Efter smällen

Professor Assar Haugland lunkade sakta ned längs den lilla stigen i universitetets trädgård och visslade förnöjsamt för sig själv. Det var svalt i luften och himlen var klart blå bakom de enstaka molnstrimmorna på förmiddagshimlen. Han hade just hållit sin sjunde stora föreläsning den här hösten och han var oändligt nöjd med resultatet. Det hade varit besök utav både utländska storheter inom vetenskapen samt ett imponerande antal journalister och allmänna åskådare. Och nu när hans nya bok ’’ Vetenskapens Triumph – vidskeplighetens fall’’ just skulle släppas i dagarna, med strålande kritik från den sittande högheten inom akademierna, så verkade det som om hans alltid lika strålande karriär var på sin högsta topp dittills. Han kunde inte vara nöjdare. Inom bara ett par veckor så skulle han flyga till Australien och delta som en av de viktigaste gästerna på den årliga konferensen för Det Internationella Vetenskapliga Ateistförbundet. Han klev just ut på parkeringsplatsen och skulle låsa upp bilen han plötslig fick en hård smäll i skallen. Allt blev genast suddigt och han föll handlöst ned på den bleka asfalten. Allt blev svart.

 

1 VECKA SENARE

 

Assar slog sakta upp sina tunga ögonlock och tittade sig dåsigt omkring. Det tycktes honom som om hela världen var vit. Taket, väggarna, golvet, de tunna täckena på sängen han låg. Lukten av desinfektionsmedel stack honom i näsan. Han förstod att han hade hamnat på sjukhuset, men kunde sig för alt i världen inte minnas hur han hamnat där. Var han sjuk? Hade det hänt en olycka? Det sista han mindes var att han hade hållit en föreläsning på universitetet.

- Assar! Hur mår du? En mild, välbekant röst nådda hans öron.

- Ella! Utbrast han glatt och vände huvudet mot sin fru som satt i en stol vid hans huvud på vänster sida av bädden. Han hade inte märkt av henne förrän nu. Vad är det som har hänt? Frågade han hest.

- Du blev rånad, älskling, svarade hon milt och smekte honom försiktigt över håret. Rånaren slog dig i huvudet med en kofot. Du har varit däckad i flera dagar nu, men docktorn har sagt att du inte verkat få några allvarliga skador.

- Det var som attan, mumlade Assar trött. Fick dom tag på honom?

- Ja, som tur vad tog de honom samma kväll, det var en unga narkoman som rånat flera andra i trakten de senaste veckorna. Han hade tagit din plånbok och din guldklocka, men han hann aldrig göra sig av med nåt av dem så polisen har lovat att lämna tillbaka det så fort du vaknat. Hon log bitterljuvt emot honom och fortsatte att smeka hans tjocka blonda hår. Min stackars, stackars man, mumlade hon tyst. – Ja, nu kommer jag väl att missa konferensen i Australien också, suckade han. Och jag som sett fram emot den så länge.

- Ja, sade Ella. Men hälsan måste komma först. Vi får vara glada att du inte fått några bestående skador i alla fall.

- Ja, svarade Assar. Vi får väl vara det…

Nästa dag så blev han utskriven och fick åka hem för att vila upp sig i en vecka innan han skulle börja sköta marknadsföringen av sin nya bok. Han var glad att få komma hem igen. Han hatade sjukhus. De hade en förtryckande, obehaglig aura av sjukdom och elände tyckte han. Väl hemma så kunde han ligga i soffan och vila och flacka mållöst runt på de många tv kanalerna medans Ella skötte om honom så väl hon bara kunde. Barnen var alla vuxna och utflyttade eller borta och studerade på nåt universitet, så de var ensamma hemma. Visst, det var lugnt och fridsamt där hemma men han kunde ändå inte förmå sig att slappna av. Han kunde inte komma över att han missat den Australiska konferensen, han som hade längtat och förberett sig så i minst ett halvår. Varför behövde detta ske just nu, av alla tider? Han suckade irriterat och tryckte av den skräniga Amerikanska dramasåpan och på den aningen mindre uttråkande sportkanalen. ’’ Det är bara osofistikerat skräp på Tv nu för tiden, tänkte han irriterat. Var finns de intelligenta, klassiga programmen för tittare utav min kaliber?’’ Han rätade förnärmat på de tunbågade glasögonen. Plötsligt hördes ett svagt, surrande ljud eka i rummet. Det tycktes komma bakifrån soffa. Assar satte sig upp och kikade ned bakom ryggstödet för att se efter. Det lät lite som en insekt av något slag, hade det smitit in en trollslända kanske? Förskräckt drog han efter andan och drog bort huvudet. ”Vad fan, detta kan inte stämma!” tänkte han panikslaget. Hans hjärta dunkade hårt i brösten. Han svalde hårt och tvingade sig själv att lugna ner sig. ”Jag måste ha sett fel, tänkte han. Kanske har jag hjärnskakningen ändå!” Han böjde sig framåt igen och kikade ned bakom soffryggen. Nej han hade inte sett fel. Han kände hur svetten började pärla sig i pannan. En…älva? Han svalde nervöst. En liten, liten kvinnofigur i vit särk med guldskimrande små fjärilsvingar satt ihopkrupen på golvet bakom soffan. Förskräckt tittade hon upp på Assar där han satt och gapade ned på henne. Hennes små, violgråa ögon var uppspärrade av skräck och hela den lila varelsen tycktes darra som ett litet asplöv. Hon verkade alldeles förskräckt. De små spetsiga öronen var avlånga och stack ut från det mörkabruna hårsvallet. – Jag,…jag har blivit galen, konstaterade Assar förskräckt för sig själv. Den lilla älvan tittade förvirrat upp på honom.

- Galen, vad menar du? pep den stressat. Tänker du inte äta upp mig då?

- Äta upp dej?! sa Assar pafft. Varför skulle jag vilja det?

- Jo du e ju så stor, så jag e väl bara som en liten munsbit för dej , pep älvan och drog upp de små benen mot kroppen.

- Va? Nej, protesterade Assar, halvt förfasad över att han nu konverserade med sin egen, som han själv såg det, hallucination.

Älvan såg tvekande ut.

- Är du alldeles säker på det? frågade den misstänksamt. Bevisa dej!

- Bevisa mig? Men hur då?

- Öppna balkong dörren åt mej så jag kan komma ut igen, sa älvan med darrande röst. Men ställ dej långt ifrån den när du öppnat annars vågar jag inte flyga ut.

Assar nickade förskräckt på huvudet och reste sig ur soffa. Kallsvetten rann ymnigt ner längs hans nacke. ”Detta är bara en illusion,” repeterade han för sig själv medans han stegade iväg över vardagsrummsgolvet och öppnade balkongdörren. Ändå gjorde han som ”älvan” sade. Varför kunde han för allt i världen inte förstå, det var som om han gick på automat. När han öppnat den så gick han som älvan sagt bort till andra halvan utav rummet så att den skulle våga flyga ut igen. Spänt väntade han. Hjärtat klappade hårt i bröstet. Flera sekunder gick utan att någonting skedde. Han tog ett djupt andetag och slappnade av i kroppen. ”Jag inbillade mig förstås bara”, tänkte han lättat. ”Det måste vara stressen från att ha missat konferensen som gör det.” Han vaknade hastigt upp ur sina tankar av samma svischande ljud som han hade hört en stund innan. Ett snabbt, gyllenskimrande ljusklot flög upp i taket från soffans baksida och skyndade i väg ut genom balkongdörren. Assar tog ett steg bakåt av förskräckelse och kände hur hjärtat tog ett våldsamt skutt i bröstet. Han hade inte inbillat sig ändå. Antingen det eller så hade han blivit smått galen. En kall hand lade sig på hans axel. Han gav till ett förvånat skrik och hoppade till. Ella gav honom en förvirrad blick.

- Men Assar, hur är det med dig egentligen? Du ser ut som om du sett ett spöke. Assar kunde inte förmå sig att svara.

- Är du alldeles säker på att läkaren sa att jag inte fått några bestående skador från slaget i skallen? frågade han snabbt.

- Ja då, hurså? svarade Ella. De tog ju en skallröngen och den visade inte på några hjärnskador. Har det hänt något, eller?

- Öh, nej, nej, försäkrade Assar stressat. Jag hade en dröm och vaknade lite plötsligt bara… Han gick och satte sig i soffan igen.

- Ok, då så, sade Ella, men hon lät inte övertygad. Jag går tilbaka till köket, ropa du om det är något, ok?

- Visst, sade Assar och försökte låta så lugn han bara kunde. Alldeles framför honom på det polerade trägolvet var det fullt av små guldiga glitterkorn som ledde i ett spår mot den vidöppna balkongdörren. Någonstans djupt inom sig anade han att inget någonsin skulle bli som förrut.

Av Anna Printz

VN:F [1.9.11_1134]
3.8/5 (4 röster)
Efter smällen, 3.8 out of 5 based on 4 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.