite här och var. Hur kunde det komma sig? Rök det in så förfärligt när hon eldade, utan att hon märkte det? Hon blev alldeles svart om fingrarna när hon strök över bänken.

Så där gick hon och funderade, ömsom som hon talade med katten eller pratade för sig själv. Trevnaden på torpet började avlägsna sig.

Även den här natten fick Mari försöka somna till hög skvalmusik och med katten tryckt intill sig.

På morgonen vaknade hon stel och långt ifrån utsövd. Den enda som sovit gott och förmodades vara utvilad, var förmodligen Måns. Han gäspade lojt och sträckte på sig av välbehag.

Så fick hon se att någon hade sprätt ut kattmat på köksgolvet under natten. Det låg kattmat slängt även i kattens vattenskål, hur i all världens dagar hängde det här ihop? – Inte kunde väl Måns ha börjat bete sig så annorlunda, den katten som alltid varit så väluppfostrad och skött sig i allt?

– Men Måns, du brukar inte slafsa på det här viset, när du äter. Vad har du öronen till, om du inte har hört att vi måste ha haft andra matgäster på besök under nattens timmar? sa hon och såg stint på katten, som om han skulle kunna svara.

Hennes avkoppling och vila blev det ju inget bevänt med, om hon skulle vara spökjägare varje ledig timme, dag som natt.

Hon slängde ihop en snabbfrukost åt sig och katten, tog alltsammans på brickan och gick ut.

– Kom Måns! Idag käkar vi ute. I det här spökhuset kan ju ingen normal människa eller katt vistas.

Hon ställde ner brickan på trädgårdsbordet, som hon lyckats dra fram ur all sköns bråte – nere i skjulet – under gårdagen.

Mari resonerade som så; att hon kunde sitta och virka en stund efter frukosten eller läsa i den där boken, som hon inte hunnit öppna pärmarna på än. Hon tänkte inte gå in i första taget. Det var ju sommar och i dag verkade det bli en fin och varm dag. Det var nästan vindstilla. Det hördes endas lite prassel från aspdungen, och en asp darrade ju för ingenting. Precis som jag själv, tänkte hon och kände sig hopplös. Det hade ju gått precis som dottern hade förutspått. Hade hon inte blivit mer mogen och vuxen än så här? Det sved i självförtroendet när detta faktum stod klart för henne.

Hon hade inte varit ute så värst länge, när det hördes små dova smällar inifrån huset. Det lät som om någon knackade på köksfönstret. Det som inte stämde, det var att knackningarna kom inifrån huset, lät det som. Hon slutade läsa och fäste blicken på köksfönstret, varifrån hon tyckte att ljudet kommit. Kanske var det något annat, för nu var allt lugnt.

Men rätt som det var, så fick hon se hur den vita tyllgardinen i köksfönstret började röra sig oroligt, och hon hörde de där konstiga dunsarna mot rutan.

Mari stelnade till och ropade på Måns, för nu tänkte hon inte sitta kvar här en enda sekund till, för nu kunde hon ju även se … Det fanns alltså något oknytt inne i huset. Helt klart. Människa eller vålnad, det kunde hon inte avgöra, men det fanns något där inne.

Hon reste sig upp och sprang fort som attan mot bilen, men tvärstannade. – Nycklarna. – Jovisst. – De hade hon ju inne i stugan. Vad skulle hon göra nu?

Måns kom och snurrade runt benen på henne, som om han förstått att det hänt något särskilt.

– Vad ska vi göra, Måns? klagade hon och tog upp katten i famnen. Vi har inga bilnycklar och in går jag absolut inte. Vi får gå ut till stora vägen och lifta – du och jag. För jag kan ju inte lämna dig här – ensam … Eller kan jag det? Jag kan ju för skam skulle inte stå på landsvägskanten och lifta med en katt på armen. Det blir ju en visa över hela bygden. Gud hjälpe mig, kved Mari.

Så kom hon ju på, att hon alldeles säkert hade mobiltelefonen liggande i koftans ficka, och koftan den hängde ju på stolen där hon nyss suttit. Hon vände tillbaka och springande nådde hon stolen, slet åt sig koftan som en stafettlöpare, stack kvickt ner handen i fickan, fick upp telefonen, kysste den och sa:

– Tack gode Gud! Men vem kan jag ringa? Alla människor jobbar ju nu för tiden. Det finns ju aldrig en kotte hemma på dagarna. Hon vågade inte titta åt fönstret, det räckte med att hon hörde de ideliga dunsarna, som om någon till varje pris ville ut. Men där borde det inte finnas någon instängd varelse, hon huttrade till och försökte ställa en fråga till själva universum eller om det kanske blev till Måns.

– Vad ska vi göra?

Så kom hon på, att Algot var ju en pensionerad lantbrukare. Hon tryckte in siffrorna till honom. Han bodde bara snett över den där lilla skogsremsan, så dit kunde hon ju gå.

– Flicka, lilla sa Algot. Hur längesedan var det som du hade sotaren där?

– Sotaren …? Jamen… jag har inte soteld, det spökar!

– Förmodligen har du fått en hel del kajbon i skorstenen med åren. Det kan vara en kaja som fallit ner genom rökgången till öppna spisen.

Mari försökte säga emot, men lyckades dåligt. Algot bad henne lugna ner sig, så skulle han komma henne till undsättning och reda ut spökerierna.

Visst hade det rykt in ordentligt, den där första kvällen, när hon allra först gjorde upp eld och visst hade kajorna varit skräniga i överkant, när hon kom med veden. Men …

 

***

 

Algots svarta Volvo bromsade in bakom hennes röda Audi.

– Hej på dig, Mari! Följ med nu så ska vi gå på spökjakt.

De steg in i farstuns mörker, och öppnade köksdörren. I samma ögonblick som de steg över tröskeln, hördes ett hest, nästan väsande ljud – och en blomkruka kom rullande i hög fart över golvet mot dem, med en söndertrasad pelargon kvar i krukjorden. Den blomman som Mari tagit med hemifrån. I köksfönstret fäktade ett svart odjur bakom den vita gardinen, i hopp om att kunna krossa rutan och bli fri från fångenskapen.

Algot skrattade godmodigt och sa:

– Det där är en kaja! Den har kämpat sig ner genom rökkanalerna i rörspisen och nu tycker den att vi ska släppa ut henne. Vi ska ringa sotaren, så vi får bort boet och eventuellt de kvarvarande ungarna, som ännu inte klarar av att flyga ut rätt väg. Alltså uppåt, sa Algot och såg godmodigt på Mari som stod med beskyddaren, Måns, på armen.

Av: Ingbritt Wik

 

 

 

 

 

VN:F [1.9.11_1134]
1.0/5 (1 röst)
I lugn och ro på torpet, 1.0 out of 5 based on 1 rating

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.