Hon tittade snabbt över axeln

Hon tittade snabbt över axeln. Ljudet som skrämt henne isade kvar i ryggmärgen. Men det försvann väldigt snabbt, även om den isande känslan stannade kvar en stund.

Hon kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var för ljud. Som ett torrt ekolöst metaliskt ljud. Det var högt och tydligt. Det gick inte att feltolka som något annat, som att ljudet kom från långt bort eller var resultatet av något bekant.

Det smällde till några meter bakom henne.

Hennes ögon sökte runt platsen där hon trodde att ljudet kom ifrån. Hennes blick sökte sig i cirklar utåt från punkten hon först fokuserat sin blick emot.

Rummet var inte jättestort. Kanske runt hundra kvadratmeter på ett ungefär.

Det användes bara som ett avlastningsrum för olika saker som kunde relateras till dagarnas arbete i huset.

Hon befann sig vid ett stort träbord i ena hörnet av rummet, hon stod vid bordskivan och vek servetter. Det var det hon gjorde mest i rummet.

Man kunde ställa in saker där mellan olika arbetsuppgifter, men det var sällan saker lämnades kvar. Det var mer som en sluss mellan kök, matsal och de andra rummen i huset. Ingenting lämnades kvar eftersom det oftast behövdes igen kort efter det ställdes i rummet.

Som resultat var rummet ganska tomt. Så när på någon enstaka möbel.

Två fotöljer & ett bord i ett hörn. En stor ekskänk mot huvudväggen som vette mot två stora fönster som räckte ända ner till golvet. Fönstren var låsta, det märkte hon redan den första varma dagen när solen låg på och det blev så kvavt att det inte gick att andas. Hon hade famlat nästan panikartat runt fönstren i tron om att de var dörran på grund av utformningen men det gick inte att hitta någonting, inga haspar eller handtag, det gjorde henne fruktansvärt klaustrofobisk till en början men de flesta dagar var det svalt och dovt i rummet så hon hade vant sig rätt bra. Kände ibland att det var en fridfull plats att kunna smita till med olika uppgifter när hon inte kände fr att vara social eller interagera med någon. Ända tills hon blivit medveten om tystnaden det vill säga. Nu var hon lika panikslagen som den första varma dagen som hon letad efter något att öppna fönstren med.

Fönstren var klädda med stora spetsgardinersom ingav en ståtlig känsla av gamla dagar. Hon var sällan nostalgisk som person. Hon hade tidigt insett att nostalgi till större delen var en värdelös känsla.

Bordet hon stod vid var ett gammalt ekbord med en massiv skiva på 3 x 2 meter. Hon såg fortfarande inget när hon skannade platsen som hon trodde ljudet kom från.

 

Det var inte särskilt mörkt i rummet men inga lampor var tända och solen var på väg ner genom den disiga hösteftermiddagen så skuggorna var långa och många.

Men hennes ögon var vana vid ljusmängden så trots skuggor såg hon alla delar av rummet tydligt och det fanns ingenting där. Det var tyst nu. Det var en sak hon tänkt på sen hon kom hit för en dryg månad sedan. Huset var alltid helt tyst. Inget knak, inga knarr. Ingenting. Vilket var jättekonstigt. Det var ju ett gammalt hus i sten & trä. Inga större renoveringar sen byggnationen för över hundra år sedan. Hon visste ju inte ett piss om arkitektur men hon visste ju att gamla hus lät generellt. Detta hade inte hänt en endaste gång under de dryga 5 månaderna hon jobbat här. Inte ett vinddrag, inte ett knarr, fotsteg, fågelkvitter, ingenting. Ju mer hon tänkte på det desto mer gick det upp för henne att hon tillbringade dagarna i en helt ljudisolerad miljö. Vilket fick ljudet som nyss rivit hål i tystnaden att vara smärtsamt skarpt. Det skar i tystnaden med kirurgisk precision. Men lika snabbt försvann det.

Hennes hjärta rusade, hon var inte så rädd som på sin vakt. Alla sinnen på helspänn. Hon hade inte släppt det hon höll på med utan hade händerna runt en halvvikt tygservett.

Det var fyra moment i att vika de tygservetter som ingick i varje kuvert i serveringen. Hon var på just denna servett inne på moment tre. Men nu var den ett spänt ihopvikt knyckle i hennes knutna händer. Hon märkte inte först hur hårt hon faktiskt höll i servetten.  Hon släppte sakta efter sitt grepp medans blicken fortsatte att fokusera runt delen av rummet som hon trodde ljudet kom ifrån. Hon skakade självklart på huvudet och suckade lite inombords. Kroppen släppte sakta men säkert efter det alarmtillstånd den försatt sig i.

Hjärtat sjönk sakta ner från halsgropen.

”Hoppas det smakar!” var allt hon hade i sin hjärna. En fras hon har lärt sig att förvalta sedan länge.

 

Det här var första gången hon var sin egen. Eller typ sin egen. Hon fyllde 25 ett par veckor innan hon åkte och hade kombinerad födelsedagsfest och avskedsfest. Igentligen var anställningen på Herrgården bara några månader lång, formad efter säsongen som började på vårkvisten, löpte genom sommaren och en bit in på hösten. Alla på festen trodde detta var en tillfällig grej. Ett litet äventyr, men hon ville aldrig komma tillbaka, det visste hon sedan länge.

När hennes familj och vänner glatt gratulerade till både att fylla år och jobbet så visste hon att detta var också sista gången hon skulle träffa de flesta av dem. De visste inte om det utan pratade glatt om hur mycket de skulle sakna henne, att de gärna ville komma och hälsa på och om det inte fanns tid för besök av olika skäl. ”Du vet jag och min gubbe har ju så mycket nu!” Så såg de fram emot när hon kom ”hem” och de skulle hitta på så mycket roligt då.

Saker  som de inte gjort på flera år tillsammans. Då ska vi…. lägg in diverse saker som hon visste inte skulle bli av, resor, aktiviteter, middagar med mera.

Så hade livet sett ut i flera år. De levde i dåtiden och framtiden allihopa, aldrig i nuet. De skulle gå ner några kilon så fort de hade tid, börja plugga, resa hit, resa dit, ta tag i det ena och det andra. Det var så mycket som skulle göras, upplevas, tas tag i. Men när undrade hon? När blev det av? Hon var lika skyldig själv. Kanske mest skyldig för hon var en av dem som gjorde en miljard planer. Upplägg, skisser i huvudet. Höll humöret upp med dessa planer.

Men det var för många, typ alla som inte blev av. Då blev det destruktivt. En pessimism spred sig i henne. Det blir ändå aldrig av blev den generella inställningen. Planer och kreativitet rann ut i sanden. De så tighta grupperna av vänner splittrades och livet kom i kapp. De brinnande, kreativa stunderna blev mer sällan och mindre brinnande för varje gång de sågs. Passionen ebbade och ju mer livet framskred blev det fokus på vad som inte fungerade istället på vad som fungerade. Istället för mål som att må bättre blev det fokus på materiella mål. Vart man skulle vilja åka på semester, vilka kläder eller saker man ville ha. Återigen så var hon lika god kålsupare som de andra i gruppen. Antagligen mer för när projekten blev mer sällan och mindre ambitiösa pushade hon på andra projekt. Som resor, fester och annat som fick en känsla av ”nu händer det något” att infinna sig. Som bedövade henne för stunden. Men det fick vara nog.

De senaste åren hade hon druckit alldeles för mycket alkohol, varit alldeles för tom inombords så hon tog ett tyst beslut. Jag måste bort. Det är ingen annans fel, jag måste bara bort. I detta sammanhang är jag en person jag inte vill vara. Jag har skapat ett monster. På festen var hon glad och lättad. Hon tänkte på allt som låg bakom hennes beslut medans folk stod i en ring runt om henne och pratade om hur spännande det skulle bli när hon kom tillbaka. Då har jag gått ner de där kilona och så börjar vi på kickboxningen va? Kan vi inte gå den där skrivarkursen då? Kan vi inte åka till Stockholm och gå på idolfinalen i Globen då?

Ju mer de skrattade åt alla roliga saker som de skulle hitta på ju mer nöjd var hon med sitt beslut. Jag kommer aldrig mer tillbaka hit. Jag kommer antagligen aldrig mer prata med dessa människor igen. Välsigne dem för det. Jag älskar er så mycket men vi är inte bra för varandra. Vi vill olika saker och vi måste gå vidare i livet. Det är inte ni det är jag och jag hoppas att vi kan vara vänner i framtiden ändå. Hon gjorde slut med dem i huvudet. Hade ett långt tal för dem om slutet på deras förhållanden. Det fick henne att le. Hon kände lite dåligt samvete längst in någonstans men hon visste samtidigt att detta var det bästa för dem båda. Hon skrattade och höll med alla om allt. Hängde med på alla gamla internskämt och rövarhistorier om vad som hände på den där resan till Kos. Vem som varit fullast. Råkat flörta för hårt med den snygga reseledaren och kräkts på busstoan så hela chartergruppen hört det. Den historian var bekant för den kom upp varje gång de träffades efter några glas vin. Den historian var också fem år gammal och ett av skälen varför hon var tvungen att göra slut med dem. Hon visste att om hon skulle stanna så skulle dem stå här om fem år till med samma historia. Kanske en till om resan till idolfinalen. Kanske med ett par ungar och en pojkvän som hon visste hade legat med minst tre av hennes vänner. Kanske med ett jobb som hon hatade och ett liv hon föraktade. Nej tänkte hon med ett rus av förväntan inombords. Det får inte hända. Jag har livet framför mig. Jag väntar inte längre. Livet är nu!

 

Med denna inre dialog tillbringade hon sin födelsedagsfest stärkt av sitt beslut och kunde lugnt säga hejdå till alla vänner och familj utan sorg eller ånger. Självklart skulle hon ha kontakt med sin familj i framtiden men hon visste att det aldrig kommer vara detsamma. Hennes familj ville inte att hon skulle ta vägen någonstans. Hemma bäst var deras uttalade motto. Utveckling och nya intryck, platser var inte deras favoriter. Vilket kunde få det att krypa i ryggen på henne när hon tänkte efter. Ett enda till fredagsmys och hon skulle implodera tänkte hon. Hon fick tjata i över ett år för att komma iväg på den där charterresan för fem år sedan och fick fortfarande höra om den när hon ville åka någonstans, eller göra någonting. Hennes familj var inte onda eller kontrollerande på något sätt. De var bara tråkiga. Det var faktiskt det bästa sättet att beskriva det. Så fruktansvärt hemmatama och tråkiga. Hon var lika delar fascinerad och äcklad av deras enorma likgiltighet till världen utanför dem. De var inte ointellegenta eller dumma men bara likgiltiga. Deras engagemang i människorättsfrågor sträckte sig till att kommentera att det ”var förjävligt!”. Bag-in-boxarna avlöste varandra i ett stadigt flöde. Lite mer på helgerna fram tills det var läggdax kl nio.

Varje gång det föreslogs något så skulle det utvärderas vad det skulle vara bra för?

 

 

Hon älskade sina föräldrar. Mer än något på jorden men hon kunde inte själv leva på detta vis. Hon ville smaka på världen, se saker, uppleva något inte bara titta på det via data och teveskärmar. Världen var ju där? Precis utanför knuten. Hon kände på den med hennes fingertoppar via sin laptop varje kväll. Men hon hade fastnat i gamla hjulspår. Bidragit till hemmatamheten omedvetet. Detta var hon trött på. Så jävla trött att hon kunde spy. Kunde hon inte ändra på dem så måste hon ändra på sig själv. Hon visste inte vem hon blivit de senaste åren. Hon var nära på att gifta sig med en man.

En man som hon inte ens visste om hon älskade. Men hon hade intalat sig själv det och nu ett halvår senare så visste hon fortfarande inte om hon älskat honom på riktigt eller om det var drömmen om dem som par hon älskade. Att hon älskade idén om dem.

Att hon försökt att konformera sig till vad hon trodde var rätt för andras skull. För det var så man skulle göra.

Han hade gått vidare. Redan träffat en ny och skulle ingenstans. Heltidsjobb och lugn & ro. Melodifestival och hemmafruar på tv. Fotbollsmatcher och rea på Dressman. Ekonomisk oro för ”hur det ska gå ihop sig” , smskonversationer, lördagsfyllor. Hela baletten.

Hennes hjärta var fortfarande brustet men en del av henne kunde inte låta bli att tänka att hon duckat en kula. Att deras uppbrott var det bästa som kunde hänt. Att det var det som knuffade henne över kullen. Att ta tag i saker tillslut. Att inse hur djupt ner hon sjunkit i en personlighet som hon inte ville vara. En persona som helt enkelt inte var hon.

Tänkarna vandrade där i rummet. Hon var tillbaka med tygservetten i handen och hjärtat i halsgropen. Men det var ingenting där och det blev återigen så där tyst. Knäpptyst. Ingen vind, inga knak, inga röster på avstånd. Trots detta visste hon att det var ett flertal männsikor i matsalen bara några meter bort. Hon hade reflekterat över tystnaden men inte närmare. Hur var det möjligt att det var så tyst? Hon kunde inte påminna sig några ljud alls sen hon började. Hon hade ju tänkt på det men hur kunde hon ha missat att reflektera över denna totala tystnad. Som ett vakum. Ingenting lät det från andra håll. Detta gjorde henne mer nervös. Ljudet som skrämt henne var nu sekundärt utan den kusliga tystnade skrämde henne mer. Hon vek frenetiskt servetterna snabbare och snabbare hela tiden smärtsamt medveten om tystnaden. Hon spände verkligen öronen efter minsta lilla ljud. Minsta lilla knaster men ingenting. Det var som om hon var ensam på jorden, i universum. I dödens väntrum tänkte hon. Hon vek snabbare och snabbare. Tappade tidsuppfattningen och nu kändes det som hon varit där i rummet flera timmar. Hon kunde inte minnas när hon gått dit för att påbörja dagens vikningsranson.

 

Var det morgon, middag eller kväll? Skuggorna var exakt lika långa som när hon tittat efter ljudet och det halvdunkla ljuset hade inte förändrats nämnvärt men ändå kändes det som hon tillbringat en evighet där. Vikit servetter, timme in och timme ut. Var detta hennes straff? Var hon i helvetet redan? Hennes sisyfosarbete som tilldelats i skärselden. Att för alltid vika tygservetter. Var det straffet för att hon lämnat allt och alla? För att hon inte ville stanna i hennes uppväxtstad och för att hon försökte bryta sig fri från vad andra ville och tyckte. Hon var ingen radikal tyckte hon själv. Eller radikal och radikal. Hon förstod aldrig vad problemet var. Hon hade suttit med i hundratals vinmarinerade kvällar med släkt och vänner där de beklagade sig över feministerna och över hur de nog gått för långt nu. Ibland hade hon lagt sig i med argument som hon läst in sig på. Patriarkala strukturer, lika lön, kvinnohat. Saker som för henne var naturliga men efter sina utlägg fick hon ofta frågande blickar som svar. Kommer du sluta raka benen nu? Det var hennes vänners största oro. Hennes far och manliga släktingar tog alltid åt sig lite mer och pratade om manshatet hos feministerna. Att det minsann var så att alla borde behandlas lika och inte bättre för att de var kvinnor och de borde skämmas för att nervärdera män på detta vis. Att sexismanklagelser gått för långt och tjejjer som vi komma längre i livet borde ”ta för sig mer”. Någon gång efter ett okänt antal försök till diskussion hade hon gett upp. Något hon delvis hatade sig själv för. Men hon hade inte ork. Hon ansåg inte att hon skulle behöva försvara sina åsikter och än mindre skämmas för dem. Varför gjorde hon det då. Ännu ett skäl att jag lämnade den där gudsförgätna jävla hålan tänkte hon.

 

Sen sögs hon tillbaka in i rummet igen. Hon stod fortfarande och vek tygservetter. Nu helt och hållet på autopilot. Hon hade lyckats förtränga sin rädsla och obehagskänslorna med sina tankar men nu var det tillbaka igen. Den olidliga tystnaden. Hon blev galen. Hon visste dock också att det inte var någon mening att gå någonstans innan dagens servettvikning var klar för om hon skulle gå in till matsalen med en inkomplett andel servetter så skulle hon bli tillbakaskickad in att fortsätta direkt. Hennes chef Britt tummade inte på sånt i första tagen. Hon hade sett annan personal stått och vika servetter med blodsprängda febriga ögon direkt efter ett våldsamt toabesök som slav under vinterkräksjukan. Det hindrade inte Britt från att dondera och peka med hela handen. Där hade vi själva sinnebilden av en kvinna som tagit försig i livet och som resultat så hatade varenda man, och kvinna för den delen, henne på 20 mils avstånd. Hennes strikta och arga uppsyn hade skapat legender och hennes okompromisslösa persona låg till botten för mången historier, rykten och myter i trakten. Där har ni en kvinna som tagit för sig. Hon hade god lust att låsa in den manliga sidan av hennes släkt med Britt i en stuga en vecka där de var tvugna att lyda hennes vartenda ord och nyck. Jag var helt övertygad om att Britt var ganska ensam och tom inombords och fullt medveten om att alla hatade henne men det var ett medvetet val och något hon köpte.

Hon var så nyfiken på Britts historia och uppväxt men vågade aldrig fråga. Det fanns ett antal olika scenarier hon hade uppfunnit om Britts förflutna. Alla ganska tragiska.

Hon respekterade och såg upp till henne på många sätt även om hon inte var helt övertygad om hennes superhårda framtoning. Fast inte jämt. Hon älskade när hon tvålade till äldre herrar i serveringen. Ingen hade någon chans mot henne när det kom till kritan. Det gav henne stor njutning att se. Hon utgöt sån respekt i hela sin närvaro och eftersom hon visste hur skitsnacket gick bakom Britts rygg så blev hon bara mer och mer förstående för hennes hårda framtoning. Hon gör detta för att överleva tänkte hon. Hon måste visa sig hårdare och starkare än alla för att hantera livet. Det är hennes val och detta respekterade hon Britt något enormt för. Samtidigt hatade hon hennes pikar och kommentarer. Hon kände sig så enormt liten. Värre än när hennes egna mor läxade upp henne. I början avskydde hon att hela tiden vara påpassad och ifrågasatt men efter ett tag satte det sig. Även om hennes och Britts relation var lika frostig som Britts relation till typ alla. Så inbillade sig hon att just dem två hade en viss mån av respekt emellan dem. Även om hon innerst inne kanske insåg att det var i hennes huvud.

 

Hon drogs återigen ur hennes huvud till verkligheten. Stod fortfarande vid bordet, vek fortfarande servett efter servett. Hon hade helt tappat tidsuppfattningen. Hur länge hade hon stått där?n Hur många servetter hade hon vikt? Hon skrapade runt i huvudet för att hitta någotn sorts referensram till vad hon gjorde men ingenting kom upp. Hon tittade till höger där högen med färdigvikta servetter tornade upp sig snyggt och prydligt. Den såg ut att vara exakt lika stor som när hon sist tittade. Hon var inte säker men hade verkligen ingen aning om det skulle kunna varit något annat. Hon panorerade med blicken till vänster och där låg en ihopknöglad prtion av ovikta tygservetter likt en hög med gamla kolapapper. Det var så suddigt. Hon försökte minnas hur hon kommit till rummet men ingenting. Hon hade minnen från platsen men de var liksom diffusa. Som från en hård utekväll där du får händelserna upplästa för dig i efterhand. En minns det först när det återberättas men hjärnan behöver få en knuff i rätt riktning. Men alla minnen var med distans. Ingenting var direkt. Hon kunde inte för sitt liv komma ihåg att gå upp ur sängen, klä på sig och gå till jobbet på flera år. Alla tydliga minnen var gamla minnen.

Hon vikte på hela tiden, händerna gick för sig själv. Utan att anstränga sig skötte hon momenten och sköt den färdiga servetten åt sidan.

Det var hela tiden helt knäpptyst i rummet.

Dödens väntrum tänkte hon igen.

 

Nu kom ljudet igen. Denna gång närmare. Högre och mer markant. Hon vände sig igen. Denna gång mer arg än rädd. Det hade hänt förut att hon varit tvungen att försvara sig när män & pojkar inte har koll på vart gränserna går. Hon hade inte jobbat upp en tolerans utan tvärtom jobbat fram en kortare stubin. I yngre dagar var hon timidare, sa sällan ifrån för att hon inte ville sticka ut eller skapa oreda bland sina vänner med flera. Det blev lätt så. Hon hade sett de andra tjejjerna som kanske utvecklats snabbare i puberteten lida för det. Killarna svärmade runt dem med ord och förslag. En gång, andra året på gymnasiet, så gick det så långt att Jasmine, en av de snyggaste och mest ”välutvecklade” tjejjerna, ja hon hade stora pattar helt enkelt, belv omringad av ett gäng killar som alla ville bli ihop med henne. De var ganska obetydliga killar var och en men nu var det som om de växte i gruppen. Som en skock hundar som egger upp varandra och fyller dem med mod de inte trodde att de haft från första början. Det var precis detta som hände. De eggade upp varandra och gränserna tänjdes. Det började med fula ord och skamliga förslag. Jasmine var van och var ingen ”mes”. Hon snäste av dem ganska direkt och aggressivt något som en vanlig dag hade fått varenda en av killarna att krypa tillbaka till hålen de kom ifrån. Men denna gången var annorlunda. De var aggressivare än vanligt. Lite mer orädda. Lite mer obrydda.

Jasmine lät dem alla få en omgång glåord, hon var riktigt rapp i käften och det var en kavalkad av glåpord som skulle fått vilken hårding som helst att krypa nära sin mamma och be om att få en kram.

Men inte denna gång. Det var obehagligt att se deras beslutsamhet. De närmade sig Jasmine i lugn takt. Hon märkte det inte först men när hon lätt slog i väggen bakom henne och gruppen killar fortfarande närmade sig som i trans. Nu såg hon paniken i Jasmines ögon. Ingen annan verkade ens märka att det hände medans hon övervägde sina val. Skulle hon hämta en lärare, eller filma det hela för senare bruk, lägga sig i eller bara helt enkelt skita i det. Smälta in och låtsas som ingenting. Hon hade återigen tittat sig omkring men ingen verkade ens notera konfrontationen. Jasmine fortsatte med rappa kommentarer men inget bet och nu var alla grabberna precis inpå henne. Hon såg att så fort gruppen grabbar var inom räckhåll sträckte de ut händerna trevande efter Jasmines kropp.

Nu skrek Jasmine högt. NEJ! Snälla sluta!

Hennes självsäkerhet var som bortblåst och nu var hon bara fylld av panik.

Ingen i korridoren reagerade och nu släppte all kontroll. Hon kände hur en brinnande ilska sved till bakom hennes ögonhålor. ”Fan heller!”, tänkte hon och gick snabbt och bestämt bort till cirkeln av killar runt Jasmine som rörde sig mot henne. Hon var snabbt fram och måttade ett slag mot närmaste kille. Hon träffade honom halvhårt i sidan. Hon viste att hon knappast gjorde någon skillnad med slaget men det var så fruktansvärt skönt att sopa till honom. Även om det var en skrattretande träff. Killen vände sig om med förvånad blick.

”Va fan gör ni!” Sa hon. ”Låt henne va!”

”Hon vill den lilla horan, svarade han. Jag vet att hon vill!”

”Du vet väl förfan inte ett jävla skit om vad en kvinna vill din lilla oskuld!”

Skrek hon tillbaka.

”Du har väl aldrig i ditt patetiska liv frågat vad en kvinna vill ha eller ska göra med henne. Era jävla porrsurfande runkbullar!” ”Allt ni vet om tjejjer har ni läst på internet och det mesta är från andra killar!”

Nu vände sig en av de andra killarna om.

”Håll käften!”

Hon sneglade mot Jasmine som var upptryckt mot väggen med ett par – tre händer som trevade på hennes kropp och lager på lager av killar som tryckte sig mot henne. De fnissade i kör och tryckte sig mot henne. Jasmine upprepade ”sluta!” om och om igen som ett mantra, men inte så högt nu, ändå tydligt nog att man hörde. Mascaran ran ner på kinderna och hon andades tungt med stängda ögon. Hennes armar var låsta mot väggen.

Det svartnade för hennes ögon då. Hon minns bara suddiga bilder i ett slags kollage. Lite utomkroppsligt men hon minns att hon insåg att slag inte skulle göra så mycket åverkan. Så hon klöste. Hon minns ett ursinne som hon aldrig känt förut. Hon siktade på ansikten och ögon. Hoppad upp på den kille som stod närmast henne och som också var en av dem som pressade sig närmast Jasmine. Hon lyckades riva honom bra i ansiktet. Han utgav ett gnälligt skrik och slängde sig undan. Killgänget hade nog inte riktigt än fattat att hon utgöt någon fara och var fortfarande fokuserade på Jasmine förutom den klösta och den stora, tröga jävlen som nu stod ett par steg bort och inte vågade varken lyfta ett finger eller säga något. Han bara andades tungt och såg ledsen ut. Hon föraktade honom mest. Skulle han bara stå där? Jag skulle vilja slita ut hans hjärta med en pincett tänkte hon. Hon hade aldrig någonsin känt en sån ilska. Jasmine var dock ännu inklämd mot väggen och hon siktade in sig på nästa. Hon kom bakifrån och denna kille vara lite kortare så hon behövde inte hoppa upp utan kunde sträcka händerna runt mot hans ansikte utan problem. Hon fick tag i det bra. Den högra handen rev runt sidan av ansiktet precis som på den förra killen, hon fick till ett ”bra riv” igen. Hörde han skrika till men hon hade fortfarande ett grepp med den andra handen och begravde sina naglar i hans ansikte. Kände en mjuk punkt och tröck till. Nu kände hon varmt blod på fingrarna. Hon log inombords och kanske utombords också. Hon kommer inte ihåg exakt. Hon minns att hon kände lättnad. Att hon inte ångrade någonting. De förtjänade detta. De förtjänade värre.

Nu hade omgivningen börjat inse vad som pågick. Flera i killgänget hade backat tillbaka lite av skräck. Skriket från det senaste offret hade varit öronbedövande och han föll till marken och greppade ansiktet med båda händerna. Det var en kille som fortfarande tryckte sig mot Jasmine. Han juckade mot henne och hon såg att Jasmine nu bara stod stelfrusen mot väggen. Hon såg också att killens ena hand tröck upp hennes mot väggen och den andra letade sig in i hennes byxor. Blodlusten rusade i henne. Ännu en nivå av rått ursinne. Ännu en blixt av adrenalin som rusade igenom hennes kropp. Hon fick tag i killen hår med ena handen och drog det bakåt med ett våldsamt ryck. Han hade ingen chans att streta emot och rycktes bakåt med ett knyck. Nacken såg ut att gå av nästan. Han tappade balansen och tog ett par stapplande steg bakåt och släppte Jasmine. Hon såg chansen och drog till igen hårdare så han tappade balansen och ramlade bakåt ner på golvet. Hon hade en hårtuss kvar i ena handen. Snabbt innan killen riktigt fattat vad som hänt gränslade hon honom över bröstet så armarna var låsta. Hon insåg att det bara handlade om sekunder innan han återfått kontrollen och antagligen kunde kasta av henne som en vante så hon fiskade snabbt upp mobilen ur fickan. Hennes adrenalinstinna hjärna jobba i superfart. Hon var så sjukt i stunden så det kändes som att allt annat gick i slowmotion. Är det så här en fluga har det tänkte hon. Hon var så bekväm i stunden och imponerad av sin sinnesnärvaro. Hon greppade runt killens strupe med vänsterhanden och klämde till, tröck ner den mot backen så hårt hon förmådde. Knöt handen så mycket hun kunde runt sin mobil och slog till allt vad hon kunde. Träffade på kindbenet precis under hans högra öga. Om han var på väg ur den första chocken så slungades han rakt in i en ny chock. Huvudet vände sig mot hans höger men eftersom hon tröck ner honom i halsen allt vad hon kunde så var det ingen större rörelse. Hon hade visst lett under tiden. Detta minns hon inte utan det hade återberättats för henne i efterhand men hon minns en sorts glädje. Ingen som helst ånger i alla fall. Snarare en lättnad.

Hon måttade ett till slag som träffade mitt på käften. Underläppen sprack upp och en av hennes knogar skars upp av framtänderna. Hon träffade han med ett sista slag. Det spräckte hans näsa. Blodet forsade ner i hans ansikte medans hon blev bortryckt av två lärare. Han låg kvar på golvet och hon stirrade honom rakt i ögonen medan hon lyftes bort. Det kändes som slowmotion. Han såg förvånad ut. Han verkade inte ha fattat vad som hänt eller varför. Han verkade inte inse att han gjort något dumt. Att han kunde hållas tillsvars för sina handlingar. Hon var lättad. Hon kände sig fri. Hon ångrade ingenting.

 

Återigen så var hon tillbaka i rummet, i det tysta jävla rummet. Hon vek fortfarande. Det gick automatiskt, händerna rörde sig av sig själva. Hon hade ingen aning om hur länge hon stått där. Kunde lika gärna varit dagar, månader, år. Kändes som att luften stod stilla. kändes som att tiden stod stilla. Som att hon var i ett ljudlöst vakum och tänkte att när som helst kunde de få saker som fanns i rummet lätta från golvet och börja sväva som i rymden när gravitationen upphör. Hon fick känslan av dejavy. Som hon upplevt detta förut, flera gånger. Som om hon stått här länge nu och vikt, om och om igen.

VN:F [1.9.11_1134]
3.7/5 (7 röster)
Hon tittade snabbt över axeln, 3.7 out of 5 based on 7 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.