En himmel så full av ting

 Det var en helt vanlig dag. Fåglarna kvittrade, vinden blåste mjukt, sommarhimlen var klarblå. När hon gick upp ur den säng i vilken hon spenderat fler nätter än hon kunde minnas var det en morgon som vilken som helst. Det var en sådan där morgon när man kanske helst hade velat dröja sig kvar, om så bara för en minut, för att njuta av stillheten som bara kan infinna sig klockan halv tio en sommarmorgon då man vet att dagen inte har något att erbjuda annat än en förbluffande frihet. Man vill ligga kvar under det där täcket som bara ligger över delar av låren och svanken eftersom värmen egentligen är kvävande, men man vill helt enkelt inte ligga utan täcke. Man vill lojt sträcka sig så att det knakar i varje led och njuta av den avslappning som kommer av det.

Till slut måste man ändå gå upp. Inte heller det sa henne att det skulle bli något annat än en helt normal dag, för så var det varje morgon. Hon tog på sig den tunna morgonrocken som smekte benen  vid varje steg, den som fick henne att känna sig mjuk och feminin. Med en gäspning tog hon en första blick på sin egen uppenbarelse i spegeln. Inte heller kunde hon finna något där som skulle indikera att det inte skulle bli något annat än en helt normal dag. Ögonlocken var tunga, kinderna sömnröda. Håret, med sin mustigt bruna färg, var som vanligt en ganska hopplös röra. Med vana drag drog hon borsten igenom det, långa mjuka drag med en takt som kom sig av åratals kämpande med- mot- detta hårsvall. Hon hade lärt sig tålamod, och hon hade lärt sig att implementera det i livets alla delar. När blicken plötsligt blev dimmig och knäna nästan vek sig satte hon handflatan mot sin spegelbilds motsvarighet tills hon kunde se igen. Det här hade också blivit till något av en vana. Dåligt blodtryck, skyllde hon på. Det hade hon haft sedan barndomen. Den gängliga kroppen gav hennes hjärta en hård kamp, att behöva slå så hårt för att få ut blod till kroppens alla delar var inte lätt. På sistone hade hennes händer dessutom blivit kraftlösa, och hon var så trött hela tiden. Medan hon fortsatte att borsta håret drog hon upp persiennen och såg ut över gatan nedanför. Bilar körde på gatan långt nedanför. Människor, med betydligt mer att göra än hon, var i farten. De var på väg mot sina arbeten, på väg för att uträtta ärenden. Hon undrade vad som rörde sig genom deras tankar. Tittade någon av dem upp och såg henne stå där i fönstret, och funderade över henne? Förstrött tvinnade hon en hårslinga runt högra handens pekfinger. Hon såg upp mot himlen. Inte ett enda moln. Det var något med en helt tom himmel som kändes lite skrämmande för henne. Hon föredrog att ha något mellan sig själv och den enorma rymden där utanför. Hon hade alltid varit lite rädd för sådana ting, ting som var så stora att man inte kunde förstå dem.

 

I köket gjorde hon sig en enkel frukost, ett par mackor med ett glas iskall mjölk. Hon satt vid köksbordet och lyssnade till tystnaden. Den var på något sätt överväldigande, den där tysta luften som omgav henne. Hon kunde höra det stilla tjutandet i öronen som var lika välbekant som ljudet av hennes egen röst. Hon åt långsamt, så långsamt. Hon tyckte inte att brödet smakade någonting, och mjölken hade lika gärna kunnat ha varit vatten. Det slutade med att hon slängde den ena mackan och hällde ut hälften av mjölken. Det spelade ingen roll, sa hon sig. Hon skulle äta en stadig lunch istället. På vägen tillbaka till sitt sovrum för att klä sig inför dagen stannade hon till. Hon tyckte att hon hörde hur någon rörde sig i korridoren utanför ytterdörren. Med andan i halsen gömde hon sig, och väntade tills hon hörde hur dörren öppnades. Då steg hon fram och skrattade högt när han tog sig för hjärtat.

”Skrämde jag dig?” undrade hon med skrattet i halsen. Han nickade. Han skakade på huvudet och log så där som bara han kunde, så där så att det gick rakt in i hjärtat på henne. Hon gick fram för att krama honom, hon kunde redan känna hans välbekanta doft i näsborrrarna. Men något var fel. Något stämde inte i hennes kropp.  När hon tog det första steget vek benet sig och hon fann sig på golvet i stället för i sin älskades trygga famn. Hon kunde inte andas, var hennes första tanke. Trycket över lungorna var enormt, som om någon satt på hennes bröstkorg. Hon kunde inte andas. När det blev mörkare längs synens kanter anade hon hur han frenetiskt letade efter något. Hon antog att han var ute efter sin telefon. Han hade inte haft den med sig, det visste hon nu. Hon kunde minnas att hon sett den ligga på bänken i köket. Han glömde ofta sin telefon, mindes hon. Hon mindes att han brukade säga att det var för att han var rädd för kommunikation, med ett litet leende på läpparna. Hon kunde minnas hur hon när hon förberett sin frukost fått besök av en liten duva som satt sig på fönsterblecket i några sekunder. Hon kunde minnas hur solen hade fångats i dess vingar och tagit fram de vackra gröna och blå nyanserna i fjäderdräkten. Var det inte konstigt, tänkte hon samtidigt som synfältet blev smalare och smalare, att det var sådana saker hon mindes i dödsögonblicket? Hon undrade om hon inte borde vara rädd. Döden var det största av okända ting. Hon borde vara livrädd, tänkte hon med en gnutta galghumor.

Hon kunde inte se något längre. Hon kunde inte känna sin kropp. Hon anade att någon skakade i henne, och hon kunde bara önska att hon kunnat sträcka upp handen och ta tag i handen som försökte kalla henne till liv. Hon ville ha den kontakten en sista gång, bara för att känna något. Hennes kropp var bortom hennes kontroll nu. Hon var blind och hjälplös som en nyfödd kattunge. Hon önskade att hon hade tagit bättre tillvara på sin tid. Att hon hade njutit mer av den vackra morgonen, hennes sista morgon. Att hon hade tagit sig tid att se på den vackra, välgödda duvan. Att hon hade tänkt mer på att livet inte är oändligt. Hon önskade att hon hade kunnat göra allt igen. Hon var inte färdig med livet. Men det verkade minsann som om livet var färdigt med henne.

 

Taket var en tråkigt blekvit färg. Det var uppdelat i fyrkantiga sektioner som man lätt skulle kunna lyfta på. I rummets ena hörn var taket missfärgat, en mörkt brun fläck letade sig ut från hörnet mot resten av rummet.

Plötsligt såg hon inte taket längre. Ett ansikte, okänt för henne, täckte synfältet. Det var en kvinna, i hennes egen ålder. Hon hade håret uppsatt i en hård fläta, och i örsnibbarna satt diskreta hjärtan i silver. Hon undrade om det verkligen var tillåtet att ha örhängen när man jobbade inom sjukvården.

Det var först då hon insåg att hon levde. Chocken var ganska stor. Hon hade varit så säker på att hennes liv ändades där på hallgolvet, att det nästan kändes fel att hon faktiskt levde. Hon hade fortfarande svårt att andas, men det gick.

Sköterskan pratade med henne, men hon hörde bara ett brus. När hon rörde på sig prasslade sängkläderna och den tunna rocken hon hade på sig på det där sättet som det bara kan göra på sjukhus. När hon förde undan håret från ansiktet upptäckte hon nålen i handen. Hon stirrade förundrat på den. Vad mer hade de gjort mot henne när hon legat medvetslös? Hon ville fråga sköterskan, men hon var alltför torr i munnen. Hon harklade sig, och som om hon läst hennes tankar kom kvinnan till sängen med en liten plastmugg med vatten. Hon tog ivrigt emot den och sörplade i sig vattnet. Det var inte alls tillräckligt, för henne, men sköterskan gjorde inga tecken på att hämta mer.

”Var… Var är…” Fortfarande kunde hon inte få fram orden som hon ville, och hon lade frustrerat huvudet mot kudden. Sköterskan kom återigen fram och ställde sig över henne. Leendet verkade genuint, och hon slappnade av där hon låg.

”Mannen som kom in tillsammans med dig gick för att prata med doktorn för en stund sedan. De borde komma tillbaka båda två snart.” Efter en stunds fortsatt pysslande gick sköterskan iväg och lämnade henne ensam. Trots att rummet var ganska stort kände hon sig snart klaustrofobisk. Hon ville resa sig, röra på sig, men det faktum att hon inte vågade var värre än den enorma trötthet som tagit över hennes kropp. Hon kände hur tårarna rann nerför kinderna, men hon gjorde inget åt dem, visste inte heller vad hon skulle kunna göra.

Mannen hon älskade kom rusande in i rummet, tätt följd av en kvinna som såg så proper ut att hon inte kunde vara något annat än en läkare. Han rusade fram och nästintill kastade sig över henne. Han tog hennes ansikte mellan sina händer och bara såg på henne. Och han log mot henne, på det där sättet som bara han kunde, och hon blev varm i hela kroppen.

Läkaren harklade sig, och han reste sig motvilligt. Läkaren kom fram och presenterade sig. Hon glömde nästan genast vad hon hette.

”Vad är det för fel på mig?” frågade hon direkt. Läkaren harklade sig igen och tog fram ett block ur den ena djupa rockfickan. Läkaren förklarade att hon skulle ställa några frågor, och det var viktigt att hon besvarade dem ärligt. Hon nickade, och läkaren började prata.

”Hur har det varit med aptiten på sistone?” frågade läkaren, och hon fick förklara att maten inte smakade henne längre.

”Har du svimmat på det här sättet tidigare?” blev nästa fråga, och hon han knappt svara nej förrän mannen hon älskade harklade sig och såg på henne med en förebrående blick.

”Men det har jag inte!” sa hon irriterat.

”Nej, men du har haft episoder, sötnos.” Han vände sig mot doktorn och berättade om hur hon förlorade både syn och balans då och då, och att hon blivit mattare och mattare.

Läkaren hummade lite, och skrev på sitt block.

”Att du är orkeslös har nog med bristen på aptit att göra. Vi borde göra ett ultraljud för att se om det är något som inte stämmer”, sa läkaren, och oron sköljde över henne. Säkerligen var det inget viktigt. Hon hade bara haft en liten episod, det var ingen fara med henne. Eller var det det?

Mannen hon älskade tog henne i handen. Han släppte den inte på timmar, han höll kvar den till och med när läkaren kom in med maskinen och hällde den klara, kalla vätskan över henne mage och började undersöka hennes inre.

Minuterna gick. Flera gånger stannade läkaren till på olika ställen, och för varje stopp blev hon oroligare och oroligare. Hon var säker nu. Hon hade fått cancer. Hon skulle dö. Det fanns säkert inget att göra.

Läkaren log. Ilskan sköt upp i henne. Hur kunde kvinnan sitta där och se så glad ut åt hennes situation? Hon skulle dö, och kvinnan skrattade henne i ansiktet.

Så pekade läkaren på en punkt på skärmen och sa till dem att titta ordentligt. De båda såg frågande på henne och var inte det minsta roade.

”Där ligger förklaringen till alltihop. Du har visst inte haft någon aptit på sistone?” Hon nickade tveksamt till svar. ”Du har känt dig kraftlös och överdrivet trött, inte sant?” Återigen nickade hon. Läkaren log, om möjligt, ännu större.

”Det är bara att vänta sig mer i den stilen. Ni ska bli föräldrar.”

Av: Johanna Svensson

VN:F [1.9.11_1134]
3.7/5 (10 röster)
En himmel så full av ting, 3.7 out of 5 based on 10 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.