En dag i ett liv

Det var outhärdligt. Kulor smattrade. Unga män skrek av smärta när människor som i en annan situation kunnat vara deras vänner, avsiktligt sköt dem eller siktade handgranater mot dem för att ta dem av daga.

Mikael hade bort vara van. Året var 1917 och han hade varit med i tre år. Ändå var det fortfarande outhärdligt att lyssna på vännernas desperata dödsskrik och se dem dö när han försökte hjälpa dem. Han frågade sig flera gånger dagligen, om kriget hade något mening. Var fanns rättvisan i att unga oskyldiga män, som på intet sätt bar skuld i det som skett, måste dö när gamla politiker bestämt sig för att kriga? Han förstod det inte. Han skulle aldrig lära sig att förstå.

 

Mitt i allt tumult hörde Mikael en bekant röst skrika hans namn. Han vände sig mot rösten för att lokalisera den. Hukande sprang han mot mannen som upprepade gånger kallade på honom. Det var hans bäste vän, Friedrich. Hans bäste vän sedan tio år tillbaka låg blodig på marken och såg på honom med smärtan lysande ur ögonen. Svagt lyfte han handen mot Mikael. För Mikael försvann resten av världen i det ögonblicket. Gevärskulor, handgranater och alla andra hot som ständigt var närvarande, fanns inte längre. Det enda som fanns var Friedrich.

-Hjälp mig…bad han svagt. Snälla Mikael…

Blod vällde ur hans mun när han pratade. Mikael hukade sig ner bredvid Friedrich, tog hans hand i sin och strök hans kind med den lediga handen. Han förstod att det inte fanns något hopp längre.

-Jag är här, sa han.

Han såg tilliten i Friedrichs blick.

-Tack…mumlade han lågt. Tack för att…tack…att du är hos mig.

Mikael ville säga något, men visste att det var för sent. Friedrichs blick hade kallnat, känslorna försvunnit. Hans själ hade sakta lämnat hans kropp, medan han desperat försökt hålla sig kvar.

 

Mikaels ögon fylldes av tårar. Han var knappt medveten om vad han gjorde när han tog med sig Friedrichs identitetsbricka och reste sig från den leriga marken. Med identitetsbrickan i uniformsjackans ficka gick han igen till attack mot fienderna, de blåklädda soldaterna som varit orsaken till hans väns död. Hans vrede gentemot dem ökade av sorgen han kände i sitt hjärta. Han ville hämnas, hämnas på hela det franska folket för det de gjort mot hans vän. Distraherad av sina tankar märkte han inte vad som höll på att ske.

 

Han märkte faran då det var för sent. Då kulan träffade honom i magen kände han bara en förlamande smärta. Han kände inte att han föll ihop i leran. Han visste inte att han skrek. Han visste inte om de andra kommit honom till hjälp eller inte. Han var uppfylld av endast två tankar: sin bäste väns död och Sara, den unga fästmön som väntade på honom hemma. Han mindes hur han lovat henne att inget ont skulle hända. Nu var det för sent.

-Friedrich, mumlade han när krafterna sinade. Jag är på väg.

Med frid i sinnet lät han döden komma.

 

Av: Jessica Öster

VN:F [1.9.11_1134]
3.9/5 (17 röster)
En dag i ett liv, 3.9 out of 5 based on 17 ratings

1 kommentar

  1. Oscar Skriver:

    Väldigt bra novell som jag förmodligen kommer ta lite inspiration från om det inte gör något ;D

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.