Den vita skuggkvinnan – del 1

Seja tittade på digitalklockan brevid sängen. 03:01 På natten var det och hon var alldeles för uppjagad för att somna. Hon visste alltför väl vad som skulle ske om hon tillät sig själv slummra bort. Den senaste veckan hade varit en mardröm hon aldrig mer ville uppleva. Allting hade börjat Torsdagen veckan innan. Hon hade som vanligt lagt sig sådär vid halv tio på kvällen för att hinna upp tidigt nästa dag, jobbet i hennes fasters butik som hon hade haft tur nog att få direkt efter hon hade slutat gymnasiet började sju varje morgon för att hinna städa och fixa till i lokalen innan kunderna började komma vid åttasnåret. Hon hade somnat direkt och sovit ovanligt tungt hela natten, det enda hon mindes av någon dröm när hon vaknade var bilden av en medelålders kvinna och ett barn skrek och höll om varandra, alldeles kritvita i ansiktena med långa ilar av blod strömmade ned för deras lemmar. Hon drömde sällan mardrömmar men tog ingen notis av drömmen förrän samma eftermiddag när hon kom hem efter jobbet och slog på Tv:n. Nyheterna hade just börjat, och bara några minuter in i programmet var det ett inslag om ett våldsamt rån som hade ägt rumm i hennes egen stad samma natt. Hon hade inte hört någon tala om något rån under arbetsdagen och fann det på något vis underligt att ingen hade nämnt det om det nu hade varit en så stor händelse som nyhetsuppläsaren och de dramatiska bilderna från brottplatsen, ädelstensmuseumet som var känt i hela norden för att vara packat till taket med dyrgripar, gav sken av. Plötsligt frös hon till is. En otäck, alltför välbekant bild dök upp på Tv skärmen; den av en medelålders kvinna och vad nyhetsuppläsaren sa var hennes son, blodiga och skärrade. Samma bild som hon hade haft i drömmen. En obestämnd känsla av obehag och dejavu kröp igenom hennes kropp. Hennes uppspärrade gråa ögon var som fastnaglade vid Tv skärmen.

” -Och det våldsamma rånet, där 2 personer, båda säkerhetsvakter vid museét dödats och en civil man som försökte ingripa skadesköts och vårdas nu på sjukhus…, fortsatte nyhetsankaren.

Sejas hjärta bankade så hårt att hon för en sekund fasade det skulle hoppa ur bröstet på henne.

”- …stoppades plötsligt och oväntat av en okänd maskerad kvinna, här fångad på bild av en säkerhetskamera..”

Bilden de visade upp var svartvit men klar och Seja hoppade till av chocken när hon såg den. Det var ju….hon själv!!! eller? Hon ställde sig utan att tänka upp från soffan och stirrade vilt på Tv:n. Kvinnan på bilden var i tjugiårsåldern, smal och lång med långt rödblont hår och smala, regelbundna ansiktsdrag efter vad man kunde se under den mörka spetsschalen hon hade virat runt sit huvud över ögonen. På sig hade hon ett par svarta läderbyxor och armékängor och en skinnjacka med pälskrage. Över axeln hade hon ett stort armborst hängande. Seja hade ingen av de sakerna i sin ägo och kände ingen som gjorde det med hon kände igen sin egen kropp och kroppshållning utan det minsta uns utav tvekan. Vad i hela fridens namn innebar det här? hade hon en ond tvilling som hon inte kände till eller nja, ond var hon väl kanske inte om hon stoppade ett rån så var hon väl snarare en slags wanna be- superhjälte fast i verkligheten. Seja sjönk tyst och förbluffad tillbaka ned i den gröna plysch soffan.

 

”- … Polisen anlände till scenen ca 10 minuter efter att kvinnan lyckats ta rånarnas vapen och binda fast dem i ett trappräcke, men när de anlände var hon spårlöst borta. De civila som fanns med vid rånet har sagt att de har den mystiska kvinnan att tacka för sina liv och hoppas att hon ser detta inslag och hör deras tacksamhet då de inte han tala med henne innan hon försvunnit från brottsplatsen….”

 

Så hade det hela börjat. Om hon bara hade anat den där första dagen hur det skulle bli i efterhand vet hon inte vad hon hade tagit sig till. Natten efter hade hon återigen drömt, nu mera detaljerat och hon mindes mer utav drömmen. Hon drömde att hon stoppat en kvinna på väg hem från en fest från att bli våldtagen av två lodisar och att hon hade slagit dem medvetslösa med hjälp av ett gammalt cyckelstyre hon funnit liggande på marken. Dagen efter hade även denna dröm visat sig vara sann och rapporterats i lokala nyheter. Nätterna efter hade hon liknande drömmar, och till hennes stora fasa rapporterades de plikttroget i nyheterna dagarna efter. I staden där hon bodde viskades det nu livligt på stan om en mysterisk hjältinna, precis som i serieböckernas värld!, sade folk. Bilder, vissa mer klara andra suddiga och odetaljerade på hjältinnan från övervaningskameror och mobiler visades i tidningarna varje dag och Seja var ärligt förundrad att ingen börjat misstänka henne ännu fast hon själv såg att de var lika som tvillingar. Alltid hade kvinnan samma klädsel som vid det första rånet, med en svart spetsschal virad om ögonen för att dölja sin blick. Den enda hon anade kanske hade en hunch om vad som pågick var hennes faster Elouise som hon jobbade hos. Hon sade inget men Seja hade märkt att hon tittade underligt på henne ibland, med stora bruna ögon som verkade frågande. Vad skulle hon göra? Var det någon som såg exakt ut som henne som hon hade någon underlig andligt konnektion med som var stadens mystiska hjältinna eller, hon ville knappt tänka på det, var det hon själv som omedvetet agerade ut om nätterna? Hon hade inga bevis i sitt hus på att hon hade gått ut om nätterna men hon hade hört talas om astralprojektion och i en mörk del av sitt sinna började hon undra om det inte låg någon sanning i det.

 

Hon sneglade på digitalklockan igen. 03:14 blinkade den. Hon lade sig raklång ned i sängen och blickade upp i taket, trött men samtidigt alldeles uppjagad utav frågor utan svar.

 

// Anna

DEL 2

Vad hade hänt…? Hade hon verkligen?? Nej, hon hade ju varit hemma hela natten så varför fanns hennes ansikte på bilderna??? Hon ruggade sig själv medan hon klev in i duschen. Det var något som inte stämde här. Skulle hon vara någon slags superhjältinna?

 

Seja skrattade åt den tanken.

Nej, aldrig… nog för att hon hade sina favoriter bland superhjältarna och WonderWoman var ju en av dem… Kvinnan som kunde blockera skott med sina fantastiska handleds-grejer… Hon var tuff, ansåg Seja.

Men när saker o ting började rada upp så började hon fundera… och de där minnena hon hade… Hon bet ihop.. var det verkligen hon?? Var hon en superhjältinna fastän hon inte visste om det??

En dag så slet hon sönder sina kuddar och svor så att den värsta borstbindare verkade ha en vit tunga.

”Om jag nu är det!! Då vill jag veta det!!” skrek Seja rätt ut till absolut ingen i fråga.

 

//ML

DEL 3

Hon lade sig i soffan och funderade på hur hon skulle få reda på sanningen. Plötsligt for en snillrik idé in i henne som en blixt. Digitalkameran. Hon for genast upp och skyndade iväg till sitt sovrum och rotade fram den gamla, men välfungerande digitalkameran hon hade fått i julklapp från sina föräldrar flera år tidigare. Hon skulle filma sig själv sova under natten och en gång för alla se om hon gick ut i sömnen. Om hon inte rörde sig utan sov hela natten så skulle hon veta att det ändå inte var hon som stod bakom den maskerade hjältinnan som härjade i staden om nätterna. Drömmarna kunde hon inte förklara förstås, men det var i alla fall ett steg i rätt riktning. Hon log med lättat hjärta när hon dragit fram kameran bland allt gammalt bråte i sin överfulla garderob och blåste minst ett år av dammavlagringar från det mörkgråa kamerafodralet.

Klockan var 10 när hon bestämde sig för att sätta igång kameran och gå och lägga sig. Hon var trött i huvudet av all oro hon hade bärt omkring på den senaste tiden och hennes kropp var sluta av en lång dags arbete i affären följt av en eftermiddag med städning i huset. En vännina hade ringt och bett henne följa med ut på en kväll med bio och middag men hon hade fått tacka nej trots att hon egentligen hade velat pga att hon inte kunde vara säker att hon skulle kunna hålla sömnen borta under en timme sittande i en biosalong. Hon satte upp kameran på en bokhylla brevid sin bädd och såg noga till att man kunde se hela hennes säng genom linsen. Hon slog på kameran och kröp ned i sängen med en underlig känsla av trygghet nu när hon skulle få veta vad som verkligen skedde när hon låg och sov. Äntligen.

Följande dag var hon ledig. Det var en röd dag av något slag, vilken hade hon inte brytt sig om att ta reda på men var glad att hon slapp gå till jobbet den morgonen. Så fort hon vaknat och ruskat av sig den obehagliga eftersmaken av nattens drömmar; idag hade hon drömt att hon slagit ned en nedknarkad ungdom som trakkaserat en gammal tant, så tog hon digitalkameran och skyndade sig ned till vardagsrummet och pluggade ihop kameran med TV:n. Hon spolade snabbt tillbaka filmen och tryckte sen på snabbuppspolning av den så att hon kvickt skulle kunna se nattens händelseförlopp. Hennes hjärta bankade upphetsat.

Hon satte sig ned i soffan och blickade igenom filmen. De första 2 timmarna hände inget men hon hade sovit oroligt och kastat sig hit och dit. Efter det hade hon sovit tillsynes lungt men filmen hade störts utav underliga ljus och dimmiga mönster hon inte kunde uttyda men hon antog det var pga att kameran hade ett par år på nacken. Huvudsaken var att hon kunde se om hon hade legat kvar i sängen hela natten och det hade hon till sin stora glädje!

Hon pustade lättat ut och lutade sig bakåt, avslappnad i soffan. Plötsligt fick hon ett infall. Hon skulle spola tillbaka filmen till de där underliga störningarna och spela upp dem i realtid för att se hur dåliga de faktiskt var. Hon hade haft tankar i bakhuvudet länge om att sälja kameran då den ej kom till användning och då var det bra om hon kände till vilket skick den befann sej i. Hon stapplade fram till VHS:n och spolade tillbaka filmen och tryckte play. Hon slogs av de underliga ljusbollar som verkade tona upp runt omkring hennes säng på filmen.

”Konstigt att kameran kan göra så”, tänkte hon.

Då såg hon det. En genomskinlig men tillräckligt klar för att hon skulle kunna se det, bild av henne själv steg upp från hennes sovande kropp, reste sig och svävade ut ifrån rummet. Den var klädd i samma kläder som den mystiska hjältinnan. Seja svalde och glodde på filmen med stora ögon. Yr i hågen mindes hon det hon för flera år sedan hade hört om det där med astralprojektion….

 

//Anna

DEL 4

Astralprojektion?? Ordet ekade i hennes huvud och hon svalde hårt för hennes strupe kändes just nu knastertorr. Astralprojektion, förmågan att använda sitt sinne, sin så kallade astralkropp till att färdas till platser utan att behöva använda sin verkliga kropp.

Tanken svindlade. Men så bet Seja ihop och bestämde sig för att hon var tvungen att ta reda på mer om det. Och väl framför datorn så fann hon tonvis av information. Men det var ändå inte nog. Det var mycket svamlande om att resa till främmande planeter och träffa på utomjordingar som bara ville mänskligheten väl. Ganska mycket trams om hon fick säga det själv. Men kontentan av det hela gick ut på att det fanns människor som var övertygade om att alla människor har en astralkropp. Eller kanske mer.. en andekropp som kunde styra till vart än man ville resa. En kropp som var din egen, fast ändå inte.

Seja rös när hon reste sig upp och gick ut till köket för att sätta på en kopp kaffe. Frågorna hon haft innan hade visserligen fått ett svar, men nu dök det upp fler frågor.

Varför gjorde hennes astralkropp dessa saker? Det var ju inte något hon själv kunde styra över, något som ofta påtalats på internetsidorna hon besökt. Där talades det ju om att man själv kunde bestämma om var ens medvetande reste. Men i hennes fall var det ju som om det var hennes undermedvetna fått ett eget liv och gjorde precis som det ville.

’Är det för att jag inte tycker att saker och ting reds upp ordentligt av polisen? Är det för att jag tycker att det pågår för mycket brott som aldrig löses och de kriminella får sitt straff?’ Tanken var ju inte helt dum när hon väl tänkte efter.

Kaffet var klart och hon fyllde en kopp med svart vätska och satte sig framför TVn igen. Hon spolade tillbaka filmen och tittade på den igen. Nu när hon visste vad hon skulle titta efter så såg hon det mycket klarare. Det var hon själv som reste sig upp ur sängen fastän hennes kropp låg kvar, död för omvärlden.

Kanske hennes faster Elouise kunde förklara? Ända sedan barnsben hade Seja fått höra att hennes smått knasiga faster varit ett hår av hin och kunde mer än folk borde kunna. Hon mindes att hennes faster alltid höll på med massa växter och örter och bryggde örttéer och blandade ihop vad Sejas mamma alltid kallade för häxsalvor.

Hon smuttade på sitt kaffe och lutade sig tillbaka i soffan med muggen i handen.

//ML

DEL 5

Klockan var halv åtta på kvällen och hösthimlen var mörk. De vita gatljusen glimmade mot de våta löven på ekarna som stod uppradade längs gatan vid faster Elouises hus. Seja försökte att förtrycka den inre storm av nervositet som härjade i hennes inre utan större framgång.

När hon slutligen kommit fram till Elouises hus, ett gammalt stockhus av storkmakttidmodell som hon hade ärvt efter hennes döda make som hade varit militär, fick hon ta till allt sitt mod för att ringa på dörren. Skulle hennes faster hjälpa henne eller ta henne för galen? Hon hade ju sett på hennes misstänksamma blickar att hon troligen misstänkte något. Men skulle ens en gammal dam som hela livet blivit anklagad av sin oförstående omgivning för att vara en häxa pågrund av sitt intresse för örter och gamla läkekonster kunna svälja Sejas magstarka historia om astralprojektion? Hon hade tagit med sig digitalkameran dit för att visa Elouise ”beviset”, men var rädd hon skulle tro det var förfalskat. Med dagens teknologi skulle det ju faktiskt kunna tillverkas en liknande film med teknologisk manipulation. Hon svalde hårt. Det såg ut som att hon och hennes fasters relation, en av de starkaste i hennes liv ända sen hon hade varit en liten flicka, skulle få gå igenom ett eldprov.

Seja såg genom de tonade hallfönstren att ljuset tändes och hörde Elouises lätta steg närma sig dörren. Hon låste upp och öppnade dörren och log milt när hon såg sin brorsdotter ute i duggregnet.

- Seja! Kom in, sade hon vänligt. Seja nickade till svars och gick in i hallen och klädde av sig ytterkläderna.

Hon följde efter sin fasters steg in i hennes stora, hemtrevliga kök som alltid var fullt utav torkade örter som hängde ned från de höga takbjälkarna. Det doftade starkt utav nybryggt kaffe och innan hon hade hunnit säga ett ord hade Elouise fyllt en stor mugg med svart kaffe och satt ned den på bordet vid stolen Seja alltid satt i.

- Jag har faktiskt anat att du skulle komma hit på besök de närmaste dagarna, sade Elouise neutralt utan att titta på henne medans hon grävde efter kakor i köksluckorna.

//Anna

DEL 6

Seja höjde ett förvånat ögonbryn. Hade hennes faster verkligen känt på sig att Seja skulle besöka henne? Men å andra sidan, Seja mindes hur hennes faster alltid verkade förberedd när hon hälsade på förr, när Seja var barn.

”- Så min kära flicka, vad är det som tynger ditt hjärta?” frågade Elouise och log lite mjukt när hon radade upp kaksort efter kaksort på ett fat.

”- Faster, du kommer nog tro att jag är galen, att jag helt förlorat kontrollen,” viskade Seja lite modlöst.

Igen så kom det ett mjukt leende från Elousie.

”- Käraste flickan min, jag är så gammal att det känns som jag bevittnade det mesta, inklusive Roms fall. Så berätta nu för en gammal häxa vad det är som tynger dig.”

Seja tog ett djupt andetag och berättade om vad hon varit med om de senaste nätterna. Hon utelämnade ingenting. När hon väl avslutat så tog hon en djup klunk kaffe och lät ett par fingrar stjäla till sig en av fasters utsökta kakor. Hon ville först inte titta på sin faster, rädd för att den gamla damen skulle skratta åt henne.

Men tillslut så såg hon upp och häpnade över Elouises leende ansikte.

”- Kära flicka, astralprojektion är något kvinnorna i vår släkt har haft sen urminnes tider. Din farmor var väldigt duktig på det, jag behärskar det också i viss mån. Din farmors mor kunde det.”

Ok, så äta kaka och samtidigt få en sådan nyhet levererad i nyllet var inte den bästa av kombinationer. Seja började hosta då hon satte kaksmulorna i halsen.

Elouise reste sig upp och hällde upp ett stort glas med kallt vatten till Seja som drack begärligt när väl hostattacken lagt sig.

”- Faster, vad menar du?” frågade Seja med skrovlig röst.

”- Precis det jag nyss sade, alla kvinnorna i vår släkt kan. Om du trodde jag var den enda som kallats för trollkärring så har du fel, och det verkar som om din käre far varit väldigt tyst. Din farmor, hon visste minsann att blanda ihop sårsalvor som skulle få alla sjukhus gröna av avund.”

En ny hostattack. Att dricka vatten och få höra vad ens farmor var en ”trollkärring”, var inte heller en god kombination.

”- Så käraste flicka, det är bara att du sällar dig till de Sällsamma,” sa Elosuise med mild röst och gick runt bordet och lade en rynkig hand på Sejas axel. ”- Välkommen till vår verklighet Seja.”

//ML

DEL 7

Seja kunde inte fatta det. Elouise hade känt till släktens gåvor hela tiden utan att berätta något. Om hon bara hade vetat detta från början skulle hon ha besparats en massa lidande. Hennes huvud var sprängfullt utav frågor, och nu äntligen verkade det finnas någon som kanske skulle kunna besvara dem.

- Så astralprojektion går i släkten, sa Seja halvt mummlande och stirrade ned i sin kaffemugg med dimmig blick. Betyder det att du också har förmågan?

Hon tittade upp och mötte sin fasters blick.

- Nej, mitt barn, skrattade hon mjukt. Jag har andra gåvor. Min yngsta bror däremot, din farbror Erling, när han var i livet, var en mästare på att projecera sig. Tyvärr använde han sina gåvor till mindre goda ting, som du väl känner till.

Seja kände väl till historien om sitt svarta får till farbror, mästertjuven Erling. Att han hade haft hjälp i sina smutsiga affärer utav övernaturliga förmågor var dock någonting nytt. Men den nya informationen kastade sannerligen ett ljus på hur han hade kunnat dra lagen vid näsan ända till sin död. Han hade varit dum nog att reta upp en ökänd maffiaboss genom att ha en affär med hans fru och det hela hade slutat med att han blivit skjuten till döds när han låg och sov.

-Erling var egentligen ingen dålig människa, sade Elouise och blickade ut genom ett fönster in i den regnvåta natten. Vinden ven hårt där ute och grenarna från träden i trädgården piskade mot fönstren.

- Han var bara vild och obetänksam av sig, fortsatte hon. Vissa personer har inte den mognad som krävs för att hantera sånna här gåvor med ansvar. Hon tystnade en stund och blickade sedan förtröstansfullt in i Sejas ljusgråa ögon.

-Men jag har ingen sådan oro för dig, min sköna, sade hon bestämt. Det har jag aldrig haft. Du har alltid varit mogen och ansvarsfull in i din kärna, ända sedan du var ett barn.

- Men faster, vad är då din gåva, för du har väl någon också, eller hur? frågade Seja, nu ganska nyfiken när sanningen äntligen börjat krypa fram ur sin gömma.

Hennes faster log pilimariskt mot henne och kisade misstroget.

-Är inte det en självklarhet? Jag trodde att du skulle ha räknat ut det själv vid det här laget, nåja. Jag ska berätta det för dig.

Elouise ställde sig upp och hävde ut med armarna mot taket för att visa på mängderna av örtbuketter som hängde där och torkade.

-Helbrägdagörelse, sade hon. Seja tyckte sig ana en hint av stolthet i hennes hesa gamla kvinnoröst.

-Örter och salvor är bara en liten del av det, fortsatte hon. mina händer har helande kraft. Du kanske minns att jag helade dig som barn Seja, jag trodde du mindes det.

Seja hade en svag minnesbild att hon som barn, ca 5 år gammal hade slagit sig illa på en sten i farmors trädgård när hon lekt vilda lekar med kusinerna och att Elouise hade lagt sina händer på såren och på något oförklarligt vis fått dem att bleka bort , sluta att blöda och värka. Som äldre hade hon skakat bort minnet i tron att det bara varit en förvirrad barnfantasi. Men nu förstod hon att hon hade minnts rätt.

- Så, sade Seja förundrat. Hur kan då min förmåga kontrolleras? För det kan den väl, eller?

-Jo då, det kan den, sa Elouise milt. Mina anfäder har fört kunskapen vidare genom alla generationer. Jag lovar, efter att jag har lärt dig vad du behöver om din förmåga kommer du kontrollera den så enkelt som du viftar på lillfingret.

//ANNA

DEL 8

Vad som hände över de nästkommande veckorna blev till ett minne utan dess like. Skratt och tårar blandades med allvar och föreläsningar. Seja kunde inte låta bli att minnas en ”superhjälte”-fras – With Great Power, comes Great Responsibility.

Och faster Elouise var väldigt mycket för den frasen. Hon påpekade hela tiden att denna gåva Seja hade aldrig skulle användas för själviska syften utan alltid verka för att skydda de oskyldiga, precis så som Seja redan gjort.

”- Minns min flicka, din farbror var egentligen en vänlig och snäll man, men han var girig och ville ha lite mer än vad Gudinnan gett honom. Och det ledde honom i fördärvet, låt inte sådan lockelse komma åt dig också.”

Och Seja svor att hon skulle försöka hålla sig borta från sådan lockelse. Det enda hon ville var att få ett slut på mardrömmarna och om hennes märkliga gåva kunde hjälpa folk i nöd, då var det just det hon ville göra, hjälpa folk.

Elouise var nöjd, hon tvivlade inte för en sekund att hennes brorsdotter ljög eller narrades. Denna unga flicka ville göra gott, precis som Elouise själv i sin ungdom ville. Även om hennes egna helande egenskaper hade bringat henne mycken sorg, så hade hon även fått mäktiga vänner på sin sida. De var hemliga, men om hon någonsin behövde hjälp så hade hon rejäla trådar att rycka i om så vore fallet.

Och nu var det en sen novemberdag, luften var kall och klar. De flesta löv hade fallit från träden och solen tittade fram. Elouise gick in till gästrummet och såg hur hennes brorsdotter sov, till synes lugnt. Men Elouise anade att det var mer i farten när ögonlocken på Seja rörde sig väldigt mycket. Flickan drömde och det väldigt livligt. Den gamla damen log och drog sig tillbaka för att gå till köket och fixa i ordning en rejäl frukost.

Elouise slog på radion och lyssnade på nyheterna. Och det gjorde att Elousie log ännu bredare. Nyhetsuppläsaren berättade om hur en okänd kvinna tagit sig in i en gisslansituation i en stor galleria i huvudstaden. Gärningsmännen hade blivit övermannade och utslagna trots att de skjutit mot den ”vita skuggkvinnan”.

”- Du är väldigt duktig käraste flicka,” sa Elouise till sig själv och satte på spisen för att koka några ägg. Hennes brorsdotter förtjänade en rejäl frukost efter detta.

En timme senare så kom Seja in i köket. Hon var röd om kinderna och hennes ljusgråa ögon glittrade av upphetsning.

”- Faster, jag tror… jag tror jag verkligen klarade av det i natt… jag minns allting..!!” Sejas röst var morgonhes men det var ingen som kunde missta sig på hennes glädje.

Elouise log, och hon nickade medan hon fyllde upp en kopp med starkt hett kaffe.

”Jag har redan hört vad du gjort inatt, nyheterna kan inte få nog av vad du kan… Du har till och med fått ditt eget superhjälte-namn.

Seja satte sig ner vid bordet och smuttade på det nattsvarta kaffet i koppen som Elouise satte fram åt henne. Hon såg med nyfikna ögon på sin faster och väntade på att hon skulle utveckla det hela.

”- Nyheterna jag nyss hörde berättade om den Vita Skuggkvinnan….”

Återigen, Seja var tvungen att lära sig att inte äta eller dricka när hennes faster pratade. Det slutade alltid med att Seja hostade våldsamt för att hon råkat sätta i halsen.

/Maria

DEL 9

-Var fick de det smeknamnet ifrån, undrade Seja nyfiket.

- På nyheterna sa de att ett vittne sagt att hjältinnan inte hade någon skugga, men att hon kunde gå igenom saker och att förövarnas kulor gick igenom henne utan att skada henne. När kulorna passerade hennes kropp skimmrade hon som ett genomskinligt, vitt dis.

Elouise log pilimariskt.

- Polisens officiella rapport godkänner förstås inte detta vittnesmål, hehe, fortsatte hon. De sa att vittnet sett i syne pga stress.

Seja smakade på sitt nya tillnamn i tankarna. ”Den Vita Skuggkvinnan”. Det lät som namnet på en skräckfilm från 50 eller 60-talet.

* SAMTIDIGT PÅ STADENS POLISMYNDIGHET *

Överstekommissarie Jarling vankade sakta fram och tillbaka inne på sitt halvdunkla kontor, djupt nedsjunken i tankar.

Kommissarie Rantainen kom in i rummet med två koppar rykande nybryggt kaffe till dem båda.

- Gott, sa Jarling kort utan att titta upp. Du har anlänt.

- Ja, kommissarien, sade Rantainen och satte sig ned i besökarstolen vid Jarlings skrivbord. Jarling slutade äntligen upp med att otåligt vanka fram och tillbaka utan ro och satte sig raskt ned i sin stol bakom det ståtliga ekskrivbordet.

- Du vet vad samtalet gäller, sade han stelt och smuttade på sitt heta kaffe.

-ja , den vita skuggkvinnan, sade Rantainen med en illa dold upphetsning i rösten.

Kommissarie Jarling muttrade ogillande.

-Använd inte det namnet, sade han barskt. Du vet vad jag anser om det. Vi får inte uppmuntra att den här urbana myten om den goda hjältinnan som räddar staden från brott får ännu mera ved på brasan. Att ta rättvisan i egna händer får inte under några omständigheter glorifieras. Om vi inte tar tag i saken snart riskerar vi att få ”Copy Cats” på halsen. Folk som tar efter den här kvinnan och börjar jaga brottslingar utanför lagens ram.

Jarling bankade hårt med sina starka nävar i skrivbordet.

- Detta kan vi inte tillåta!! skrek han frustrerat ut i det mörka rummet.

Rantainen kunde se på hans stenhårda, svarta blick att han inte skulle kunna rubbas så mycket som en centimeter i den här frågan.

- Vad tror du om ryktena?, frågade han försiktigt.

Jarling rullade med ögonen.

- Rykten sprids så fort även om de ej har substans, sa han med en suck. Självklart är de inte sanna!

- Men hur kommer det sig då att alla brottslingar vi har förhört har haft samma saker att berätta om den här kvinnans ”förmågor? undrade Rantainen frågvist.

- Suck, jag blir så trött på dina barnsliga fantasier ibland, Rantainen, muttrade Jarling. Det beror troligen på att de kriminella rör sig i samma cirklar och håller koll på vad som sker i den undre världen. Om du frågar mig så använder de sig alla av den där storyn om ”övernaturliga förmågor” för att ursäkta det faktum att de blivit klådda av en kvinna, något deras manliga egon tydligen inte tål.

-Hmmm, mummlade Rantainen och tittade ned i golvet.

- Nåväl, nu gäller det bara att vi sätter i aktion planen vi smed ihop igår kväll, fortsatte Jarling myndigt. Vi ska söka efter den här kvinnan genom att gå igenom kommunens arkiv om alla kvinnor i 20-årsåldern i staden och närliggande byar. Vi sållar ut de mer troliga individerna och förhör sedan dem en efter en tills vi hittat vår förbryterska.

Rantainen nickade bara till svars.

-Och hon är en förbryterska! skrek Jarling och slog knytnäven i skrivbordet igen. Vad det mig beträffar så är var och en som tar lagen i egna händer själv en brottsling!

Jarling lugnade ned sig något och drack upp det sista av sitt kaffe.

- Så gå nu, Rantainen, fortsatte han. Till stadens arkiv och ta hit alla filer vi behöver. Vi har ingen mer tid att förlora. Nu får det vara slut på den här cirkusen en gång för alla!

Rantainen drack även han upp det sista av sitt kaffe, nickade lydigt till svars och gick sin väg för att utföra överkommissariens order.

// Anna

DEL 10

’Vad än Jarling tänker så kommer han inte kunna haffa Den Vita Skuggkvinnan…’ tänkte Rantainen. Han var mycket övertygad om att det handlade om något som ingen av dem tidigare någonsin hanterat. Hans mormor hade ofta berättat historier om det övernaturliga, om män och kvinnor som hade förmågor som var lite mer extra, lite mer än det vanliga.

”- Så det är gammal hederlig undersökning som gäller,” sade han till sig själv när han slog sig ner vid ett av riksarkivets datorer och slog in det första sökordet ”Skuggkvinna”.

Det som förvånade Rantainen var att lyckades få upp minst 400 träffar och han suckade djupt. Han hade ett rejält arbete framför sig. Han önskade att han tagit med sig både en termos med kaffe och lite matsäck.

”- Så hur känns det?” frågade Elouise när hon såg på sin brorsdotter när denna väl vaknade upp ur sin sömn.

Sejas ögon var vida av förundran, och Elouise var nu säker på att den unga kvinnan kunde sin sak.

”- ster… jag kunde det… jag kunde det verkligen… jag var där och jag lyckades göra det och jag minns att jag gjorde det. Jag kunde styra det, jag gav de där ligisterna ett rejält kok stryk och jag minns hur jag gjorde det och jag….” Sejas röst var exalterad.

”- Såja min flicka, ta det lugnt… ” skrattade Elouise och klappade Seja på huvudet. ”- Nu är det dags för lite fika, sen ska vi tala om vad du kan använda dessa gåvor till… men jag anar redan vad du vill använda dem till.”

/Maria

DEL 11

Det var nu Lördag. Seja låg hemma på sin soffa och såg på en gammal västernfilm på TV och latade sig med en påse chips. Hon var trött efter att ha jagat brottslingar under nätterna hela veckan även om hon fysiskt sett aldrig hade ansträngt sig. Det kanske var den psykiska stressen, misstänkte hon. Det var ju trots allt inte så trevliga saker hon fick bevittna under sina nattliga äventyr, speciellt nu när hon mindes ALLT klart och tydligt istället för bara enstaka minnesbilder som innan.

Plötsligt ringde det på ytterdörren.

Seja släpade sig upp från soffan och traskade iväg för att öppna. Hon misstänkte att det kunde vara en av hennes väninnor som kommit för att kolla upp att allt var väl. Hon hade ju tyvärr negligerat dem en del sen hela den här historien hade börjat. Hon hade inte haft energi över att engagera sig. För hennes vänner såg det troligen mer ut som att hon plötsligt blivit asocial som en eremitkräfta utan yttre skäl. Hon hoppades innerligt att deras dom över henne inte skulle bli alltför hård.

Hon kikade i titthålet i dörren. Nej, det var ingen vännina den här gången. En budman av något slag såg det ut som. Hon öppnade.

- Vill fröken skriva på detta? sade budmannen artigt och hävde ned ett paket i hennes armar. Hon bara nickade förvirrat till svars och gjorde som han bad. Vem kunde detta vara ifrån?

Hon gick in i vardagsrummet igen och satte sig i soffan med paketet. Hon slet upp det med starka nävar och blickade förbluffat på innehållet. En flaska svart hårfärg, 3 burkar brun-utan-sol spray , en förpackning med bruna kontaktlinser och ett gothic-makeup kit. Varför i hela fridens namn hade man skickat detta till henne? Hon läste lappen som låg med i paketet. Det var från hennes faster. Hon ville tydligen att Seja skulle klä ut sig för att se till att ingen skulle känna igen henne nu när polisen meddelat att de skulle börja söka efter skuggkvinnan. Bilderna de hade av henne visade ju hennes nuvarande utseende, fast med en svart spetschal över ögonen. Det var inte värt riskera något, även om ingen verkade ha listat ut hennes identitet ännu. Elouise skrev att endast hennes fysiska kropp skulle se annars ut, astralkroppen påverkades inte av hårfärg och andra ting. Seja suckade. De här sakerna var verkligen inte hennes stil men hon antog hon var tvungen för faster Elouises skull. Hon ville inte oroa henne i onödan.

Seja lade sig vid 10-tiden. Efter ett tag märkte hon att hon var i astralkroppen igen. Hon befann sig nu vid stadens handelsbank. Hur hon kommit dit visste hon ej, det var som om hennes astralkropp intuitivt visste var brott skulle ske och tog henne dit. Hon stod på en lång trappa på byggnadens vänstra sida och såg ned på människorna i banksalen. De höll ännu på och jobbade där nere, trots att det var så sent. ”Just ja, mindes Seja. Det är nån sorts bankmässa i helgen, det är säkert därför de håller på ännu.”

Plötsligt hördes en explosion ute i entréhallen. Ca 10 maskerade män med maskingevär rusade in i salen. ”Upp med händerna!” skrev en 2 meter lång man med mörk, mullrande röst och pekade mot bankmännen med sitt maskingevär. Seja noterade kvickt att en av männen hade tagit en portvakt till gisslan och höll en armékniv tryckt mot hans hals. Mannen grät tyst och var blek som ett spöke. Hon svor inombords. Plötsliga såg hon loggorna de hade på baksidan av sina svarta läderjackor. Det var symbolen av en dolk som genomborrade ett hjärta, med texten ”blodsdolkarna” textat över sig. Blodsdolkarna var ett ökänt motorcyckelgäng som bildats nyligen men genast fått rykte över sig att vara smockfyllt av kriminella. ”Det här kommer att bli en blodig historia,” tänkte Seja kallt och började sakta att glida ned för trappan.

// ANNA

DEL 12

Men sen var det som om någon okänd energi stått bredvid henne och viskade till henne att detta kunde göras oblodigt och ganska odramatiskt. Nåja, så odramatiskt som denna situation från början kunde bli. Rösten viskade om att hon nästan kunde bli osynlig och därmed röra sig tämligen fritt.

Så hon nickade till vem det nu än var som kunde vara med henne, och så koncentrerade hon sig genom att sluta ögonen för några sekunder och så inbillade hon sig att hon var osynlig. Och om någon kunde se hennes ande-kropp, så skulle de se ett diaboliskt leende utan dess like. Det var nästan så att Seja kunde känna hur horn växte ut i hennes panna.

Så med ett par glidande steg så slöt hon upp bakom mannen som höll en kniv mot portvaktens hals. Hennes hand gled ut med mannens arm och så grep hon tag om hans handled, hennes naglar grävde sig djupt in, så mycket att det började sippra blod från greppet. Mannen tjöt av smärta och släppte kniven, och portvakten grep genast tillfälle och stapplade iväg från sin förövare.

Seja kunde inte låta bli utan hon viskade med hes röst i förövarens öra. ”Be afraid, be very afraid…..” Sen försvann hon bort.

Förstås så påkallade detta uppmärksamheten från de övriga nio gängmedlemmarna.

”- Vad är det med dig?” skrek den extremt långe ledaren och gick fram med sjumila steg till sin kamrat.

”-Nåt bet mig,” nästan gnällde kamraten aningen ynkligt och visade upp blodet som rann från sin handled.

”-Sluta fåna dig, sätt på ett plåster,” snäste ledaren men han såg sig omkring ett par extra gånger. Såren han hade sett på handleden var inga bett, inte ens människotänder såg ut så när de väl fått tag om en bit kött. Det såg snarare ut som nagel-märkena han själv fått när hans värdelösa så kallade flickvän kämpade emot när han ville ta ut sin rätt på henne. Men när han inget såg så skakade han bara av sig det hela och började stega tillbaka.

Seja blinkade till när ledarens minnen flödade över telepatiskt till henne och det fick henne att se rött. Hon såg en tung pärm som låg på ett närliggande kontorsbord och hon lyfte det och drämde till det rätt i nyllet på ledaren.

*BLAM*

Sen släppte hon taget om pärmen och den landade på golvet framför ledarens fötter. Blodet sprutade ur näsan på ledaren och han spydde ut svordomar som kunde få vilken helvetes-djävul att blekna i färgen.

”- VEM FAN VAR DET???!! TALA OM VEM DET VAR! DEN PERSONEN SKA DÖÖÖÖÖ!!

Men det var just det som var problemet, ingen person hade ju varit i närheten av ledaren. Det enda som hade hänt var att en tjock pärm fått eget liv och svävat genom rummet för att smacka till ledaren rakt i ansiktet.

 

/Maria

VN:F [1.9.11_1134]
3.7/5 (3 röster)
Den vita skuggkvinnan - del 1, 3.7 out of 5 based on 3 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.