Noveller

Jag ville fråga dig vad du hade för drömmar. Jag ville vara orädd för svaret och ge dig chansen

att tänka efter och komma på några svar, för jag tror aldrig du tillåtit dig själv att drömma. Som i

en sista önskan bad jag dig skriva ner dom i ett brev när du var redo. Du älskade ruset

spänningen gav dig i sådant jag inte fick veta någonting om och du var ständigt på väg

någonstans jag inte kände till. Stigen du valde att gå var inte rak utan svår, krånglig och krokig,

men du kom tillslut alltid fram. Jag kunde däremot aldrig rädda dig och det var därför jag avsade

mig rätten att få veta allt om dig. Jag har aldrig ställt några krav eller lyssnat på vad du lovat.

Allt jag ville säga till dig hade stannat i halsgropen och samlat sig som en klump i min

mage. Jag kände hur mitt hjärta hade rusat ikapp med ditt för att vi inte skulle tappat kontrollen.

Hur starka vi än låtsades vara, lika svaga blev vi än en gång tillsammans. Vi stod i den mörka

hallen och som så många gånger tidigare var du på väg ut genom dörren men denna gången för

att inte vända dig om igen. Du tittade på mig med dina trötta mörka ögon och bad mig som i en

sista önskan att höra av mig någon gång. Du slängde en sista blick mot Mio som låg i sin säng

och sov, fortfarande ovetande om att hans pappa inte skulle finnas där när han vaknade,

somnade, var ledsen eller skrattade igen. Jag tyckte mig ana hur dina ögon vattnades i mörkret

men lika fort stängde du av dina känslor och ögonen såg än en gång bara mörka ut. Du tog på dig

den bruna läderjackan du fått av mig i present och böjde dig ner för att ta upp väskan med alla

dina viktigaste saker som inte längre hörde hemma här. Du böjde dig fram och gav mig en hastig

puss på pannan. Jag ville skrika stanna och inte släppa det ögonblicketför

jag visste att så fort

jag släppte min blick från dig skulle jag förlora rätten att veta vart du tagit vägen. Jag viskade

“jag kommer sakna dig”, tittade sedan ner i golvet, rädd för att ljuga dig rakt upp i ansiktet och

svarade “jag hör av mig.” Sedan var du borta.

Min längtan efter dig tog över min själ men denna gången inte över mitt förnuft.

Blommorna blommade, sommarregnet piskade ner flera gånger om och och när alla löv hunnit

lägga sig på den kalla asfalten började åter igen mina lungor sakta fyllas med luft. Jag fick höra

att du lämnat staden men ingen visste riktigt vart du tagit vägen. Jag försökte träffa andra, testa

nya saker och platser för att inte påminnas om dig. När Mio blev tillräckligt gammal skulle jag

behöva berätta om dig, jag var glad för att han knappt hade hunnit lära sig att gå.

Dagen kom då ett handskrivet brev trillade ner i postfacket som var adresserat till mig.

Jag kände igen din handstil mycket väl och stirrade länge på orden innan jag vågade öppna det

och börja läsa. I dom första meningarna hade kärleksfraser bytts ut mot artighetsfraser, du ville

veta hur vi hade det och mådde. Jag var inte säker på att du var värd några svar. Längre ner kom

orden jag länge väntat på, du beskrev dina drömmar. Aldrig tidigare hade jag fått ta del av dom

och aldrig tidigare hade du uttryckt din kärlek och respekt för din familj, oss. Du skrev ner löften

du lovade att hålla. Jag visste att dom orden var stora och svåra för dig att dela men äkta. Brevet

fick mig att våga hoppas, på exakt vad visste jag inte riktigt men att du vågat känna och dela med

dig av dig själv fick mig att ta upp pennan. Mitt svar blev kort, dina löften fick mig att ställa

krav. Hur länge jag skulle behöva vänta på ett svar visste jag inte och det spelade inte heller

någon roll. Allt som betydde något var att ingenting längre var osagt och att ingenting var för

sent.