Ett steg till friheten

Ute var det kallt. Snön hade precis lagt sig och den glittrade vackert i månens ljus.

Jag tänkte inte på någonting. Jag skulle bara bort. Det fanns ingen annan utväg.

Jag började springa i den knastrande snön. Det bildades små nätta fotspår ifrån mig där jag sprang.

Man skulle veta precis vart jag var om man bara följde fotspåren. Men jag fortsatte ändå att springa.

Under tiden jag springer så kommer jag på mig själv att det faktiskt är ganska kallt ute. Att jag borde tagit på mig en jacka och ett par skor innan jag gick. Inte i min frustation bara sprungit ut i mitt ljusrosa pyjamaslinne och mina rutiga pyjamasbyxor.

Men nu var det ju ändå försent. Aldrig att jag skulle springa tillbaka bara för det.

Jag fortsatte att springa den kalla vinternatten.

Jag visste inte vart jag skulle.

 

Det slutade med att jag stod högt uppe på ett grönt plåttak som var helt vitt utav snö.

Taket jag stod på var taket till ett tio meter högt hus utav rött tegel.

Ute var natten stilla, man kunde nästan höra det dova susande ljudet av alla elektriska ledningar.

Det enda som hördes var mina djupa andetag och alla elaka ord som ekade inuti mitt huvud.

Jag stod där vid kanten av husets tak. Som på toppen av ett högt berg.

Det var nu eller aldrig. Jag tänkte precis ta steget ut. Ta steget och slänga mig ut till friheten.

Men det var som om någonting stoppade mig.

 

Dom elaka orden som från början bara legat som en dimma i bakhuvudet, blev nu klara.

“Hora”, “fitta”, “bitch”, “äckel”..

Vad hade jag gjort för att förtjäna det? Alla sms som jämt och ständigt trillade in på telefonen.

“Gå och dö” , “din äckliga lilla hora gå och häng dig så slipper vi se dig” , “fulafan du ångrar dig nu va?”

Att dom aldrig tröttnade. Att dom aldrig slutade.

Att få någon annan försvinna under ytan fick folk att jubla.

Dom kunde driva någon ända till döden.

Det hade hänt förut. Men inte var det någon som gjorde något då.

Det finns inte någon som vågar.

Dom är för många.

 

När jag kommer in i skolan är det som en tung klump i magen lägger sig. Men vill bara springa iväg och aldrig igen komma tillbaka.

När man går igenom korridorerna och plötsligt får en armbåge i magen, bitch blickar både här och där. Orden som trillar efter en som en våg.

“Hora”, “äckel”, “slampa”, “vad fan har du på dig?”, “gå och dö.”

Vad hade jag gjort dom?

Vad har jag gjort för att alla ska hata mig?

Varför är det så svårt att älska mig?

 

Att aldrig kunna komma till skolan en dag och få känna glädje, att det kommer bli en bra dag.

Att alltid behöva gömma sig.

Att aldrig veta vad som kommer att hända.

Man vill bara gräva ner sig i en grop och aldrig mer komma upp.

 

Fast mitt liv skulle kunna vara bra.

Eller det är egentligen bra.

Om man bara skulle titta utanför ramarna.

Utanför allt jobbigt.

 

Jag har en familj. En mamma, en pappa och två små syskon.

En familj som älskar mig, som jag betyder mest för.

Dom vill att jag ska vara lycklig

Och det är vad dom tror jag är också.

Aldrig att jag skulle komma hem rödgråten en dag efter skolan.

För dom är jag den positiva tjejen som alltid har ett leende på läpparna.

Tjejen som lever ett perfekt liv.

Men bakom det falska leendet och de tindrade ögonen döljer sig något annat.

Där döljer sig istället den mörka sanningen om mig.

Men om dom skulle veta så skulle dom ändå aldrig förstå.

Det är knappt så jag förstår själv.

 

Ofta har tankarna om att förvinna här ifrån slagit mig.

Att bara försvinna ifrån allting jobbigt.

Att dö.

Det är nästan läskigt att tänka på det.

Man börjar undra.

Tusen frågor kommer upp i huvudet.

Vem skulle bry sig? Vad skulle dom säga? Skulle det bli ett slut på alltihop?

Vad skulle hända sen?

Vad skulle min familj säga?

 

Min familj. Mitt allt.

Jag älskar dom.

Med dom kan jag vara mig själv.

Jag kan vara vem jag vill.

Jag skulle egentligen inte behöva gömma mig.

Dom skulle aldrig döma mig.

 

Hur kan jag vara så sjukt egoistisk? Att ta mitt liv utan att tänka på alla konsekvenser efteråt.

Hur kunde jag ens få dom idioterna att få mig att sjunka så lågt? Jag skulle inte låta dom vinna.

Det skulle bli ett slut på detta. Aldrig mer att någon skulle behöva bli driven in ända intill döden.

Det kommer bli bättre. Eller det är egentligen redan bra. Man kan göra förändringar. Alla kan ändra sig.

 

Natten var kall. Snön glittrade vackert i månens ljus. Jag stod där uppe på det höga huset av tegel. En svag bris blåste tag i mitt långa blonda hår.

Jag kände hur kall jag var. Som en isbit. Jag hasade mig fram på det snötäckta taket bort emot dörren, tillbaka in i huset.

Men jag halkade på en liten isfläck och föll ner från taket den tysta natten i december.

Jag kände hur den snötäckta asfalten kom närmre och närmre.

Och sen blev det bara svart.

 

Han hasade sig fram i snön den kalla lördagsmorgonen.

Ibland undrade han varför han gjorde detta. Gå upp tidigt varje helg för att få en liten slant.

Allt slit med att dra vagnen full utav helgtidningar. Var det verkligen värt det?

Djupt försjunken i sina egna tankar gick han ifrån brevlåda till brevlåda, när han plötsligt såg något i snön.

Han skyndade sig fram till föremålet och fick en chock när han så att det låg en ung tjej där.

Hon kanske var lika gammal som han själv.

Där låg hon, hon låg där orörlig och kall.

Hon var död.

Men något var märkligt, hon log.

 

Av: Alva Cronehag

VN:F [1.9.11_1134]
3.0/5 (4 röster)
Ett steg till friheten, 3.0 out of 5 based on 4 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.