Finn mig här

Vintrarna har blivit varmare. Den kalla snön har förbytts, kvar finns bara en illusion av vad den en gång var.
Snön faller inte tungt, den smeker inte längre marken med sin vita, omfamnande mjukhet. Kargt faller istället regnet, det slår hårt emot asfalt och grus. Vinden är som handen till piskan, dess piska är regnet som smätter emot mitt ansikte. Det drar i mitt vita, tunna hår. Ett hår som även det är något som är förfallet, som en fragmentiserad dröm av det som en gång var vackert och sprakande rött. Ut blickar mina blå ögon över min barndomsgård. Jag ser över villakullas murkna staket, som i ett fåfängt försök, ämnar leva upp till sin forna glans, gult och stabilt. Det har aldrig kunnat bli detsamma. Jag ser gräs som efter en grönskande sommar och bördig höst, sakta men säkert vaggas till sömn. De två ekarna som överger sina vackra löv, för att kunna försäkra sin egen överlevnad i den stundande kylan.

Själv håller jag hårt i dem löv som ännu finns kvar. Jag försöker uthärda piskans rapp, orka stå kvar på de ben som längtar efter att få svika. Jag tar en klunk av det svarta kaffet, suger hårt på min cigarett, känner hur det bränner emot gommen när den giftiga röken fyller min strupe. Jag minns, när världen var så mycket ljusare. När allt var färgrikt och glatt. När min far ännu fanns kvar, innan jag blev medtagen till det där fruktansvärda barnhemmet. Hur jag kunde sätta guldkant på varenda litet ögonblick av min bekymmersfria vardag.

När jag blickar ut över staketet och ner på gården, kan jag se en flicka från förr som är tillbaka igen. Fuktiga fötter som barfota vandrar över gräs som gnistrar av morgonens dagg, leder hon hästen med svarta prickar som hon älskar så. Även den tog barnhemmet ifrån henne, hon hade alltid önskat att den skulle stå kvar ute på gården dagen då hon återvände, men icke. Hon drar handen över den fuktiga mulen, för att känna den varma luften som strömmar ur hästens näsborrar, känna på det varma fuktiga livet.

Nu så här efteråt kan man förstå varför hon hela tiden behövde känna sig så levande, hon levde mer som för att glömma att andra inte levde omkring henne. För någonstans djupt därinne fanns vetskapen om att det inte fanns någon far bortanför de vida och stormiga haven, och ängeln däruppe gjorde sig aldrig riktigt påmind. Flickan vänder sig om, med en sol från en annan värld lysandes bakom sig, den skiner genom hennes röda hår och bildar en skugga framför henne. Med sina blå och energiska ögon genomborrar hon mig. Hon blickar bortom de rynkor som pryder mitt ansikte. Hennes ögon ser att jag inte bara är skröpliga ben och illaluktande gula tänder. Vad hon ser, är det jag är, långt bakom det som syns i omgivningens ögon. Vi möts där någonstans, och universum slår knut på sig själv. Det låter oss finnas där, den låter oss ännu en gång bli en och den samme. Som fastgjuten i den grånande stolen följer jag henne med blicken, hon ser mig inte längre i ögonen då hon kommer ut på den lilla grusvägen. Tyst vandrar hon över gruset, det knastrar inte under hennes skor, som om hon skulle vara viktlös. Hon vandrar över stigen och lyfter på foten, hon trampar ner utan den minsta tillstymmelse till ljud. Den vanligtvis så knarriga trappan lägger hon bakom sig med två lätta, snabba steg. När hon passerar mig så blickar hennes ögon en flyendes sekund in i mina. Vi förenas ännu en gång. När hon rusar förbi känner jag doften av sommar. Ekar som står i blom, asfalt som blivit stekt under solens gassande, en doft som för mig tillbaka till ungdomens år, fyllda av äventyr och upptåg.

Doften ger mig styrka. Den manar mig att följa efter den lilla flickan som nu öppnat dörren på vid gavel och klivit in i det enorma, gula trähuset. Jag ser hennes ryggtavla försvinna in i vardagsrummet. Fötter som igenkännande tassar över det föråldrade ekgolvet. Jag hör hur golvet knarrar under min tyngd, då jag följer efter henne, genom vardagsrummet och in i det lilla sovrummet. Jag lägger handen mot dörrgaveln, känner dess robusta stadga under min hand och den hjälper mig in i rummet. Där ser jag henne. Den lilla flickan lyfter på täcket, det prasslar till, som av löv som krattas undan för att ge rum åt vårens stundande grönska. Hon kastar sig under, låter täcket omfamna henne samtidigt som hon lägger sina fötter, med skor och allt, på huvudkudden. Allt ser så fridfullt ut, hon stänger sina ögon och ser ut att somna. Flickan ser så ensam ut. Jag släpper taget om dörröppningen och går mot sängen. Lyfter sakta på täcket och slinker ned bredvid flickan.

Jag hör hur vinden viner och regnet som piskar mot rutan, men det berör mig inte längre. Flickan är borta, men sängen är fortfarande varm. Jag öppnar mina ögon, blickar ner på huvudkudden. På den ligger mina fötter, med skor och allt. Ögonlocken är så trötta och tunga. Ljudet från fönstret känns allt mer fjärran, vind och regn är inte längre. Jag ger efter för ögonlockens tyngd, ljudet är nu helt borta. Sängen är så varm, mina ögon sluter sig och världen är inte längre.

Finn mig här där min lycka var stark,

 men där den nu istället tynger med sin frånvaro

Där barndomen fanns,

Och där jag slagits av förståelsen av min egen föråldring

VN:F [1.9.11_1134]
0.0/5 (0 röster)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.