En dag i idiotens liv

Det hela började som ett misstag. Idioten vikarierar på posten två veckor i slutet av juli 2010. De skulle visa sig bli de två värsta veckorna i hans då trettioåriga liv och det skulle ta lång tid innan han med distans kunde titta på denna svarta pusselbit av tid och placera den på rätt plats, kanske kan han fortfarande inte det.

Här följer; en dag i idiotens liv.

En till ansiktet högröd chefsfigur klädd i matta färger visar snabbt och vant på en karta var idioten ska cykla och dela ut post. Han pekar som om det vore en självklarhet och bagatell snabbt ut ett bostadsområde som heter Sevedsplan och visar dess gator och torg medan idioten fortfarande letar efter väderstrecken samt upp och ner på den förbannade kartan.

Arbetsledaren skrattar till och säger ”Oj nu fick du det värsta området, blir tufft som nybörjare”. Idioten gråter tyst inombords, han hatar det redan. Postmästaren fortsätter ”Ja vi blev tvungna att bygga om brevbärarnas rutt i det området för att undvika gatugängen, nu börjar du på Rasmusgatan i god tid innan gatugängen vaknat och gått upp”, ”va skönt” säger idioten tyst utan att mena det. Rutten brukar ta tre timmar och cykeln är laddad och klar. Idioten iförs blå shorts, posten tröja samt skor med postens emblem längs sidan.

Han får en nyckelknippa med hundra olika nycklar samt ett körschema med tusentals adresser. Idioten känner kontrollerad panik när han gränslar den tunga cykeln och vingligt lämnar postens lokaler. 

Längst fram på den både tunga och fullastade postcykeln ligger all post. Posten ligger sorterade efter gata och nummer återgivna på körschemat. Varje adress ligger tillsammans med hjälp av ett stort gummiband som inför varje hus tas av och träs på handleden. Resulterande i en stor bunt gummiband runt höger handled vid avslutad postutdelning. Nu åker idioten i alla fall hiss och med honom ett antal i huset boende barn. För dom på lek för idioten inferno. Ett av barnen, en ful unge i fyra till tolvårs åldern, frågar ”kan jag få ett av dina gummiband?” Idioten som inte ser möjligheten till lekfullhet i varken frågan eller tillvaron svarar ”nä för då sätter du det i halsen” och går sedan omedvetet av en våning för tidigt, då han är rädd för barn i grupp.

När han sen en våning fel försöker matcha namnen på kuverten med namnen på dörrarna i ett hus där alla heter likadant får han en första starka förnimmelse av skärselden.

Idioten fortsätter längs Sofiagatan och ser en familj sittandes i en kundvagn på gräsmattan framför ett risigt bostadshus. ”Har du post till oss?” skriker fadern i familjen och idioten vet inte vad han ska svara. ”Inte om ni är skrivna i kundvagnen” blir hans svar.

Att vid varje port stanna, parkera cykeln och samla ihop både post och reklam är en sak men att vid varje individuellt jävla brevinkast snyggt trycka in både post och reklam, alltså material från två på idioten separata källor, är nästintill omöjligt. Idioten klämmer, trycker, skaver samt flisar ner post och reklam som tillslut mest liknar konfetti i brevlåda efter brevlåda. Det tar lång tid, blir fel och det gör ont. Benen och fötterna värker på idioten och så är han rädd hela tiden. Inte för gatugängen, inte för barnen. Nä han är rädd för tanken att han måste göra om skiten dagen därpå. Utanför ett av husen skriker en äldre man högt och gutturalt på idioten som inte förstår vad som skriks. Endast ett ord kan han uttyda ”jävla brevbärare”. Idioten känner sig utpekad och flyr från platsen på cykel. 

I många av husen ska brevbäraren springa över vinden ner i grannhuset, det vill säga ta loftgången. Lättare sagt än gjort säger idioten till sig själv när han står i totalmörkret på en vind utan att hitta ut med ett halvt kilo ICA reklam under armen. Det blir helt tyst och idioten hör bara sin egen puls.

En minut passerar. Så börjar det regna utanför, ett sommarregn. Rundan har nu hittills tagit fyra timmar och han har inte kommit halvvägs. Minst hälften av alla brev och all reklam som ska delas ut blir nu blöta, fem våningar ner, ute på gatan. 

Längre ner på gatan ställer idioten cykeln, nu med ett regnskydd för posten, bredvid en silverfärgad mercedes. Han springer med den förnyade energi som bara ett snickers, äten i vrede, efter fyra timmars språngmarsch kan ge. Snabbt tar han sig mellan våningsplanen i sin jakt på det första brevets rättmätiga ägare. Under stress och med vätskebrist fungerar idiotens hjärna ungefär som en billig tändare utan gas; först så går det inte, sen så går det inte igen.
När han kommer ut på gatan igen ser han det hemska. Verkligheten spelas upp i slowmotion och idioten känner en kall kår från magen till bakhuvudet. Cykeln har vält. Cykeln har vält på Mercedesen.

All post ligger på den blöta asfalten under bilen och cykeln ligger mot Mercedesens framdörr. Idioten lyfter sakta upp cykeln men märker att den sitter fast, litegrann, i framdörren. Idioten får svårt att andas. Han rycker till och cykeln befrias. På framdörren en buckla. Idioten tittar sig omkring i panik, nu kommer någon komma ut och avrätta idioten. Han är säker på att han ska dö. På gatan är det tomt. I ett kvarter där de flesta är hemma på dagarna är det tomt. Idioten vågar inte kolla efter i husens fönster, någon måste ju ha sett scenen, någon laddar just nu sin pistol. Idioten flyr. Idioten flyr från 2A till 2B fyra meter ner på samma gata, vafan ska han göra? Han har ju post att dela ut.

När han har fem hus kvar på sin runda lägger han de sista breven i samma brevlåda. Det har då gått åtta timmar sen han mönstrade postcykeln på morgonen.

VN:F [1.9.11_1134]
4.0/5 (5 röster)
En dag i idiotens liv, 4.0 out of 5 based on 5 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.