… gå i fängelse utan att passera GÅ

- Så du påstår alltså att om jag sänker vänster armbåge, säg – Kent viftade till med vänsterhanden som inte höll i ett whiskyglas, som för att visa att han grep något ur tomma luften – vänster armbåge … nej, inte armbåge för fan! Kent skrockade hest. Jag menar, – han tittade på sin vänstra armbåge som om den precis uppenbarat sig ur tomma intet – nej fan grader menar jag (mer gester med vänsterhanden) … alltså du menar att om jag sänker den tre grader, så hookar jag inte längre? Han sköt fram hakan demonstrativt som om han just emottagit en personlig förolämpning, och de druckna ögonen tog fäste så gott det gick på mannen på andra sidan bordet.

De fyra hade satt sig i Madeleine och Kents vardagsrum för att umgås efter en superb måltid på älggryta med svamp(egna trattisar)sås och egen lingonsylt som de förtärt i det stora hemtrevliga köket. Eva och Madeleine hade fortsatt med rödvinet de haft till älggrytan – en Dele´pine Saint-Joseph. Kent och Tore hade övergått till whisky så snart sista tuggan var svald.

Madeleine hade efter ett tag sagt att hon bara skulle plocka undan finservisen och Eva erbjöd sig att hjälpa till. Kent och Tore satt med varsin whiskypinne (Laphroaig, vad annars?) runt det stora ekbordet i vardagsrummet.

Madde diskade och Eva torkade det blåmönstrade porslinet de ätit på. Madeleine tittade på det skira mönstret på tallriken hon precis diskat och önskade att Eva inte slamrade så med tallrikarna när hon torkade dem och travade upp dem på bordet. Det var en del av en komplett servis av Royal Copenhagen från slutet av artonhundratalet som farmor hade fått av farfar i femtioårspresent nittonhundrasjuttio. I början, efter att farfar gått bort hade Madde varit löjligt rädd om servisen, men med tiden hade hon insett att det inte var för att samla damm högst upp i ett skåp som hon hade den. Hon tänkte på farfar när hon använde den och det var det som var dess verkliga värde. Farmor hade hon inga minnen av själv, hon hade gått bort i cancer femtiofem år gammal, tre år innan Madeleine föddes.

”Undrar hur många gånger hon hann njuta av att äta på sin fina servis”, tänkte Madde. Kanske aldrig. Hon dog i Maj nittonhundrasjuttiofem, en månad innan sin femtiofemårsdag. ”Hon skulle nog ha bjudit släkt och vänner på middag den dagen och dukat med den här servisen”, tänkte hon. Det skulle ha varit trevligt med mamma och pappa, farmor, farfar, kanske några bekanta, arbetskamrater och grannar. De äter middag i stora salongen, skrattar, skålar, äter tårta. Farfar ställer sig upp och leder alla i ”Ja må hon leva”. Uti hundrade år.

Den tanken var så sorglig av någon anledning att hon blev alldeles tjock i halsen. Hon harklade sig lite.

- Börjar du bli förkyld?

Eva satte in såssnipan i skåpet ovanför arbetsbänken och Madeleine såg lite förskräckt på när hon sträckte sina en- och femtiofem och stod på tå för att nå upp. Såssnipan vippade till en gång innan den rätade på sig och stod kvar på ytterkanten av hyllan.

- Nej, det var nog lite damm från hyllorna bara. Jag är så dålig på att hålla efter sådant, du vet hyllorna längst upp, bakom element, de där jobbiga ställena.

- Prata inte om det. Jag får ju ha trappstege för att nå upp nånstans.

- Ja det får du lille vän, du får ha en pall när du ska gå och lägga dig, sa Madde med tillgjord röst och klappade Eva på huvudet ett par gånger. Men du får vara med oss stora i alla fall. Fram till klockan nio. Eva log mot henne och såg så där löjligt tacksam ut som hon alltid gjorde när Madde skojade med henne.

 

De hade känt varandra sedan högstadiet.

Madeleine hade tagit den nyinflyttade lilla blyga mörkhåriga flickan under sitt beskydd, fått henne att gå med på friidrottsträningen, där hon visat sig vara bra på både hundra meter och bollsporter, kvick, explosiv, rörlig. I skolans bibliotek på lunchrasterna hade hon hjälpt upp hennes betyg i matte och fysik. Madeleine drog alltid in henne i snacket på skolgården, vid skåpen, i omklädningsrummet, när alla andra hade slutat bry sig. Och Eva blev långsamt accepterad. ”By proxy”, tänkte Madeleine. Trots det var hon på något sätt alltid lite utanför, hade alltid en tom plats bredvid sig om inte Madeleine satt där.

De umgicks en del på fritiden, men mest var det på klubben när det var träning. Madeleine hade slutat bjuda hem kompisar och Eva frågade aldrig om de skulle gå hem till henne, verkade undvika ämnet. Under gymnasietiden gled de isär, Madeleine läste Naturvetenskaplig linje, Eva Handel och Ekonomi. Eva slutade komma på träningarna efter julhelgerna det första året och livet gick bara sin gilla gång, Madeleine tränade mer och mer, tankarna på kompisen blev mer sporadiska.

En dag var de borta.

Studierna, träning och tävlingar tog all hennes tid. Samtidigt fick hon mer och mer att göra hemma också. Att ta ansvar för.

De träffades igen när Madeleine gick sista året på ingenjörsutbildningen. Hon hade träffat Kent ett år tidigare och de hade, antog hon, fast sällskap nu. Inget uttalat, det hade bara utvecklats av sig själv (uttalat och uttalat, de talade faktiskt om att köpa ett hus tillsammans som de kunde rusta upp och antingen sälja eller bo kvar i, det var ju ändå ganska uttalat).

Eva ringde en eftermiddag. Lät glad och helt oberörd av det faktum att de inte talat med varandra på sex år. Hon ville att de skulle träffas. Ja, med Kent också så klart. Hon skulle ta med sin man.

”’Sin man’, sa hon faktiskt”, tänkte Madeleine . Nej, de var inte gifta. Det ska bli så roligt kvittrade hon.

De gick ut och åt och Madeleine måste erkänna att det var roligt. Tore visade sig vara nybliven advokat, hade en fast tjänst på en stor advokatfirma och han och Kent fann varandra direkt.

Med Madeleine och Eva var det lite trevande. När de väl träffades ansikte mot ansikte var hon mycket mer dämpad än på telefon, blyg nästan. Men det gick över ganska snabbt och snart var de tillbaka i samma jargong som under skoltiden. Hon var omåttligt stolt över ”sin man”, (eller det faktum att hon hade ’en man’, och inte vilken man som helst) det insåg Madeleine snart.

Så behövande. Men en snäll flicka, glöm inte det. Aldrig hånfull eller överlägsen eller bara konstig. Gick aldrig klädd i kofta.

De var inte gifta än men bröllopet skulle gå av stapeln några månader senare. Madeleine och Kent måste naturligtvis komma.

Kent verkade helt tagen av Tore och dennes vilja att dela med sig av visdomsord till en ung juridikstuderande.

”Varför inte”, tänkte Madeleine. Det känns bra det här.

Sedan hade de börjat träffas med jämna mellanrum, en gång i månaden åtminstone. Det blev bio, restaurangbesök, lördagskvällar hemma hos ettdera paret.

Så hade det rullat på.

I sex år nu.

 

När de satt i vardagsrummet igen, spårade det hela ur ganska snart. Med Kent som lok i tåget som vanligt.

Tanken var att de skulle ha en spelafton, det var vad de hade bjudit in Advokat och Fru Aurelius till, men Kent protesterade – i bästa amerikansk advokatstil där han med tillgjord röst och uppsträck högernäve skrek ”I object, Your Honor!” – mot alla förslag på spel som Madde och de andra lagt fram. Madde förvånades än en gång över hur snabbt Kent gick från att vara normalt sällskapsglad till att verka drucken. Innerst inne misstänkte hon att en hel del av det var agerande, han roade sig helt enkelt på andras bekostnad på ett märkligt lite vridet sätt. Sanningen låg kanske som så ofta någonstans mittemellan. Kanske tyckte han att sällskapsspel inkräktade på hans drickande och diskussionerna om golf. Hon brydde sig ärligt talat inte så mycket längre. Hon kände sig redan trött på hela kvällen och önskade att Tore och Eva inte skulle ligga över, men de hade druckit, de bodde sex mil bort och gästrummet var iordningställt för dem.

Gilla läget, sa man visst numera.

”Hoppas det inte blir sent i alla fall”, tänkte hon. Eller för mycket whisky så jag får stå där med allting imorgon. Vad bra att Farmors servis kom ur vägen i alla fall.

När Madde och Eva gick ut i köket för att hämta lite tilltugg (och på Evas förslag öppna ett lådvin som hon haft med sig) så vände sig Eva plötsligt med det fulla vinglaset i handen mot Madde.

- Det är nog lika bra att vi inte spelar något, jag känner mig inte riktigt på humör.

- Mår du inte bra?

Eva tvekade en stund innan hon fortsatte. Hennes blick flackade mellan Madde och dörröppningen ut mot hallen.

Som rödhaken som drattade ner i vår skorsten förra våren.

Brasan hade inte varit tänd och när Madde hörde flaxandet och öppnade spjället flög rödhaken förvirrad runt, runt i rummet sökande efter en flyktväg innan den till slut hittade fram till fönstret som hon ställt upp på vid gavel. Askfläckar hade synts på den vackra orangea haklappen. Madeleine hade ofta tänkt att det borde heta ”Orangehake”.

”Om jag öppnar fönstret, flyger hon ut då?”, tänkte Madeleine.

- Det är lika bra att jag berättar. Mer tvekan och flackande. Madde tyckte att Eva såg blek ut. Under måltiden hade hon varit sitt vanliga glada jag, möjligen lite högljuddare än vanligt, men när diskussionerna om spelval började urarta hade Madde sett hur hon hängde med huvudet. Hon hade tillskrivit det Kent och hans beteende, men det kanske var något djupare än så.

Var hon sjuk?

Hade något allvarligt hänt med någon i familjen?

- Men berätta Eva, jag blir ju alldeles orolig. Har det hänt något? Eller är det Kent? Du vet hur han kan bli efter några drinkar, han menar inte så illa. Madde log lite snett. Han tycker det är roligt, och då är det med automatik roligt för alla andra också. Jag tror det kommer med i paketet när man blir advokat. Han är ju precis nyexad som du vet, så det är ju stort för honom …

Madde tystnade.

Eva greppade vinglaset hon precis fyllt ur lådan och svepte det.  Hon storknade nästan och kippade efter andan.

”Oj”, tänkte Madde. Inte likt Eva.

Eller kanske lite likt Eva de senaste gångerna de träffats, när hon tänkte efter. Hon mindes hur Tore och Kent lett Eva i ett fast grepp mellan sig, på väg ut från restaurangen, medan Madeleine öppnade taxidörren.

När var det, en månad sedan? En dryg månad, Evas födelsedag. Vad det än är hon är bekymrad – uppriven – över så har det kanske pågått ett tag.

Väninnan såg på henne igen med en tår i ögonvrån.

”Starkt vin”, tänkte Madde, men hon visste bättre. Det var inte vinet som fick Evas ögon att tåras. Så fortsatte Eva till slut.

- Tore och jag ska skiljas.

Maddes första instinkt var att lättad utropa ”var det inget värre!” Som tur var avhöll hon sig från det. Nu såg hon att det faktiskt rann en tår utefter Evas kind. Som alltid gjorde det henne tafatt och osäker. Själv grät hon aldrig. Hade aldrig gjort. Inte efter att hon fyllt tio.

”Förutom alldeles nyss när jag stod och diskade”, tänkte hon och kände sig själv lite förvirrad.

Hon tyckte om Eva. Kanske lite som en lillasyster. Hon hade ju inga syskon men hon kunde föreställa sig att en sådan relation innehöll en blandning av flera känslor. Ömhet, irritation och beskyddarinstinkt till exempel.  Allt det kunde hon känna gentemot Eva.

Visst, visst, Eva var en liten lipsill, och Tore kunde vara ungefär lika irriterande som Kent när han var på det humöret. Men hon tyckte ärligt om dem. Eva, Kent och Madeleine var alla i samma ålder, på ena eller andra sidan tjugonio medan Tore var sju år äldre än Eva. Det märktes kanske att han var lite mer återhållsam, lite mognare i sättet, men trettiosex var inte direkt lastgammalt. Han var etablerad på advokatfirman där Kent nyligen blivit anställd och fungerade som en slags mentor för Kent hade Madde förstått.

De hade inga barn och hon visste att Tore grubblade en del över det, vad Eva ville, om han skulle vara för gammal för att bli pappa om de inte fick barn snart.

När hade hon fått reda på det?

Jo, det var samma kväll, Evas födelsedag.

Hon hade erbjudit sig att ta Evas handväska och skorna som hon sparkat av sig i taxin, medan Tore ledde henne in i huset. Han hade hjälpt henne ner på vardagsrumssoffan och hon hade somnat på en sekund. Tore hade stått och tittat på sin fru en stund med ryggen mot Madde.  

 - Vet du att vi försöker få barn?

”Var kom det ifrån?”, tänkte Madde som fortfarande stod med Evas handväska i handen, skorna hade hon ställt på skohyllan i hallen.

 - Jaså? (”Jaså”? Är det det enda du kan få ur dig?) Hon harklade sig lite, men Tore hade vänt sig om och fortsatte. Han såg slokörad ut. ”Som en St. Bernhard”, tänkte Madde.

- Jag vet inte Madde. Det är precis som om Eva både vill och inte vill.

- Jaha? (”Jaha”? Ge dig nu Madde …) Jag menar … (vad jag menar är att jag inte vet vad jag har med det att göra. Jag känner dig inte ens så väl Tore – du är min mans äldre kollega och vi har varit bekanta i ett år ungefär. Dessutom, och det är kanske ännu viktigare – jag har inga barn Tore, och ingen har frågat mig om jag vill ha några … så är det faktiskt, ingen har frågat).

- Vad tror du att det beror på?

En absurd sekund trodde Madde att Tore hade hört hennes tankar: ”ingen har frågat” (att hon tänkte ”ingen” istället för ”Kent” kanske förresten var en del av svaret), innan hon kopplade.

Tore såg ner på henne. Med sina en och åttioåtta var han inte huvudet högre men han stod så pass nära att hon ändå fick höja blicken lite. Hon räckte honom handväskan.

Det är en sedan tidernas gryning erkänd sanning att när män ska hålla en kvinnas handväska blir de med automatik tafatta och vet inte hur de ska bära sig åt. Tore greppade väskan i handtagen med båda händerna och höll upp den framför sig i midjehöjd.

”En St. Bernhard som är på väg till en väninna på eftermiddagste med en mörklila läderhandväska med nitar i silver och guld”, tänkte Madde. Hon tittade ner för att han inte skulle se en skymt av hennes roade min. Hon skakade lite på huvudet samtidigt som om hon kontemplerade frågan.

- Är det inte bara en normal osäkerhet? Det är ju ett stort beslut som påverkar resten av era liv. Ni har ju pratat om det, och hon säger att hon vill?

- Jaa, hon säger att hon vill, men det ska ju göras också om du förstår vad jag menar.

Madeleine kände sig inte riktigt bekväm med samtalet. Hela situationen var lite.. morbid? Nej, barock hette det. Eller grotesk … (sluta Madde). Surrealistisk. Eva däckad på soffan med ett ben i golvet vinklad så mycket den snäva svarta kjolen tillät. Tore tätt intill Madde med en handväska i högsta hugg som en av ”tanterna” i Monty Python.

Madde tog ett steg tillbaka och böjde sig lite åt sidan. Hon nickade mot Eva.

- Ligger hon bra där tror du?

- Det är ingen fara. Hon vaknar om en stund, kissar, dricker en liter Ramlösa och går och lägger sig. Med kläderna snyggt hopvikta på stolen. Det ordnar sig. Tack för hjälpen Madde.

- Det var inget. Vi får höras imorgon. God natt då Tore.

- Jag tror att hon tycker jag är för gammal.

”Jamen, vad fan, var vi inte klara med det här?”

- Du? Du är ju inte gammal.

- Om vi får barn om två år, så är jag över femtio när grabben går i sjätte klass.

”Man lurar inte en advokat med tomma argument”, tänkte Madeleine. Det gäller att ha siffror och fakta.

”Grabben”, förresten? Jeezus.. män alltså. De förnekar sig inte.

- Lägg ifrån dig handväskan Tore.

Han tittade ner och vände sig sedan mot soffbordet och satte ner Evas handväska med en försiktig rörelse.

”Han älskar henne faktiskt”, tänkte Madeleine. Sättet han behandlade hennes handväska på sa Madeleine mer än bedyranden, pussar och andra ömhetsbetygelser någonsin skulle ha gjort. Han älskar allt med henne och då omfattar det även hennes skrikiga, så-inte-sofistikerade handväska. Löjligt men sant. Finns inget som gör oss så löjliga som att älska någon.

- Tror du verkligen att det är ett problem för Eva?

- Ja.

”Ja”? Bara så där? Det var väl inte så advokatlikt?

Tore drog in andan. ”Som inför en slutplädering”, tänkte Madeleine, nu kommer slutklämmen, hans privata själsliga självmord som han vill att jag ska beskåda, hans intima ”Coup de grace”. Bara mellan oss.

- Hon sa, ordagrant: – tror du inte att det kan vara jobbigt med en liten med tanke på ditt jobb. Du är ju inte nån juridikstuderande längre.

- Men det var väl inget om din ålder Tore.

Han log lite snett.

- Det betyder: ”Klarar du verkligen av att leva med ett barn, du är ju gammal.”

- Jag tror att du överdriver betydelsen av det Tore. Eva är ung … ”Fan! Hon kunde ha bitit tungan av sig” och hon kommer att inse betydelsen av att du är etablerad i ditt arbete, att du är lugn, mogen och ansvarstagande.

Han såg henne i ögonen.

- Tack Madde, det värmde.

Ett litet undflyende ögonblick kunde hon se sig själv och Tore sittande i hammocken på altanen framför hennes hus. Två hundar, en retriever och en spaniel sprang och jagade varandra över gräsmattan. I barnvagnen bredvid Madde sov Elin. De sena solstrålarna lyste upp hennes röda kinder med en varm glöd.

- Erik! Ropade hon.

- Ja mamma?

- Jaga inte upp Nora och Greta för mycket, de blir helt omöjliga sen.

- Ok, mamma, visst. Som om konversationen aldrig ägt rum kastade femåringen bollen än en gång över gräsmattan och båda hundarna snubblade nästan över sina ben i ivern att bli först fram till den.

Tore skrattade. – Det tog ju skruv.

Madde tittade på honom.

- Låt se om du lyckas så mycket bättre.

Sedan var bilden borta och Madeleine vände bara om och gick ut genom den öppna dörren. I Taxin tjatade Kent med chauffören om var man kunde få den bästa kebaben i stan.

 

”Så var det”, tänkte hon. Det var där jag fick det ifrån.

Var det det som var problemet? Ville Tore skiljas för att kunna skaffa barn med någon annan?

Med Madeleine kanske?

Eva kanske inte ville ha barn överhuvudtaget. Madde visste inte säkert.

Tanken på barn ledde som vanligt till att frågan dök upp i hennes huvud också. Ville hon ha barn? Ville hon ha barn med Kent? De levde ett bra liv med han som nybakad advokat, hon som etablerat sig på LeadTek som en viktig kugge i CAD arbetet. De hade ”hela livet framför sig” och alla vägar verkade öppna, möjligheterna oändliga; karriär, renovera huset, resa. Skaffa barn? Den frågan hängde alltid med där på slutet av litanian, som en gammal dragkärra som rostat fast och som man aldrig kunde koppla ifrån. Det var som om allt annat kretsade kring och skulle leda fram till just den frågan. Hon förstod att man påverkades av samhällsnormen, men Madeleine var inte alls säker på att hon med sina erfarenheter, sin historia, ville ha ansvaret för ett nytt liv.

Inte heller med vem hon i så fall ville ha det.

Djupt inne i funderingarna slant hennes tunga.

- Är det för det här med barnet?

Evas ansikte flög upp som om hennes huvud suttit fäst vid ryggraden med en fjäder.

”Som en sån där docka som man hade i bakrutan på bilen, en tax (eller var det en clown?)”, tänkte Madeleine. ”Aj”, tänkte hon sedan. Jag skulle nog inte ha sagt det där om barnet.

- Barnet? Evas min skiftade flera gånger mellan förbryllad, förargad och oförstående som en emotionell regnbåge.

Madeleine beslöt som alltid att ta tjuren vid hornen.

- Ja, jag vet att ju ni har diskuterat att ha barn (fråga inte hur jag vet det.. snälla), så jag tänkte att ni kanske inte är överens om det, och så kanske ni bestämt att ni måste gå skilda vägar för ni har så olika åsikter om det, och.. Madde avbröt sig – nej, nu är jag tyst och så berättar du precis hur det är med dig Eva. Bry dig inte om mitt babbel. Alla reagerar vi olika när vi har druckit eller hur?

Eva tittade klentroget på henne (”är de där ögonen aldrig stilla..”), men lät till slut alltihop passera till Madeleines stora lättnad.

- Jag vet inte riktigt vad du menar med ’det här med barnet’, men – hon tittade till på Madeleine, fortfarande med lite undrande blick – om Tore sagt något åt det hållet så får det väl stå för honom. Eva blev plötsligt röd i ansiktet. – Nej, det har ingenting med några barn att göra. Jag önskar att det hade det.

”Oj, det var oväntat”, tänkte Madde. Nu var hon mer nyfiken än något annat och kände att hon började bli otålig med det långsamma nyhetsflödet.

- Nej, jag förstår Eva, glöm det. Vad är det som har hänt? Du behöver inte berätta mer än du vill, men du vet att jag gärna vill hjälpa dig om jag kan.

Eva såg ner igen och nu flödade tårarna.

”Jösses”, tänkte Madde, ”vilket flöde”. Men kom ihåg, hon har alltid verkat vara en god människa. Hon är en god vän. Antagligen borde jag försöka trösta henne nu på något sätt. Ett ”bit ihop och ta itu med det” räcker nog inte. Ska jag ta hennes hand eller något? Hon ställde ifrån sig sitt tomma vinglas som hon haft i handen hela tiden och gjorde en tvekande rörelse mot Eva.

- Tore kommer att åka i fängelse.

Återigen kände Madde hur hennes mungipor ville åka upp. ”Är jag en sådan hemsk människa”, tänkte hon. Att jag skrattar åt mina vänners olycka. ”Nej, så fan heller.”, tänkte hon sedan. Det sista spelet jag försökte pracka på dem var ju Monopol, så det här måste vara mig förlåtet, eller hur?

Ändå ville hennes tunga forma orden ”utan att passera GÅ?”. Men det hon fick ur sig var i alla fall marginellt bättre.

- Vilket fängelse?

Återigen vippade nickedockshuvudet upp.

- Vadå, vilket fängelse? Evas ansikte förvreds nu i sorg och … förnedring? Nej, skam. Skammens rodnad slog upp röda rosor på hennes bleka kinder och gav hennes näpna ansikte med de just nu bärnstensmörka lite sneda ögonen (fuktiga, och fokuserade för en gångs skull) en nästan eterisk skönhet. Utan att tänka tog Madeleine ett steg fram och höll henne mot sig medan den lilla kroppen ryckte i konvulsioner. Madeleine var en och sjuttiotvå och Eva nådde henne nätt och jämt över hakan.

- Vad.. iigghh, spelar det för roll.. iihh, vilket fängelse det är. Det är.. mmnn, ett fängelse, med murar och  galler och vakter och.. aääämnnhh, tatuerade människor som gör knivar av matskedar och.. äärrgghh, knullar män allihop. Jag klarar bara inte av det, det gör jag inte.

 

===

 

- Jag säger inte att du slutar hooka. Tore lät lugn och den djupa rösten stadig.

- Jag säger att du så småningom – så småningom – hittar läget där du inte hookar längre. Om du gör som jag säger. En grad i taget, grabben.

Kent hade ställt ner sitt whiskyglas och stirrade på Tore med lite rödsprängda ögon. Hans mun rörde sig lite, men han sa ingenting på en stund. Plötsligt slog han näven i ekbordet så att glasen och flaskorna klirrade. I köket tittade Madeleine upp en sekund, men återgick sedan till att vyssja Eva.

”Underbart, han har inte släppt det ännu. Vilken kväll”, tänkte hon. Vilken underbart trevlig kväll i hemmets lugna vrå. Men det kändes inte alls oangenämt att ha den lilla varma kroppen mot sin. Det påminde henne om något.

Något hon saknade.

Något hon inte gjort.

Något hon borde ha gjort.

”Kanske, kanske gottgör jag något nu.”

 

- Ja! Du har fan ta mig rätt Torkel. Kent pekade mot Tores bröst och fingret vickade upp och ner några gånger. Ögonen kisade nu.

- Du har rätt och det är därför du är min main man T-Rex.

Tore höjde sitt glas mot Kent och log brett och avväpnande.

- Jag vet grabben. Jag vet.

 

===

 

Tore och Eva hade lagt sig i gästrummet nere och Madde och Kent hade släpat sig upp till sitt sovrum på övervåningen. Kent var märkbart berusad, medan Madde mest hade druckit ramlösa resten av kvällen. Eva och hon hade pratat i köket, med Eva alltmer berusad men någorlunda samlad efter gråtattacken tidigare. Kent och Tore hade under högljudda diskussioner och skratt tömt whiskyflaskan och börjat på vodkan tills Tore vid ett-tiden hade stuckit in huvudet i köket, blinkat konspiratoriskt mot dem och sagt att han nog skulle dra sig tillbaka nu. Eva hade rest sig och med bara en sorgsen blick mot Madde följt efter.

”Han ser inte ut eller låter som en man som snart ska in i fängelse”, hade Madde tänkt när hon såg Eva och Tore efter toalettbesök (och skämt, ryggdunkningar och kramar från Kent – ”en sängfösare bara, kom igen nu Mäktige Thor..”) dra sig in mot gästrummet. Men det Eva berättat lät trovärdigt, vad skulle hon ha för anledning att hitta på något sådant? Och var det påhitt så var hon antingen den bästa skådespelerska Madde sett, eller helt vrickad.

Kent stod framför fönstret mot baksidan. Han sträckte på ryggen, gläntade lite på tyllgardinen och kikade ut i den mörka trädgården. Han började knyta upp slipsen.

”Han har slips när Tore är här”, tänkte Madde.

- Fattar du hur grym den mannen är eller? Kent sluddrade lite, men han verkade nyktrare än när de sa godnatt till Tore och Eva tio minuter tidigare.

- Han har förbättrat din golf förstår jag?

- Är du ironisk eller? Fingrarna slet hårt i slipsknuten.

Att avsluta meningarna med ”eller?” var ytterligare ett av Kents whiskyticks.

- Nej. Eller (liten paus) jo, det är jag faktiskt.

- Vadå? Har du nåt emot Tore plötsligt? Jag trodde du gillade honom.

Kent kom runt sängen, satte sig på sängkanten och drog av sig strumporna och började knäppa upp sin skjorta. Det täta brösthåret var mörklockigt mot hans solariebruna hud.

”Han ser bra ut”, tänkte Madeleine. Det där halvlånga lockiga håret, Gillettehakan.

- Gillade honom skarpt. För han är ju så ”mogen”.

Den träffade faktiskt och Madeleine kände att hon rodnade lätt.

Hon vände sig om gick fram till garderoben och började knäppa upp sin blus.

”Hur har det blivit så här på bara fyra år”, tänkte hon. Vi har redan byggt murar, bunkrar, lagt ut landminor i terrängen mellan oss och betraktar varandra misstänksamt och otåligt. Var är vi då om fyra år till?

Kent slängde slipsen mot stolen bredvid sängen och missade med en halvmeter. Madeleine hade vänt sig om i tid för att se det.

- Var det en hook det där. Eller en slajs?

Kent flinade brett.

- Du är gullig när du försöker vara kvick stumpan. All sludder var borta ur rösten nu, den var skarp och koncis. – Visst är det lockande med lite äldre män Madde. Män som har lyckats. Skjortan åkte av och hamnade på golvet. Även i det svaga ljuset från nattdukslampan såg Madde de spelande musklerna på överarmar och bröstkorg. Han var vältränad, nästan lika vältränad som hon. Och självklart mycket muskulösare.

- Och du undrar om jag någonsin kommer att lyckas. Eller? Han spottade fram det sista ordet.

- Nej, Kent. Jag vet att du kommer att lyckas. Det är det minsta jag undrar.

- Vet du, det där lät inte heller som det var menat som uppmuntran.

- Vet du vad själv. Det var inte menat som det. Madde tog ett snabbt steg närmare Kent och såg till sin glädje (”varför, varför skulle det glädja mig?”, tänkte hon) hur han ryggade tillbaka lite. ”Vart är vi på väg?”

Med ens var sorgen tillbaka.

Farmors servis, hennes förbannade femtiofemårskalas som aldrig blev av.

Eva utslagen med en arm och ett ben hängande utanför soffkanten.

”Var är glädjen?”, tänkte hon.

En livstid med löjliga namn och golfhistorier, en barnlös St. Bernhard som bara blir tjockare och whiskyhesare med åren.

Hon tittade ner på mannen som satt på hennes sängkant.

”Vem är han? En trulig ensam liten pojke. Vad är han jämfört med de människor som faktiskt älskade mig? Varför var det inte han på järnvägsspåret den dagen? Varför känner jag mig fortfarande så ensam?”

- Madde? Rösten var lägre, tonen inte så nonchalant.

Madeleines blick var förlorad i fjärran.

- Mmm..?

Det var som om hennes tystnad gav honom nytt mod, eldade på den känsla av att bli utsatt för oförrätter som hon visste att han så ofta närde.

- Vad är det med dig? Rösten började åka upp igen. Kroppen rätades upp.

- Vet du om att Tore kommer att åka i fängelse? Troligen förlora sin licens.

- Va?

- Insideraffärer. Trolöshet mot huvudman. Urkundsförfalskning. Med mera. Mellan två och tre år tippar hans advokat. Men du kan ju straffsatser och sånt mycket bättre än jag, så du kan säkert bedöma om det låter rimligt.

Hon kunde nästan se hur han bleknade, kroppen stelnade i alla fall till, det andra var kanske ett ljusfenomen. Sedan ställde hon frågan som plågat henne hela kvällen.

- Är du inblandad på något sätt?

Hon behövde bara betrakta honom en sekund för att veta svaret.

- Inblandad? Jag vet inte vad fan det handlar om. Du hittar på det här, eller? Vem insinuerar något sådant? Vi ska stämma den jäveln, stämma kalsongerna av honom.

Han viftade med armarna nu, och hon hörde på rösten hur han gick in i rollen som advokat. ”Han är som klippt och skuren för det här”, tänkte hon. Hur det än går med detta så kommer han att lyckas, den saken är klar. Om inte här så i Hollywood.

Hon såg tyst på honom, och han svalde torrt, men blicken var fokuserad. Det fanns inga spår av någon whisky i den längre.

- Är du helt psyko eller?

Kent såg upp på henne och för första gången så länge hon känt honom, såg hon en glimt av mannen han skulle kunnat vara.

Pojken han varit?

Förr eller senare skulle han bli den där mannen, misstänkte hon.

När maskerna föll.

Hans ansikte var hårt, nyktert, och det fanns en beräknande glimt någonstans bakom de bruna ögonen som hon funnit så varma och lätta att förlora sig i en gång. Frågan ”vill jag ha barn med Kent” var besvarad nu, såsom hon redan vetat innerst inne att den var.

- Jag vet ju att du är psyko, jag undrar bara om det kommer att drabba någon i din omgivning? Och hur i så fall? Eller det har det väl gjort redan?

Den här mannen hade hon älskat. Hon hade älskat att bli omhändertagen, tjusats av hans ledighet, självsäkerhet. Fyra år sedan de träffades. Hon var ny ut från Chalmers då och han var juridikstuderande. De hade träffats på en fest (hur banalt som helst) och börjat prata. Han verkade både ensam och stark, vilket tilltalade Madde.

Det var precis vad hon trodde att hon var.

- Du känner till min sjukdomshistoria Kent (”en del av den, en del av den känner du till”, tänkte hon). Vad du gör nu är att vända uppmärksamheten från frågan jag ställde nyss. Är du inblandad i detta tillsammans med din ”main man”?

Ett ögonblick trodde hon att han skulle studsa upp från sängkanten, och för första gången i deras förhållande kände hon en liten ilning av panik i ryggraden, en primitiv flyktreaktion, en insikt om att hon faktiskt skulle kunna vara i fysisk fara tillsammans med den här mannen.

Med Kent.

Sedan vände han bort blicken (”i skam, eller för att kunna ljuga bättre”, undrade hon) och mumlade.

- Jag glömde att man inte kan avleda dig så lätt, du är ju nåt jävla geni, ett teknikunderbarn, en överlevare som alla hyllar. Har alltid varit. Sarkasmen var så tjock att den rann över och droppade från hans mörka läppar ner på ekplankorna i sovrumsgolvet.

Men nu var hon åklagaren, han satt i vittnesbåset.

- Du svarar inte på frågan Kent.

- Nej, jag är inte inblandad i något och det är inte Tore heller. Det är väl Eva, den lilla bitchen som hittat på det här. Att du går på hennes historier är ju jävligt märkligt. Han såg på henne, uppifrån och ner.

- Eller kanske inte. Jag har alltid tyckt att du är lite väl förtjust i henne. Ni kanske har något ihop. Är det så Madde? Gud ska veta att jag inte har fått så mycket action på senaste tiden.

Madeleine kom ihåg pirrningen, den varma känslan (kärlek? lust?) när hon tryckte Evas mjuka kropp emot sin. Nej inte lust, och inte kärlek som sådan, mer en saknad efter något (”eller någon?”). Men vad menade Kent att han hade sett?

Hon röjde inte sin förvirring med en min.

Hoppades hon .

Hon tittade bara på honom och han vred på sig i tydligt obehag.

Men nu hade spärrarna släppt.

Nu var det den förorättade pojken som talade – men orden och pikarna var mer finslipade nu, hade fått juristutbildning.

- Det är väl för att du växte upp som du gjorde. Inga föräldrar som gav dig några värderingar. Förresten – det kanske var därför din farsa stack. Du har det efter din mor, en gen som gör att du går igång på fitta. Det är ju inte ditt fel egentligen. Jag vet nog fan när det började också.

Han hånlog brett.

- Eller hur? Visst. Visst vet vi det Madde.

… Visst vet vi det Madde?

I slutänden var det riktigt enkelt. Hon behövde inte skrika, inte gråta. Hon behövde inte höja rösten. Hon andades normalt. Hon talade lugnt.

- Du ska vara ute härifrån till på måndag. Sedan får dina och mina advokater sköta resten. Tro inte att jag inte kan köra ut dig härifrån tillfälligt, för det kan jag och det vet du. Lika bra att du gör det frivilligt. Vill du bestrida det senare så gör du det. Det ekonomiska löser vi också sedan.

Hon vände sig om och gick.

I bara kjol och behå, med blusen i handen.

Hon tittade in till Eva och Tore på vägen ut. De sov som stockar.

Hon hade ingen aning om vart hon skulle ta vägen.

Den natten sov hon i övernattningsrummet på jobbet.

På lördag morgon ringde hon Eva på mobilen och förklarade sig. Frågade om hon ville träffas för lunch senare, men Eva lät osäker (hon kunde se hennes fladdrande fågelblick, bort mot Tore som låg i den andra sängen och betraktade henne nyfiket) och sa att hon och Tore hade något planerat, men de måste träffas snart, absolut. Ingen av dem nämnde kvällens händelser, och Eva frågade inte efter Maddes planer, varken för dagen eller för framtiden.

Tydligen hade hon lagt locket på nu i morgonens nyktra skarpa ljus.

Den lilla rödhaken satt i sitt trygga bo och tänkte ”bäst att stanna här i redet tills vidare.”

”Jag kanske räddade deras äktenskap”, tänkte Madeleine. Nu har de annat att tänka på och prata om.

Madeleine kände inte för att fråga om Tore eller om eventuella fängelsevistelser, allt det där skulle nog komma fram så småningom, hon tyckte faktiskt att hon gjort vad hon kunnat för tillfället.

På lördagen handlade hon en del kläder inne i centrum. Åt ute, gick och såg en film, 1408. Helt ok rysare baserad på Stephen Kings novell.

Kent ringde inte och hon ringde inte honom. Hon kunde föreställa sig hur han gjorde upp planer tillsammans med Tore på hur han skulle få maximal utdelning av det som hände.

(Mellan diskussionerna om hur de skulle minimera skadan av de oegentligheter de pysslat med, det var hon övertygad om)

När hon kom hem efter jobbet på måndag kväll (hon hade sovit på jobbet en natt till) så var huset kliniskt rent på Kents grejer. Hans svarta SUV var borta och det enda som möjligen gav en antydan om hans känsloläge just nu var att den stora frysen stod öppen, avstängd och full med en slafsig röra av viltkött, laxfileer, ärter och rinnande glass.

En förorättad pojkes lilla hämnd.

Hon var helt och fullt, till hundra procent, klar med Kent.

 

Det visade sig under de kommande månaderna att de flesta av deras tidigare vänner tydligen var mer Kents vänner än hennes, hon visste inte hur hon annars skulle tyda att de sakta men säkert fjärmade sig från henne.

Det som smärtade mest var Evas avståndstagande. Några korta ansträngda telefonsamtal. Hon nämnde aldrig episoden i köket med ett ord och den där lunchen, den blev aldrig av. Via några få bekanta som fortfarande ville prata med henne pusslade hon ihop (klämde ur dem snarare och det hjälpte väl inte till att upprätthålla goda relationer direkt) en bild av vad som sades. Hon ville bara förstå bättre. Det mesta handlade om hur obalanserad Madeleine var. Allt gick ut på ungefär samma saker.

Jag tror allvarligt talat att hon är lesbisk.

Stötte på mig med Eva sovande i rummet, kan du fatta det?

Kent är alldeles förkrossad. De har ju känt varandra så länge.

Helt psyko..

Hon har en historia om du fattar vad jag menar.

Tore hamnade aldrig i fängelse. Alla anklagelser mot honom lades ner. Ett år senare adopterade Eva och han en flicka från Kina. Kent däremot tillbringade tre månader på en öppen anstalt.

”Tog smällen för sin ’main man’”, tänkte Madeleine. Gick säkert inte lottlös ur det hela. Hookar antagligen inte längre heller, det måste vara ett stort steg i karriären.

VN:F [1.9.11_1134]
3.3/5 (4 röster)
… gå i fängelse utan att passera GÅ, 3.3 out of 5 based on 4 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.