En ny dag

Svetten lackar i pannan och strupen känns allt för trång för att mina kraftlösa hostanfall skall föra vätskan ur mina lungor. Medveten om hur mina rossliga andetag blandas som i ett inferno med slemmig hosta och ångestfyllda kvid ger luft den alltmer tilltagande paniken i bröstet. Fingrarna griper hårt kring lakanet som skrynklar sig mellan mina valkar. När känslan varat ett ögonblick släpper det lika plötsligt som det uppstått. Pulsen sjunker långsamt och ett stilla lugn sänker sig och jag sjunker åter in i sömn.

Jag vaknar framåt morgonenens tidiga timmer och känner mig starkare än vanligt, ensamheten känns mindre kvävande än den visat sig vara den senaste tiden. Den första iakttagelsen som finner sin plats i mitt medvetande när jag stiger in i det luftiga köket, med ljusgula väggar smyckade av tavlor och ett nött och ljust plankgolv, är en smal strimma ljus tränger sig in mellan de lätta genomskinliga gardinerna i det lilla köksfönstret i motsatt sida till dörröppningen. Det förefaller ha lyft rummet till en annan energinivå och tankarna har svårt att kuva sig kring den glädje som är svår att förkroppsliga i ord. De annars så ömmande knän och leder som utgör stommen för den gamla kroppen känns smorda och sinnet virilt på ett sätt som jag inte upplevt på många år. Varför känns min längtan efter min älskade, vars liv runnit ur tiden och låtit mig leva mitt liv sorg och längtan i en tid som är svår att uppskatta annat än evig mindre påtaglig än vanligt?

Smärtan, som annars sitter som järnklovar kring mitt hjärta och tynger det bortom all lycka, känns upplösts. Ångesten har lämnat mig och jag har svårt att förstå vad som orsakat denna förändring. Den annars torra och något dammiga luft som strömmar genom mina näsborrar när jag kommer in i köket med mornarna är inte längre sig lik. Istället möts jag av en varm len doft som påminner om skog och ängsblommor. Jag knäpper igång kaffebryggaren som snart ger ifrån sig sina karaktäristiska pysande och droppande läten.  Kaffearomerna blandar sig sakteligen med den redan fantastiska doftfloran och kröner den till perfektion. Iakttagelsen av mina händer förvånar mig något, huden verkar inte la matt och formad av knotor och framträdande ådror. En lätt oro kommer över mig då jag inte finner logik i min lättnad, en skamkänsla över att jag inte sörjer min älskade på det vis hon förtjänar. Jag greppar om en rund den runda ljusblå handtagsknopp som sitter på skåpsluckan ovanför kaffebryggaren och svänger sakta upp luckan, jag tittar rakt in i skåpet. Mina lättare bekymmer av skolios och mina darriga reumatiska leder har hindrat mig att hålla rent i skåpet, in i vilket jag rakryggat nu tittar in i och finner det fritt från dam och smuts. Favoritmuggen som jag sedan länge trott varit borta står hel och redo att användas till min lycka.

Det knarrar i dörröppningen och jag vänder mig om för att se rakt in i ett ar pigga gröna ögon som jag trott att jag aldrig skulle få njuta av att se igen. En stor klump tränger i strupen då jag tror att min gamla hjärna spelar mig ett spratt. Tårarna rinner ner för mina kinder och jag känner mig lamslagen då jag tittar in i det tålmodiga leende ansiktet. Tiden står stilla och situationen synes vara för evigt. Små steg hörs på övervåningen och det leende ansiktet av min älskade brister ut i ett hjärtligt skratt och figuren närmar sig mig i en omfamning som slår av mitt inre uppror som lugnt vaggas in i kärleken i mötet och omfamningen som jag förstår att jag aldrig skall behöva lämna.

Av: Gustav

VN:F [1.9.11_1134]
3.0/5 (3 röster)
En ny dag, 3.0 out of 5 based on 3 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.