Google

I want to eat my partner.

Why do you want to eat your partner?

Because I love her so much.

 

Jag lämnade datorn med en känsla av otillfredsställelse.

Köket var som vanligt fläckfritt. Kökshandduken med hål i, som jag retat mig på kvällen före, var utbytt till en ny, bländande vit med röda ränder längst ner i kanten. Ibland kändes det som om Anna läste mina tankar.

Jag kunde inte vara lyckligare.

Jag öppna kylskåpet istället för frysen, där min flickvän alltid såg till att det fanns mat till mig att bara värma i mikron.

Matlagning hade aldrig tilltalat mig förrän de sista veckorna.

Hannibal Lector hade alltid varit en av mina favoritkaraktärer när det kom till film. Intelligent, väluppfostrad, men framför allt överlägsen. Fullständig kontroll. Men för några veckor sen hade jag sett en film som handlade om den tyske kannibalen Armin Meiwes. Det här var inte en påhittad karaktär i någon sketen film! Det här var en äkta människa. Någon som delade mina tankar. Som älskade som jag.

Jag tog fram den frysta bogen och visste inte vad jag skulle göra med den. Fingrarna domnade bort genom att hålla i det kalla, döda köttet.

Var lite kreativ för en gångs skull, tänkte jag. I över tre månader hade jag suttit arbetslös framför datorn och inte gjort annat än surfa över cyberspace och tänkt … Tänkt, tänkt, tänkt …

Jag gick in i vardagsrummet och satte på albumet Eat me, drink me. Sen gick jag tillbaka ut i köket och slet upp plasten kring det frysta köttet med tänderna.

Jag slog på ugnen och kastade in det frysta köttet i hopp om att det skulle tina så att jag skulle kunna hugga in i det utan att bryta sönder tänderna. (Eftersom jag inte hade någon tandläkarförsäkring, ville jag inte tänka på kostnaden om jag skulle misslyckas.)

Jag satt och halvsov framför ugnen när Anna ringde. Hon kunde inte komma hem i kväll. Tåget var försenat igen så hon skulle sova hos sin mamma.

 

Jag vaknade mitt i natten av att det luktade mat och att det kom en djävulsk värme från köket.

Fort som fan snubblade jag upp ur soffan, for ut i köket där dimman låg tät. Jag slog upp fönstren och var tvungen att ta en handduk för att kunna slå av ugnen. Det luktade bränt fläsk.

Jag påminde mig själv om att byta batteri i brandvarnaren innan jag somnade om med kökshandduken mellan händerna.

 

Anna kom inte hem nästa dag, så jag blev självklart orolig. Jag ringde hennes bästa kompis och fick mig förklarat att de setts dagen innan som hastigast på stan, sen hade Anna tagit tunnelbanan hem till sin mamma. Jag drog mig för att ringa Annas mamma men gjorde det tillslut. Då fick jag veta att Anna lånat mammas bil till jobbet, sen visste inge vart hon tagit vägen.

 

Klockan åtta på kvällen när jag stod i köket och försökte laga mat, ringde det på dörren. Jag stod med munnen full av rå köttfärs och spottade det som hastigast ut i diskhon innan jag öppnade dörren.

Utanför stod två uniformerade poliser.

”Vi har haft span på dig”, sa de.

”Jag vet inte vart Anna är”, svarade jag snabbt.

En av dem höll fram ett papper. ”Vi har rätt att konfiskera din dator.”

 

*

 

Det här med att sitta i häktet har sina fördelar. Är man nog så pratsam så kan man få tillgång till Internet. Men jag varnar er.

Lita inte på Google. Storebror ser er.

VN:F [1.9.11_1134]
0.0/5 (0 röster)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.