Dikeskörningen

Vintern ville inte riktigt ge med sig. Även om mycket av snön försvunnit låg plogvallar och isiga grusvägar kvar fast man redan var inne i mars månad.
I skumrasket utanför bruket började pendlarna samla sig för hemfärden. Det var fyra busslinjer som utgick från hållplatsen men köbildningen var blandad eftersom hållplatsen var gemensam för alla linjerna.
Bussen till närmsta stad kom den här dagen som nummer två i raden och ett tiotal pendlare gick ombord med månadskorten i högsta hugg.
Nu är det så här med busspendlare att de ogärna sätter sig på en annan plats än den de är vana vid. Så även denna mulna eftermiddag. Eftersom bussarna tog ombord resande borta på busstationen innan de hämtade brukets pendlare, hände det att tillfälliga resenärer, intet ont anande, satt sig på dessa öronmärkta platser.
Den här gången var det en äldre hamnarbetare med starka glasögon som råkade ut för detta oerhörda brott mot all mänsklig etikett. Han sneglade ilsket på kvinnan som med näsan i vädret, satt på hans plats och försökte se oskyldig ut. Men i brist på bröd får man äta limpa tänkte han och slog sig ner flera meter ifrån sitt ordinarie säte och plockade fram sin reselektyr.

Efter ungefär en mils resa närmade sig bussen ett gammalt järnbrukssamhälle. Där fanns tre hållplatser och vid den första, snett emot en gammal affär, steg några tonåringar av. När bussen stannade vid nästa hållplats hördes ett sus från passagerarna längst fram: Kattpissmannen!
De flesta som satt i den främre halvan av bussen reste sig som på ett kommando och förflyttade sig till den bakre delen. Den äldre hamnarbetaren med de starka glasögonen satt redan ganska långt bak så han stannade kvar på sin plats och fortsatte att läsa sin roman.
Mannen som steg ombord såg ut som en luffare från förr i tiden. Men framför allt steg det en odör av katturin från hans lekamen. På hans rygg hängde en gammaldags ryggsäck i urblekt grågrön smärting ur vilken det stack upp några fiskespön av okänd ålder.
Han tittade snopet på det ensamma sätet närmast chauffören där det satt en tjej med rosa toppluva som inte haft vett att lämna sätet vid den kollektiva varningen. Det var den plats som mannen annars brukade använda och varifrån han också brukade underhålla bussföraren med sin sydsvenska svada. Bussen fortsatte, nu med viss bakvikt.
– Vad är det som luktar, undrade tjejen med den rosa toppluvan.
Kattpissmannen gick runt och botaniserade bland de tomma platserna och hade svårt att bestämma var han skulle sitta. På ett säte hittade han ett par handskar som han undersökte och sedan stoppade ner i jackfickan. Han satte sig till sist på sätet bakom tjejen med den rosa toppluvan och försökte därifrån konversera chauffören.
En yngre elektriker från bruket reste sig från sin nya plats längst bak i bussen och gick fram till sitt tidigare säte och verkade titta efter något. Han återvände tomhänt och med en något irriterad min.
– Tog han dina handskar, frågade den äldre hamnarbetaren med de starka glasögonen men fick bara ett irriterat ögonkast till svar.

Efter ytterligare ett par kilometer lämnade bussen den större vägen och svängde in på en mindre väg som gick genom en gammal bondby. Det var ett oskick bussarna börjat med för många år sedan när förstärkningsarbeten på stora vägen tvingade all trafik att ta omvägen genom byn. Någon galning i byn hade agerat för att bussen skulle fortsätta med detta även sedan förstärkningarna blivit klara.
Kattpissmannen hade nu gjort ett par försök att stående inleda samtal med föraren men gett upp då han inte fått någon respons.
Plötsligt, mitt i byn i en vänsterkurva, hördes någon vråla: Öööh, samtidigt som bussen började luta kraftigt åt höger. Den äldre hamnarbetaren med de starka glasögonen tittade upp från romanen och såg en vassrugge stryka sidorutorna på höger sida.
– Jävlar, nu kör vi ner i sjön, skrek han eftersom han trodde att bussen redan var framme vid den sjö som skulle dyka upp några kilometer längre fram.
Med ett brak fastnade bussen, halvt liggande, i det ganska djupa diket där det växte både säv och vass. Det blev dödstyst bland passagerarna. Endast en tomburk hördes rulla iväg på golvet.
– Är det någon som är skadad? frågade chauffören högt efter en stund.
– Ja duu, som inte grejar en så enkel kurva, svarade en kille med punkfrisyr halvhögt.
– Öppna dörren så vi kommer ut, skrek någon.
– Nej, det kan vara livsfarligt. Bussen kan lägga sig ikull mera och då kan nån bli klämd. Vi måste gå ut genom takluckorna.
Några av de yngre killarna satte igång med att få bort takluckorna medan busschauffören, via radion, kallade på ersättningsbuss och bärgare.
– Varför står vi här, undrade tjejen med den rosa toppluvan.
– Vi har hamnat i diket och sitter fast, vi kommer inte längre, förklarade bussföraren så tydligt han kunde.
De vigaste av de yngre passagerarna hivade sig ut och några av dem stannade kvar på det lutande taket för att hjälpa till att dra ut de övriga. Besvärligast var det att få ut en kvinna som var gravid i minst åttonde månaden.

Snart hade bussresenärerna samlats i en liten huttrande grupp på skarsnön vid sidan om diket. Marsvinden var ganska stark och på himlen seglade det fram några sönderblåsta moln. En sned halvmåne tittade fram. Den unga elektrikern från bruket stod med händerna djupt nedstuckna i fickorna. En av hans kompisar frågade flinande om han frös om dem.
– Vart tog kattpissmannen vägen, undrade någon apropå ingenting.
– Saknar du honom eller, frågade den flinande killen.
– Nä men tänk om han ligger slut i bussen.
– Ja, och?
Spekulationerna var snart igång. Var kunde mannen med metspöna vara? Någon framförde förslaget att han tagit sig hem till sina katter, det var ju bara någon kilometer fågelvägen. Ytterligare någon föreslog att chauffören borde gå igenom bussen och kolla efter mannen så fort man dragit upp den ur diket. Över huvud taget var kattpissmannen det stora samtalsämnet, runtom på skaren, medan man väntade på ersättningsbussen.
Damen med näsan i vädret stod lite vid sidan om de övriga och såg ut som om hon vädrade efter den försvunne mannen. Den äldre hamnarbetaren med de starka glasögonen konstaterade belåtet att klackarna på hennes stövletter hade sjunkit igenom skaren.
En polisbil dök upp och en kvinnlig polis började gå runt och fråga ut folk om dikeskörningen medan hennes kollega lät busschauffören blåsa i en alkotest.
Efter en dryg halvtimme kom en gammal reservbuss och plockade upp de genomfrusna resenärerna. Den avbrutna resan återupptogs sedan utan malörer och nu satt den äldre hamnarbetaren med de starka glasögonen på sin vanliga plats.

Morgonen efter dikeskörningen klev den unge elektrikern från bruket ombord på bussen vid en hållplats i stadens utkant. På händerna hade han ett par nyinköpta sämskskinnsgula handskar. Han hälsade på sin glade kompis:
– Tj´a.
– Tj´a, nya handskar?
– Käften!
Efter denna hälsningsritual kunde de båda kompisarna somna in medan den äldre hamnarbetaren med de starka glasögonen fortsatte att läsa en av sina evinnerliga romaner.
Det blev aldrig klarlagt vad som hände med kattpissmannen. Ett rykte sa att han trots allt tagit sig osedd ut ur bussen. Ett annat rykte menade att någon, sent på olyckskvällen, hade sett en gammal luffartyp försöka krypa ut genom en ventilationslucka i bussgaraget i stan. Han hade då hindrats av sin ryggsäck men efter att ha backat tillbaks in och kastat ut ryggsäcken hade han själv kunnat krypa ut, vilt svärande på sin sydsvenska dialekt. Flera månader senare påstod sig någon annan ha sett honom, ett par mil från hans hem, körande en flakmoped lastad med fiskegrejor.
Inget av ryktena blev någonsin bekräftat och för de flesta förblev mannen ett, numera luktfritt, spöke från olyckskvällen i mars.

Av: Börje Nordström

VN:F [1.9.11_1134]
1.0/5 (1 röst)
Dikeskörningen, 1.0 out of 5 based on 1 rating

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.