Det ingen ser

Mitt hjärta slår snabbt och hårt. Det enda jag hör är mina egna hjärtslag och ansträngda andetag. Jag sitter i ett av hörnen i mitt kolsvarta sovrum. Jag drar benen tätt intill min kropp och knyter armarna runt mina smalben för att göra mig så liten som möjligt. Jag sitter där som ett skrämt barn, men jag är inte rädd. Jag ser hur ljuset från hallen tränger sig in genom springorna vid min dörr. På så sätt vet jag när det är, och inte är fritt fram.

Det är fredag kväll och jag sitter ensam på mitt mörka rum. Andra tjejer i min klass är vid denna tidpunkt ute och hittar på saker att göra. Festar, umgås, har kul… Men så har inte jag det. Jag har vänner, jag är inte ensam i det fysiska. Men jag har inte längre förmågan att känna glädje. Det falska leendet har fastnat på mina läppar vilket gör att andra i min omgivning inte ser hur jag mår, hur jag mår på riktigt.
Ljuset släcks i hallen utanför mitt rum och då vet jag att det snart är fritt fram. Men jag har också lärt mig att jag ska vänta i minst femton minuter innan jag flyttar mig ifrån mitt säkra hörn.
Jag förstår inte hur något som i samhället verkar så fel kan kännas så rätt. Är det något fel på mig? Finns det fler som känner som jag, eller är jag ett sådant ”unikt fall”? Vem försöker jag lura egentligen? Självklart är det någonting som är fel på mig.. Och vad tänker jag med egentligen? Jag vet att det inte är bara jag som har detta problemet, tyvärr.
Det har gått en längre stund nu, och jag kryper försiktigt bort till andra sidan av rummet och drar ut en av lådorna som finns under min säng. När jag öppnar det får jag känna efter med händerna så jag hittar rätt i märkret. Jag letar efter min låda. En liten låda av trä som jag gjort på slöjden i mellanstadiet. Den är inte speciellt fin. Rektangulär, svartmålad utanpå och röd på insidan. I lådan finns de inte mycket saker, men den innehåller allt jag behöver för att få ångesten att släppa taget om min magsäck och mina lungor ett tag så jag kan andas ordentligt och kanske få någonting i magen.
Jag tar fram en sak i taget och lägger allt på en rad framför mig på golvet. Jag vet precis i vilken ordning allt ska ligga och i vilken ordning jag ska använda allt, så jag känner mig för med mina känsliga fingertoppar när jag använder mig av mitt sätt att lindra smärtan som jag inte vet hur jag ska få kontroll över på annat sätt. Även om jag bara ha kontrollen en liten stund, så är de där få minuterna något av det mest befriande stunderna jag varit med om.
Jag ser ut precis som alla andra. Men samtidigt har jag min egen stil. Folk som inte känner mig ser mig som en ovanligt glad brud med rött hår och en mixad stil av punk och rock. Jag går i en vanlig skola med vanliga elever, bor i en vanlig lägenhet med en vanlig familj.Jag har vanliga fritidsintressen och en vanlig pojkvän.
Men ska vi gräva lite innanför de där tjocka väggarna jag byggt upp under en så lång tid så hade ni förstått att allt inte är som det ska vara.. Långt ifrån det normala, det friska. Och då förstår ni vad som hindrar mig från att känna glädje..
Vissa hade kanske tyckt synd om mig. Andra hade med säkerhet trott att jag gör detta för att få uppmärksamhet. Men så är det inte. Skulle jag vilja ha uppmärksamhet eller vill att folk ska tycka synd om mig, då hade jag inte gjort det på detta sättet.
Hade jag tagit av mig min tjocktröja och mina jeans så hade ni sett mitt riktiga jag, sett min hemlighet, mina ärr… och förstått att jag inte är frisk. Ni hade förstått att glädjen som strålar från mig är en fasad för att dölja att jag tappar livslusten och sakta försvinner längre och längre in i det mörka.
Av: Joelle
VN:F [1.9.11_1134]
5.0/5 (1 röst)
Det ingen ser, 5.0 out of 5 based on 1 rating

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.