Det Vita Lövet

Borta i gläntan stod hon mitt i mellan två stora ekar som var som en stor port till skogen, log mot honom och han log tillbaka. Han såg henne ropa någonting men kunde inte höra vad, ändå visste han vad hon ville. Hon ville att han skulle följa efter henne. Förbi de stora ekarna, förbi den stora skogen. Bort från vekligheten. Bort från all oro. Bort från allt ansvar. Mot det som fanns bortom horisonten.
Hon vände sig om mot skogen tittade hastigt bakåt, en sista blick innan hon började springa in i skogen.
Han stod kvar ett tag innan han sprang efter henne, han gillade att se hennes långa silvervita hår fladdra i vinden. Även fast det var slitet och tovigt så gillade han det. Det påminde honom om en sagofigur. En sagofigur… ja, hon var som en liten skogsvarelse, en sådan skogsvarelse som var lite mystisk av sig och höll sig mest gömd bland alla träden. Precis så var hon.

Hon var fortfarande före honom. Även fast han sprang så fort att benen skakade och han knappt fick någon luft. Men han orkade inte bry sig. Istället så ökande han farten ännu mer och sprang ända tills benen vek sig under honom.
Han låg ner i mossan. Det värkte i benen, men han var för trött och andfådd för att bry sig. Istället tittade han upp mot trädkronorna, mot himmelen. Han slöt ögonen och kände vibrationerna i marken under honom.

När han väl öppnade ögonen igen höll han på att få en hjärtattack. Hennes ansikte var bara några decimeter från hans. Hon hade något i handen. Han fick lov och sätta sig upp för att kunna se vad det var.
Hon höll fram handen och visade vad hon hade hittat. Det var ett vitt litet löv som låg där. Han tittade upp och såg henne rakt i ögonen. De var lika blåa som det kallaste hav. Det var riktigt vackert faktiskt och det gjorde att hon ännu mera såg ut som en skogsvarelse.
Han ställde sig upp. Det värkte fortfarande l i benen, men han tvinga sig själv att stå upp.

De gick sakta framåt genom skogen. Hon före och han haltande efter. Hon hade fortfarande det lilla lövet i handen. De gick och gick, längre och längre in i skogen. Till slut så hon stannade upp. Det hade kommit fram till en liten tjärn.
Ett lager dimma hade lagt sig på den lilla sjön och gjorde så att platsen såg magisk ut.

Hon vände sig om. Han såg hur hennes blodröda läppar rörde på sig men han uppfattade inte vad hon sa.
Hon log och satte ned lövet på en liten sten, sedan klev hon ner i vattnet och började sakta gå ut mot mitten av tjärnen.
Han satte sig ner bredvid stenen som hon hade lagt ner lövet på och iakttog henne medan hon sakta försvann ner i vattnet.
Han slöt ögonen och såg hennes vackra ansikte, den bleka hyn, de vackra ögonen och de blodröda läpparna. Han rös i hela kroppen när han tänkte på henne. Hon var den vackraste varelse han någonsin mött.

Han slog upp ögonen och sate sig upp. Det hade börjat snöa och ett tunt lager is hade bildas på den lilla tjärnen. Konstigt nog så frös han inte och värken i benen var helt borta.
Han titta ner på del lilla stenen där hon lagt lövet på natten innan. Lövet var borta, kanske hade han bara drömt alltihopa.
Han reste på sig, tittade ut mot vattnet och där. På andra sida stod hon, log mot honom.
”Kom” sa hon men en röst av sammet. Den här gången hade han hört vad hon sagt. För första gången i sitt liv hade han hört någon tala.
Han var fri från den eviga tystnaden. Fri från all smärta. Fri. Han var fri.

Av: ravencrow03
VN:F [1.9.11_1134]
0.0/5 (0 röster)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.