Fantasynovell del 2

DEL 13

Om de bara visste.

Ledaren skådade misstänksamt omkring sig igen men lugnade snart ned sig.

” nån av bankpersonalen måste ha kastat den på mig utan att jag såg,” hörde hon honom tänka.

- Vi kanske ska dra oss tillbaka, sa en av rånarna försiktigt till ledaren. Mystiska ting händer här. En osynlig person biter Ragnar och en pärm bankar dig i huvudet av okända krafter. Jag menar… med tanke på allt konstigt som skett i staden på sistone med Skuggkvinnan och så vidare….

Ledaren fnös ursinnigt och blängde på sin klene underhuggare, som snarare såg ut att höra hemma bakom datorskärmen på något kontor någonstans än bland ett stenhårt motorcyckelgäng.

- Det skulle du allt bra gilla, eller hur? spottade han föraktfullt. Lage , du din fega fähund. Jag visste jag inte skulle ha låtit dig följa med hit.

- Han kanske har rätt, sade en annan rånare kring 30, med korpsvart hår och skarpa kindben. Vi vill inte riskera att det går för oss som det gick för Karsten och hans gäng i Onsdags. Seja tyckte att hon kände igen mannen från någonstans, men mindes ej varifrån. Hon hade ett svagt minne av att ha sett en filmsnutt från en övervakningskamera på efterlyst med en rånare som liknade den här mannen på prick.

- Sluta larva er! fräste ledaren, som Seja nu kunde avläsa i hans tankar att han hette Rikard Markdahl, kallad för järnhammaren av sina kumpaner. Vi fortsätter som tänkt! fortsatte han bestämt.

Seja såg på hans lakejer att de respekterade sin ledare för mycket, eller snarare fruktade honom, för att inte lyda.

Ledaren som kallades för Järnhammaren vände sig åter mot bankpersonalen som stod där bakom disken, stela och bleka som lakan, och pekade hotfullt på dem med maskingeväret.

- Plocka fram pengarna och lägg dem i dessa väskor! väste han högt och slängde upp 3 stora sportbagar på disken. En mullig rödhårig dam med tjocka glasögon nickade med svetten i pannan och låste med darrande händer upp kassavalvet och började stapla sedelhögar i väskorna.

Seja kände hur avskyn mot Järnhammaren bara växte inom henne, okontrollerat som ett stundande åskväder, men något inom henne fick henne att avstå handlig för stunden. Hon blickade omkring sig och såg att mannen med det korpsvarta håret blickade med skarp blick precis mot där hon stod. Hon fick en krypande känsla av att han kunde se henne, eller nej, kanske inte se henne men ana hennes närvaro. För en sekund tyckte hon att hjärtat skulle hoppa ur bröstet på henne.

”Usch, Seja, svor hon åt sig själv i sinnet. Står du här och suktar efter någon kriminell motorcyckelgangster nu plötsligt? Skärp dig, flicka!”
Av: Anna

DEL 14

Men hon var tvungen att erkänna att mannen med det korpsvarta håret och de ljust melerade ögonen verkligen fångat hennes intresse. Han var som de skulle säga på utrikiska – Handsome, men hon nöjde sig med att tänka att han minsann var snygg.

Hon skakade på sitt huvud och lät blicken vandra vidare till den långe ledaren. Om hon skulle rulla upp detta i sitt knyte så var det dags att agera nu.

”Sky inga medel flicka…” viskade den hemliga rösten.

Seja gick fram till den nästa person som satt och hade sitt skjutvapen mot en av bankens besökare. Utan att tveka så grep hon tag om handen och böjde skjutvapnet ur dennes hand. Han tjöt av smärta då ben krossades och senor slets ur sina positioner. Två sekunder efter så ylade nästa person, och sen en tredje.

Ledaren grymtade och slet åt sig två fyllda väskor och begav sig mot bakdörren av byggnaden. Men Seja var med och följde efter honom som den Vita Skuggkvinnan hon var. Och precis innan han hann fram så bestämde hon sig för att visa sig.

”Erkänn att du är rädd lille man,” väste hon hest innan hennes knytnäve landade rätt i nyllet på honom.

Han for tillbaka och Seja följde efter och landade ännu en smäll rätt i ansiktet på honom.

”Erkänn att du är rädd nu lille man,” upprepade hon och innan hon själv visste ordet av hade hon en dolk i sin hand. Hon ifrågasatte inte det hela utan tog ett fastare tag om dolken och höll den mot ledarens hjärta…

”Det vore väl passande om jag skulle driva denna dolk genom ditt genomruttna hjärta… Blodsdolkarnas ledare, död på grund av en dolk genom hjärtat…. Så… vad säger du.. ger du upp nu eller?” frågade Seja med hes rös och såg in i ögonen på ledaren.

Ledaren var nu helt panikslagen och hade släppt de två bagarna med pengar. De stod bredvid honom på golvet.

”Nu, var en snäll pojk och gå ner på knä och vänta på farbror polisen… de vill nog höra din bekännelse… och betvivla inte för ett ögonblick att jag inte kommer vara i närheten.. så du lär göra bot och bekänna allt som har hänt här idag,” sa Seja och drog tillbaka sin dolk och log nästan djävulskt.

Av: ML

DEL 15

Seja stod kvar, osynlig, och väntade på platsen tills polisen anlänt. Så fort rånarna hade fått handklovar på sig kände hon hur hennes astralkropp drog sig tillbaka till hennes fysiska kropp, som låg hemma i sängen och dvalade djupt. När hon vaknade nästa morgon läste hon i tidningen om nattens dåd.

” Rånare stoppade av osynlig kraft” läste rubriken i morgonbladet. Journalisten som skrev artikeln spekulerade om detta hade något med skuggkvinnan att skaffa. Seja fnissade tyst och drack upp sin varma choklad.

*SAMTIDIGT PÅ EN RÖKIG NATTKLUBB I INNERSTADEN*

Den skumma lokalen var full utav folk iklädda läderutstyrsel och andra motorcyckelattribut. Man rökte och drack vilt, trots att det ännu bara var förmiddag. klirret från biljardbollarna ljöd med folkets sorl genom den packade lokalen. I ett litet sidorum till själva klubben satt en man i övre medelåldern, propert iklädd mörkgrå kostym, och med det gråbruna hårt slätt kammat över huvudet. Han hade tonade solglasögon på sig, trots att de var inombords. Röken från han och hans underhuggares cigarrer fyllde det lilla rummet med tjock rök men ingen av dem verkade störda av det.

- Vi måste få bort henne, muttrade mannen med solglasögonen. Den så kallat vita skuggkvinnan har orsakat att hela vår verksamhet gått i botten på bara någon månad.

- Herr Bachmann, sade en av hans kostymklädda underhuggare artigt. Jag och mina kompanjoner håller förstås med dig till 100% i denna fråga precis som vi sade förrut. Men hur skall detta kuna ske? Vi talar om en person med förmågor som ingen av oss kan varken förstå oss på eller stoppa.

Ett hackande skratt hördes från ett av de mörka hörnen i det rökfyllda rummet. En lång, senig gammal man, ja minst 90 såg han ut att vara, steg ut ur skuggorna och ställde sig brevid herr Bachmanns sida. Den gamle mannen var underligt klädd, i en lång mörkbrun cape med underliga symboler broderat på och hans gråa spretiga hår och skägg var långt som på en stereotypisk hippie eller forntida trollkarl.

Bchmanns underhuggare blickade förvirrat på den mystiska figuren.

-Detta är Erilar, min personliga… astrolog, sade herr Bachmann dovt. Han påstår sig ha information som kan hjälpa oss i den här frågan.

Erilar harklade sig stolt.

- Kvinnan vi har att göra med är en hamnvandrare, deklarerade Erilar. En så kallad astralprojecerare för er som inte känner till de gamla namnet. Genom att låta sin hamn, astralkropp vandra utanför sin kropp så kan hon göra saker ingen vanlig människa kan och kan undgå alla fysiska skador. Men det finns en sak som kan stoppa vilken hamnvandrare som helst, hur skicklig hon än är.

Männen i rummet tittade på Erilar med förväntansfullhet i blickarna.

- Hennes fysiska kropp är fortfarande sårbar, där den ligger och väntar på att astralkroppen skall återvända, fortsatte Erilar. Om ni finner hennes kropp och oskadliggör den innan hon hunnit återvända så kommer hon att dö. Och jag har med hjälp av min pendel letat fram närområde där jag tror vår skuggkvinna befinner sig. Gå dit i natt och följ mina instruktioner så skall detta problem snart vara avklarat….

Den underliga gamle mannen lade ned ett papper med en adress på bordet och gled åter iväg in i ett skuggigt hörn. Ett upphetsat sorl spred sig i det trånga rummet.

- Nåväl, ni hörde vad han sa, sa Bachmann bestämt. Med detta förklarar jag Blodsdolkarnas ledningsmöte avslutat!

Av: Anna

DEL 16

Men bortanför denna grupps vetskap så fanns det några personer som hade koll på både ”Blodsdolkarna” och den unga Vita Skuggkvinnan. En tredje part. En grupp som hade fullkoll på det hela och ville skydda den Vita Skuggkvinnan mot alla odds.

”Nu vet vi – skydda henne, skydda henne med era liv!!” var orden.

Men två av dem blev kvarhållna av ledarna.

”Ni två har till uppgift att tillintetgöra den där mannen, denna Erilar… han är farlig, och tillhör de mörka skuggorna av vår orden…. Han har förrått vår sak och han borde veta vad det betyder… ni tar bort honom fortast möjliga från vår värld.”

De två nickade.

**

Elouise vaknade med en föraning och det var en föraning som gav henne dålig smak i munnen. Något var helt galet och hon behövde varna sin kära brorsdotter. Men ett samtal per telefon var inte nog. Så hon slängde på sig kläder och gick ut i sitt garage och drog skynket från sin gamla Porsche. Tack vare hjälp från en grannpojke var bilen i tip top trim…

Elouise körde och bröt nog de flesta av hastighetsbegränsningarna och parkerade utanför Sejas lägenhet.. Hon dundrade upp för trapporna och struntade i en låst dörr, istället fräste hon ut en häxbesvärjelse och låset gick upp och hon stormade in i Sejas lägenhet.

Seja såg förvirrat upp och om kring sig när hon insåg att hon satt öga mot öga med sin gamla faster.

”Inte ett ljud flicka… ta med dina viktigaste saker.. vi har bråttom att försvinna…” väste Eloouise.

Seja ifrågasatte inte sin faster, det fick bli för ett senare tillfälle… men hon var ändå fundersam till varför detta hände.

”Du har fått en mörker-varelse efter dig – och han jobbar för de som du satt fast… Du är i fara,” sa Elousie när de väl fått ihop lite av Sejas tillhörigheter o packade i den lilla svarta sportbilen.

”Kom nu… låt oss.. dra!!”

Och med dessa ord så var Porschen borta…

Vad de inte såg var hur skuggfigurer gick in och rensade rent hela Sejas lägenhet tills det bara var rena golv, tak och väggar kvar… inte ett spår fanns kvar.

Av: Maria

DEL 17

Seja hade ingen aning var hennes faster förde henne. Efter ca 2 timmars snabb bilkördning var de framme vid ett gammalt vitt stenhus i skogen med en massa bilar parkerade utanför sig. Någonting med platsen fick Sejas nackhår att resa sig, ändå sade hon inget utan följde troget med sin faster in. Inne i det stora gamla köket fladdrade en varm eld i en eldstad utav sten. Man kokade aromatiskt thé på spisen. Ett tiotal kvinnor i medelåldern och äldre satt vid ett avlångt gammalt bord och stickade och pratade upphetsat med varandra samtidigt som de stack i sig en och annan kakbit. När Elouise kom med Seja stannade de upp i sitt samtal och vände sina blickade mot dörren. De verkade lättade att de hade anlänt.

- Vilken tur att ni kom hit välbehållna! sade en dam, ca 70 år gammal, smal med långt silvergrått hår i en lång fläta och eleganta svarta kläder. Mitt namn är Ellinor, Seja, presenterade sig damen. Din faster har upplyst oss om dig redan. Vi är din fasters… vänninor kan man säga. Magiska väninnor. Vi gör ritualer ihop.

- Ni är häxor, sade Seja förbluffat utav att tänka på vad hon sade. Hon lade handen över munnen förvånad av sina ord.

Kvinnorna bara skrattade sinsemellan.

- Vi är trygga här, sade Elouise lugnt. Vi får antagligen förbli här ett tag för säkerhetens skull så det var tur att vi hann få med dina grejer.

- Men vad är det för fara du pratar om hela tiden, faster? frågade Seja äntligen. Elouise gav Ellinor en menande blick.

- Sätt dig vid bordet Seja, sade Ellinor vänligt.

Seja gjorde som damen bjöd och kvinnorna började att berätta om sina visioner och om den farliga onda magikern som fanns i blodsdolkarnas tjänst.

När de var klara med sitt berättande kände Seja sig nästan yr av all ny information. Hela den här historien verkade bli bara mer och mer rafflande för varje dag som gick hur skulle det hela sluta?

- Men vi har som sagt skickat ut två av de våra, sade en av kvinnorna närvarande, en mullig dam med pageklippt brunt hår och häxgröna ögon vid namn Dagny, en kvinna i 30 årsåldern vid namn Selma som är en duktig besvärjare av ond magi och min brorson Eldar, han är 27 år precis som du, som är en tja,…. alltiallo för vår lilla verksamhet.

- Han är en lönnmördare med extra förmågor, menar du, insköt Ellinor sakligt. Vi har många fiender i den magiska världen ska du veta, Seja lilla. Alltför många.

- Jag börjar förstå det, sade Seja tyst och blickade ned i sin ångande thé mugg.

- Detta är en bild på min brorson, sade Dagny och räckte Seja en bild hon plockat upp från sin plånbok. En kall il for med ens genom Sejas kropp och nackhåren reste sig förskräckt.

Bilden var av en ung man med melerade ögon, skarpa kindben och korpsvart hår. Samma man hon sett ibland rånarna natten innan. Någonting här var väldigt fel.

Av: Anna

DEL 18

Fru Dagny, jag vill inte vara otrevlig eller oartig… men den mannen fanns med bland de som försökte råna banken igår natt,” sa Seja.

Dagny gav ifrån sig ett kacklande skratt och nickade. Hon var väl medveten om det men såg på den lagom frustrerade unga kvinnan.

”- Eldar är, förutom att vara vår grupps lönnmördare, även en infiltratör. Hans specialitet är ond magi och besvärjelser, men han är även väldigt duktig med telepati. Jag är säker på att du hörde någon viska till dig igår natt, men du kunde inte placera det?”

Seja kunde inget annat än nicka… Det var ju sant, hon hade ju hört en röst som manat på henne.

”- Det var med allra största sannolikhet min unge Eldar. Han är placerad i Blodsdolkarna för att försöka ta reda på vilka mörka krafter som de rör sig med,” sa Dagny. ”Så, vad tycker du om honom? Är han inte stilig?”

Om Seja kunde göra som de säger på Internetspråket – Facepalm – så skulle hon göra det. Men istället gav hon ett nervöst litet leende. Men för att vara ärlig så hade hon funnit den mannen varit väldigt tilldragande.

”- Nåja, nu när vi är alla samlade, låt oss slå vår ring om vår lilla borg så att vi står osynliga mot mörkrets makter,” sa Ellinor. ”Och du fröken Seja, ställ dig i mitten av den ring vi nu ska forma. Detta gäller speciellt dig, du har visat dig vara en rejäl nagel i ögat på våra fiender, och vi vill att du ska fortsätta att vara det, men du behöver extra skydd för det.”

Den stackars unga kvinnan som för bara några månader sedan varit en helt vanlig ung kvinna befann sig nu i en cirkel med besvärjelsesjungande häxor.

’Hur kan detta hända mig… jag är ju ingen speciell…?’ tänkte Seja innan hon plötsligt förlorade medvetandet och föll ihop i en hög på golvet.

Elouise tog hjälp av Ellinor och Dagny och bar Seja till ett sovrum och lade ner henne på en enormt stor säng. Elouise smekte sin brorsdotter över kinden och log lite.

”- Du har mycket jobb framför dig min käraste flicka. Du har visat dig vara så mycket mer än vad jag någonsin trodde om dig, och det glädjer mig. Kanske vi äntligen kan få lite ordning och reda i vårt krig mot det onda.”

Med dessa ord så lämnande Elouise och de två kvinnorna rummet och slöt upp med de andra i det stora rummet.

Från en av ”häxgrytorna” i köket så hälldes det upp en grön vätska i glas till medlemmarna. De ställde sig i en ring med glasen höjda in mot mitten.

”- För vår Vita Flicka, må våra mörka vandrare hjälpa henne på hennes väg!” sade de alla med en röst och drack av brygden. Där efter satte dig sig ner i ringen och tog varandras händer och började mumla på en besvärjelse som förts ner genom tiderna från generation till generation av häxor.

I rummet bredvid så började Seja röra oroligt på sig i sin plötsligt påkomna sömn. Hennes astralkropp reste sig upp och hon kände sig plötsligt så mycket mer kraftfullare än hon någonsin känt sig tidigare.

Av: ML

DEL 19

Seja kände hur hennes astralkropp snabbt fördes iväg och kände genast igen sin hemstad från ovan. Hon landade i en lägenhet i ett av de schabbiga hyreshusen i stadens fattigare del. Lägenheten var liten och mörk och luktade fukt. Endast ett par få möbler fanns där, endel övertäckta med platshöljen, andra liggande på golvet. Seja tänkte för sig själv att på det här stället hade nog ingen bott på år och dag och undrade varför hon hade blivit förd till ett så ensligt ställe, när hon plötsligt hörde mansröster prata hetsigt sinsemellan i rummet brevid.

Snabbt gjorde hon sig osynlig igen och smög sig tyst in i rummet där rösterna kom ifrån. Där inne stod fyra karlar iklädda den välkända blodsdolkjackan. 3 av dem kände hon från förr, den långa ledaren från rånet, en av hans kumpaner, en tjock, mörk man med konstig brytning och så…. Eldar. Seja tog ett steg bakåt och kände hur hennes kinder hettade till när Eldar hastigt skickade en vass blick åt hennes håll och fyrade av ett snett leende. Han kunde tydligen ana att hon var där, även om hon var osynlig. Den fjärde mannen var en för henne okänd typ, en medelålders man med halvflint, kort och propt klädd i en mörkbrun kostym. Han hade en cigarett i mungipan och stirrade ned i golvet när Järnhammaren, den enorma ledaren från rånet, pratade hetskt. Han hade ett par otäcka blåmärken i ansiktet och stod lite underligt som om han hade ett brutet revben eller nåt. Seja anade att det hela var hennes egen förtjänst och kände skadeglädjen bubbla inom henne.

- Nå, nu ringer de vilken minut som helst och berättar hur anfallet gick, muttrade Järnhammaren. Efter det vet ni vad vi ska göra. Halv tre inatt kommer godståget från Köpenhamn med den sällsynta metalllasten från världsutställningen. Herr Bachmanns astrolog har sagt att bland dem finns en speciellt kraftfull kristall som påfunnits i en nedslagen meteorit som Herr Bachmann bestämt vill ha till varje pris. Med den säger han att Blodsdolkarna kan få kontroll över hela landet om så vill.

- Vad för ”krafter” menar de? undrade Eldar och spelade dum ( i alla fall tyckte Seja att det såg så ut).

Järnhammaren rykte på sina breda axlar.

-ingen aning, svarade han. De sa bara att den hade krafter nog att tämja vilka ockulta krafter våra fiender än kan tänkas skicka på oss. Vad exakt den gör vet jag inte jag bara utför order.

Seja blev mer och mer nyfiken på denna kristall. Det lät som om den var alltför farlig för att tillåtas hamna i fiendens händer.

Plötsligt for lägenhetsdörren upp med en hög smäll. 6-7 Män stormade in med automatvapen, iklädda mörka militärliknande skyddsutrustningar, tätt följda av en lång, smal gammal man med långt grått hår och skägg iklädd en svart mantel.

Eldar tappade hoppade till av smällen och tappade sitt konjaksglas i golvet.

- Rör er inte! Väste Erilar högt och drog fram en lång, svart stav utav järn med en stor, röd sten i ena ände underifrån sin mantel. HON ÄR HÄR!

Seja blickade på den gamle mannen och fylldes plötsligt av en känsla av fasa. Någonting med denna man var bekant, men hon kunde inte minnas varifrån. Den glödande, räda stenen på hans stav utstrålade en mörk aura som verkade dra den goda energi häxorna gett henne till sig och lämna henne matt. Hur skulle allt detta sluta?

Av: Anna

DEL 20

Men det var Eldar som kom till hennes hjälp genom att plötsligt skrika ut om att han kände ett par kalla händer om sin hals. Det lät som om han höll på att kvävas.

Tack vare den lilla manövern så fick Seja tid att försvinna från rummet med en blixtsnabb resa tillbaka till sin kropp.

Hon for upp från sängen och andades häftigt. Svetten rann från hennes panna och för första gången på väldigt länge så var hon livrädd. Och när det knackade mjukt på sovrumsdörren så hoppade hon nästan ur skinnet men hon sansade sig strax när hon såg sin faster komma in i rummet med en rykande varm kopp med choklad.

”- Det är som vi fruktat,” sa Elouise och ställde ner koppen på ett bord utefter väggen och så gick hon fram och kramade om sin skärrade brorsdotter.

Seja välkomnade den varma famnen och hon snyftade till.

”- Även om det var otäckt för dig, så gagnar det vår sak, vi vet nu vilka krafter som verkar bakom Blodsdolkarna. Vår kamp kommer att bli hård och utgången är väldigt osäker. Men vi har kallat in våra mörka hjälpare. De skyr ingen och fruktar ingen.”

Seja fortsatte att snyfta mot sin fasters axel. Känslan av att varit så utsatt och så hjälplös satt fortfarande så hårt i hennes själ. Men hon kunde inte låta bli att undra vad hennes faster pratade om och frågade vad hon menade.

”- Du kommer att få en livvakt, en som kommer att följa dig vart än du går. Han kommer hit inom kort så ni blir presenterade. Och förstås kommer du att bo kvar här där vi kan skydda dig med magi,” fortsatte Elouise och förde Seja tillbaka till sängen så att den unga kvinnan kunde sätta sig ner. Sen hämtade hon koppen med den varma chokladen och gav den till Seja att dricka. Hon var glad när hon såg att hennes brorsdotter tog muggen.

”- E-en livvakt?” viskade Seja och smuttade på den varma chokladen. Tanken var svindlande, hur skulle hon klara av att ha någon klistrad vid sin sida dag och natt? Hon som knappt kunde stå ut med människor i sin närhet när hon gick till affären.

”- Var inte orolig käraste flicka, även om vi kallar dem för de mörka krafterna så känner du honom. Du har träffat honom två gånger redan,” log Elouise och hennes leende blev ännu bredare när hon såg två stora rosor blomma upp på hennes brorsdotters kinder.

Av: ML

DEL 21

Samma eftermiddag blev Seja lämnad kvar ensam i huset. Kvinnorna hade åkt iväg för att inskaffa viktiga saker till en ritual de planerade hålla samma natt, då månen nu var full. Deras mörka beskyddare fanns dock ständigt omkring henne så hon hade ingen anledning att frukta ensamheten. Hon såg dem aldrig direkt, men kände av deras närvaro. Ibland hörde hon diffusa viskningar, ibland skymtade hon rökaktiga, underligt kvicka skuggor i ögonvrån. Seja var verkligen nyfiken på vad dessa mörka beskyddare egentligen var men hade inte fått tillfälle att fråga. Tydligen så var det väsen som häxorna själva hade skapat på eget vis, hur det skulle gå till var över Sejas förståelse.

Klockan var runt halv fyra när en mörkblå jeep plötsligt rullade in på gården. Seja skyndade genast till fönstret och när hon såg att bilen inte var någn av häxornas blev hon för en sekund orolig. Bildörren på förarsidan åkte med ens upp och ut klev en välkänd gestalt. Eldar. Seja kände hur lättnaden spirade i hennes lemmar. Eldar log vänligt mot henne när han såg henne i köksfönstret. Seja skyndade till hallen för att låsa upp ytterdörren när hon genom hallfönstret såg den andra bildörren öppnas och någon stiga ut. Plötsligt frös hennes blod till is. Denna långa gestalt kände hon till alltför väl. Genast låste hon dörren igen och sprang iväg för att barrikera sig i häxornas ritualrum, som var tredubbelt skyddat av mäktig magi. Kanske hade hon haft rätt från början ändå, tänkte hon bittert. Kanske hade hennes första instinkt varit rätt. Kanske var Eldar…. en förrädare.

Av: Anna

DEL 22

Eldar log när han märkte hur hans skyddsling lärt sig sin läxa och tagit skydd i Familjens ”stora rum”. Hans släkting och alla kvinnorna av deras order hade lärt denna ”vita skuggkvinna” att ta skydd. Men vad kvinnorna inte visste var att Eldar lyckats fått över ”Järnhammaren”, det vill säga, ledaren för Blodsdolkarna på sin sida.

Tyvärr så anade han att den unga kvinnan känt igen ledaren och därför sökt skydd i husets mest magiska del. Han satte på en kanna med te på spisen och bad Järnhammaren slå sig ner i fåtölj i vardagsrummet.

Snart skulle huset fyllas av kvinnor och han skulle ha både det ena och andra o förklara. Han hade redan berättat detta för Järnhammaren som egentligen hette Richard.

”- Försök slappna av, vi är säkra här från Erilar och hans gäng. Om de kan hitta oss här så lär de först gå igenom väggar och test som du aldrig känt maken till även när du gick med i Blodsdolkarna,” sa Eldar till sin så kallade boss.

Den store långe mannen såg numera ut som en förlorad teddybjörn.

”- Vi är säkra här, och min skyddsling kommer snart bli för nyfiken, så hon kommer att komma fram och kolla för att se vad som händer,” sade Eldar med ett leende.

Av: ML

DEL 23

Seja lyssnade på deras samtal med örat tryckt mot ritualrummets tjocka dörr.

”Hmmm, kan jag ha haft fel i alla fall”, tänkte hon för sig själv. ” Kanske han har fått över Järnhammaren på vår sida ändå…”

Trots det hon hört vågade hon inte sig ut förrän häxorna återvänt och hon hörde dem samtala lungt med Eldar och hans otrevliga gäst. Hon låste upp dörren och sneglade försiktigt ut. Hon hoppade till av förvåning och kände sina bleka kinder bränna till när hon märkte att Eldar stod alldeles utanför ritualrummet och väntade. Han log finurligt mot henne.

-Jag är ledsen om vi skrämde dig, sade han allvarligt. Kvinnorna här hann tydligen inte informera dig om att jag fått Järnhammaren på vår sida innan de åkte…. de visste ju han skulle komma.

Seja nickade förvirrat.

-Ingen fara, mumlade hon. Allt ordnade sig ju tillslut.

Hon skyndade sig ut i köket med Eldar hack i häl och satte sig ned vid matbordet med de andra. De hade dukat upp till middag med en örtdoftande köttsoppa. Innan Seja hunnit göra något hade hennes faster hällt upp en stor skål soppa till henne.

-Ät nu, sa hon lungt. Du behöver styrka tills inatt. Vi har ett speciellt uppdrag vi vill att du skall utföra till oss.

-speciellt uppdrag….? undrade Seja. Vad menar ni?

- Och jag skall följa med dig, insköt Eldar. Uppdraget vi skall göra är att försöka stjäla Erilars kraftstav. Utan den minskar hans kraft till hälften, då kanske vi kan göra oss kvitt blodsdolkarna en gång för alla. Järnhammaren är vår insider som vet var Erilar håller till.

Av: Anna

DEL 24

Seja var inte säker på vad hon skulle säga så istället så dök hon på soppan. Den var utsökt god, precis som allt hennes faster kokade ihop. Men det fanns något extra, det visste hon instinktivt. Värme spred sig från magen och ut i hennes lemmar och hon kände sig plötsligt starkare än vad hon någonsin gjort.

Elouise log när hon mötte sin brorsdotters fundersamma och förvånade blick.

-Oroa dig inte käraste flicka, det är bara stärkande örter och en och annan själsstärkande besvärjelse som värmer upp dig, sa Elouise. Inget att vara orolig för. Vi behöver fylla dig med så mycket kraft som möjligt.

-K-kraft? Stammade Seja en aning förbryllat.

Eldar log från där han satt och såg med sina genomträngande ögon på Seja, något som fick henne att rodna häftigt igen.

-Ja, käraste flickan min, du kommer att bli något som ingen i vår sida av släkten någonsin varit. Du kommer att bli vår förkämpe. Det har varit förbehållet Eldars sida, de är och har alltid varit de mörka förkämparna, men nu är det dags för vår sida att ta upp kampen. Och du min kära flicka står som förste krigare.

Seja hostade till med soppan i halsen. Återigen, inte äta när Elouise sätter igång och berättar. Det slutar bara med att man sätter saker i halsen.

-Oroa dig inte Bright Eyes, jag kommer att skydda dig. Vi kommer att svepa in, sno Erilars kraftsstav under hans örnnäsa och försvinna ut innan han ens hinner fatta vad som har hänt, sa Eldar och rufsade runt i Sejas hår.

Av: ML

DEL 25

Samma kväll runt elvasnåret samlades häxorna till en magisk cirkel och lät Eldar och Seja stå i dess mitt medans de mässade omkring dem. Tanken var att om de projecerade sig inifrån cirkeln så skulle de vara säkrare ifrån Erilars magi. Cirkeln befann sig i ritualrummet och fullmånens sken lös in genom de immiga fönstren. Lukten av rökelse fick Sejas ögon att tåras. Hon lade sig ned i cirkeln och lät sin astralform projecera sig, samtidigt som Eldar lät sin ande förflytta sig in i en av häxornas hjälpare, en vit korp. Elouise öppnade ett fönster på vid gavel och lät honom flaxa ut i natten med Sejas astralkropp hack i häl.

Eldar visste precis vart de skulle, och Järnhammaren väntade där utanför, precis som han lovat. Byggnaden de kommit till var en stor, övergiven fabrik av något slag och såg ut att ha sett bättre dagar. Färgen på väggarna var avflagnad och matt och många fönsterrutor var trasiga.

-Ja, här håller han till, konstaterade Järnhammaren med oro i stämman när Eldars korpform landade på hans axel. Seja landade brevid dem och gjorde sin astralkropp synlig. Hon blickade upp på den mörka byggnadens svarta fönster och ryste inombords. Precis som allt annat som hade med Erilar att göra gav denna plats henne kalla kårar.

DEL 26

-Kunde fanskapet inte valt en vanlig villa att hålla till i? snäste Seja som att dölja sin rädsla inför denna man som gett henne sådana kalla kårar tidigare.

-Han är där inne, jag är säker på det, svarade Järnhammaren Rickard och drog upp järndörren utan problem.

-Vad ska jag göra då? Undrade Seja lite fundersamt. Hon hade ju inte fått några klara regler förutom att sno gubbens stav. Men om nu gubben bär med sig staven hela tiden, hur ska man kunna sno den?

’Oroa dig inte Bright Eyes.. du löser det,’ svarade en röst i hennes huvud och hon visste att det var Eldar som talade till henne genom den vita korpen.

-Sluta kalla mig det där fåniga smeknamnet!! Fnös Seja och gick in genom dörren som Järnhammaren öppnat åt hennes astralkropp. Hon gled in helt ljudlöst och plötsligt så kände hon ett egendomligt bultande i sitt bröst.

Dunk…dunkdunk… dunk… dunkdunk…

’Vad betyder det?’ frågade hon sig ljudlöst då hennes astralkropp nästan omedvetet drogs mot det bultande ljudet.

’Det är ditt hjärta som svarar på hjärtat i hans stav,’ svarade Eldar telepatiskt då han flög i sin korpform framför henne.

Det fick Seja att stanna upp. Fanns det ett hjärta i hans trollstav? Vad för slags hjärta var det??
Av: ML

DEL 27

”Det är hjärtat av en häxa från vår cirkel som Erilar mördade för flera år sedan. Hon hette Ella och var cirkelns ledare, hon var en av de mäktigaste häxor jag någonsin mött, om inte den mäktigaste.” svarade Eldar i hennes huvud.

- Så det är så det ligger till, mumlade Seja tyst mellan sammanbitna läppar.

Att få veta att Erilar var en mördare var ingenting som förvånade henne, men det fick om något henne att avsky honom ännu mer.

Hon gick in i lagerhusets mörka hall och sneglade oroligt omkring sig. Ingenting skymtade i fabrikens mörka hörn. Hon öppnade försiktigt dörren till själva fabriksutrymmet och pustade ut inombords då dörren inte gnisslade förrädiskt och hotade avslöja dem. Väl inne i fabriken gjorde hon sin astralkropp osynlig med ens och blickade omtumlat omkring sig. Nog var detta trollkarlens boning alltid. Rummet var lagt i mörker sånär som på ett par röda glödlampor som sken spökligt i fönstren. På väggarna var en massa ockulta symboler som liknade alkemiska tecken målade med svart, glittrig färg. Hela rummet luktade, nej stank, illa av något hon inte kände igen. Längst bort i andra ändan av salen stod ett skrivbord med en massa glasburkar med örter och vad som såg ut att vara djur och människodelar i. Bakom skrivbordet, på en antik, snidad stol som liknade en tron satt han, Trollkarlen, och skrev frenetist med en fjäderpenna på ett pergamentpapper. Han verkade inte ana dera snärvaro. Med ens kände Seja hur självförtroendet växte inom henne.

”Superbt, tänkte hon till Eldar telepatiskt. Han känner inte att vi är här, nu har vi vår stora chans. Jag ser hans stav stå lutad mot väggen bakom honom. Jag ska försöka smyga mig sit och ta den. Om han fösöker stoppa mig så kan du väl ta staven i dina klor och flyga iväg med den, ok?”

Innan Eldar hade hunnit svara avbröts deras telepatiska samtal av en gammal mansröst i mörkret.

- Jag har väntat på dig, sade Erilar med dov, lugn röst, utan att ens titta upp från sitt pergamente.

Av: Anna

forts följer…..

VN:F [1.9.11_1134]
3.0/5 (2 röster)
Fantasynovell del 2, 3.0 out of 5 based on 2 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.