Den okända ön

Åskan mullrade hotfullt i den mörknande horisonten och regnet öste ymnigt ned på den leriga marken. Eyðar satt på en mossig gråsten under en stor gran med tjocka grenar och väntade på att regnet skulle avta så att han kunde gå hem med riporna han hade skjutit och få sig lite mat. Han var fruktansvärt hungrig och magen värkte molande i protest för att han inte hade ätit något sedan just innan gryningen imorse då han hade varit ute på jakt ända sedan gryningsljuset . Förr hade familjen brukat skaffa sig villebråd på närmare marker, men ända sedan den nya jarlen hade tagit över traktens högsäte hade han förbjudit all jakt på vad han nu sade var hans egna marker. Ätten var tvungen att söka sig längre bort för att hitta lovliga byten. Eyðar kände otåligheten krypa i hela kroppen. Skulle inte regnet sluta snart så tänkte han gå i alla fall, han orkade inte sitta här i skogen och uggla hela kvällen, hellre stod han ut med att bli dyngsur bara han fick komma sig hem någon gång. Samtidigt kunde han inte låta bli att njuta av den friska regndoften och det stämningsfulla ljudet av det fallande regnet. Himlen verkade inte villa ljusna. Han suckade. Kanske var det lika bra att han började dra sig hemåt redan nu? Han reste sig upp och sträckte på sig i ett försök att pigga upp sig. Plötsligt hoppade han till. Ett konstigt blått ljus visade sig plötsligt i hans ögonvrå. Vad nu? Han snurrade tvärt om och blickade förvirrat upp emot skyn. En liten prick av vad som verkade vara blått, blinkande ljus svävade fram över himlen ovanför honom. Det var långt borta och var antagligen mycket större än vad det såg ut att vara, konstaterade han genast. Men vad attan var det? Något liknande hade han aldrig förut sett och aldrig hört talas om heller. ’’En…drake?’’ tänkte han spånande. Han hade verkligen ingen aning. Men just nu så verkade det som det enda logiska. Han plockade upp de tre riporna och slängde dem över axeln. Nu var det dags att fara.

- Vi landar där borta på stenhällen, sa piloten och styrde helikoptern nedåt. Vi hade tur som hann hit innan motorn slog av helt. Det finns inte så många plana ställen att landa på här verkar det som.

- Nä, det verkar inte bättre, suckade Reidar. Hans panna glittrade av svettpärlor. ’’Jag visste att jag aldrig skulle ha följt med på den här satans helikopterutflykten, tänkte han irriterat. Och nu har vi tappat bort oss totalt från vår planerade rutt. Det verkar som om ingenting går som det ska idag. ’’

- Ingen fara, herr Bech, försäkrade piloten lugnt och landade försiktigt på den flata stenhällen. Det ska nog ordna sig bara jag får igång radion och kan kalla på hjälp. Vi kommer antagligen att vara hemma igen om bara några timmar.

- Ja, det är nog bäst för dig det, muttrade Reidar irriterat. Han hade ingen lust att göra det som till en början var tänkt som en mindre utflykt med helikopter bli till en övernattning i den vilda naturen på en obebodd ö som de hade råkat landa på av misstag bara för att det rostiga gamla åbäket till motor hade börjat krångla . Han skyllde mer eller mindre hela saken på piloten, även om han inte sa nämnde det högt, det var ju hans ansvar att se efter maskinen och se till att allt funkade som det skulle innan han gav sig iväg på en flygtur. Det här var då sista gången som han tänkte flyga med den karlen bakom styrspakarna. Han spände genast av sig säkerhetsbältet och klev med stapplande steg ut i friska luften. Det hade i alla fall slutat att regna.

- Usch, suckade han irriterat. En molande huvudvärk hade lagt sig i ett band runt hans huvud och han kände sig aningen yr. Han andades in djupt igenom näsan och blundade, försökte slappna av. Landskapet nedanför dem bestod till synes endast utav tjock skog insvept i ett tätt lager med dimma. Frosten glimmade ljuvt på grantopparna i det bleka solljuset. ’’Det är faktiskt ganska vackert här, i alla fall.’’ tänkte han. Stenhällen de hade landat på låg var åtminstone 15 meter hög och utsikten var klar åt alla håll. Hur de skulle lyckas ta sig ner på marken i fall de nu inte skulle lyckas med att få igång radion var svårt att föreställa sig.

- Nå, hur går det med radion? frågade han piloten och stegade iväg emot framsätet. Mannen bara skakade på huvudet. Hans läppar var hårt ihopsnörna till ett ogillande streck. Det bådade inte gott. Reidar kände hur oron växte i barmen. Var de nu fast här på en obyggdes ö alldeles ensamma? Mannen vred om alla rattar åt alla håll möjliga och tryckte på alla knappar han kom åt men den lilla radion verkade inte villa fungera utan nöjde sig med att ge ifrån sig några enstaka sprakande små knastranden då och då. De svarta solglasögonen hindrade honom från att se uttrycket i hans ögon, men han anade inom sig att detta inte var gott. Han hade försökt att ringa hem med sin mobil för en stund sedan när de hade varit ute över havet men då hade inga signaler kunnat ta sig fram. Skulle det vara samma sak nu? Han håvade upp mobilen ur rockfickan, knappade sin frus nummer och väntade. Ingen kontakt. Attan. Han kände hur paniken började stiga inom honom.

- Nä, det här går inte, suckade piloten och kliade sig bekymrat i sitt rufsiga smutsbruna hår. Det enda vi kan göra nu är att försöka laga motorn eller att vänta på att någon skall börja sakna oss och skicka ut någon att söka efter oss.

- Laga motorn? muttrade Reidar stressat. Tror du att det är möjligt då? Sätt igång med det nu på direkten i såfall! Han svettades nu ymnigt av stress, och skjortan klibbade äckligt mot hans kropp.

- Jag ska försöka, lovade piloten. Men jag kan inte lova någonting. Varför kan du inte ta en liten promenad i skogen så länge och försöka att lugna ner dig. Reidar frustade till.

- I skogen?!?! Och hur sjutton skulle det gå till? Vi är ju säkert minst 20 meter ovan marken. Hur hade du tänkt att jag skulle ta mig ner? Genom att hoppa? Du är ju inte riktigt klok. Han plirade ilsket på piloten.

- Nej, nej, självklart inte! försäkrade piloten och fnissade nervöst. Titta där borta bara, sade han och pekade åt öster, så ser du att det finns nån slags uthuggen trappa i stenen. Jag lade märke till den när vi landade. Konstigt egentligen, att sådana saker finns här, ön sägs ju ha varit obebodd i alla tider. Reidar blickade bort åt det håll som piloten hade pekat och såg att det mycket riktigt fanns någonting som liknade en stentrappa av den primitiva sorten, uthuggen i berget. Varför hade han inte lagt märke till det förut?

- Nåväl, harklade han sig. Jag kan väl göra det då så länge. Han tystnade en stund och funderade.

- Jo förresten ,fortsatte han sedan när han hade kommit på vad det var som förvirrat honom. Du sade att den här ön sägs ha varit obebodd i alla tider. Var har du hört det någonstans? Det verkar som om du vet en del om det här stället. Det enda jag vet är var du har berättat för mig när vi var ute och flög. Du sade att det fanns en obebodd ö här, bestående mest utav skog, till storleken minst dubbelt så stor som Gotland. Men nu när jag funderar på saken så verkar det konstigt. Jag kan inte minnas att jag nånsin har hört talas om en sådan ö och om den nu är så stor, så tycker man ju att det borde finnas några människor på den, eller hur? Det hela verkar….skumt. Piloten blickade tyst på honom.

- Jo jag vet, suckade han. Ön heter Skadö men är egentligen stängd för allmän beskådning. Jag har sett den på håll flera gånger när jag har varit ute och flugit men jag har aldrig varit här förut. Det är egentligen förbjudet att flyga över den och definitivt inte tillåtet att besöka den. Men nu är det i alla fall försent. Nu är vi ju redan här så vi får göra det bästa av det.

- Förbjudet? Undrade Reidar. Varför? Är det någon sorts fridlyst naturpark eller?

- Nej, svarade piloten. Det är för att den ska vara så förstörd av giftiga, radioaktiva utsläpp att det är livsfarligt att ens vistas här.

- Va?! utbrast Reidar. Men varför sade du inte det på en gång?

- Jag vet, förlåt, sade piloten ursäktande, men jag ville inte göra dig ännu mer stressade än du redan var.

- Ingen fara, jag tror inte att det är möjligt, muttrade Reidar bittert. Den här dagen kan nog knappast bli mer förstörd. Ja, vi får väl hoppas då att du får igång helikoptern igen så att vi kan ta oss härifrån innan vi hinner påverkas skadligt av strålningen. Han blickade ut över skogen igen. En känsla av förundran väcktes inom honom. Var det här en miljöförstörd ö så syntes det verkligen inte på naturen, den verkade vara så frisk och orörd som natur någonsin kan vara. Kanske strålningen hjälpte den att växa bättre till och med? Han hade för sig att han hade hört att strålning kunde ge ifrån sig sådana effekter nångång. ’’Nåja, det är väl lika bra att jag tar den där promenaden i alla fall, det hjälper inte piloten att jag står här och stressar upp honom när han försöker fixa motorn.’’

 

Reidar tänkte intensivt medans han vandrade ihärdigt fram längs den uppnötta skogsstigen han hade funnit i skogen nedanför stenplatån. Han hade hittat en tjock gammal gren av ek utmed stigen som han använde som vandringsstav. Han var egentligen alldeles för gammal för såna här äventyr och hans kropp var inte längre vad den en gång hade varit. Han orkade inte med hur mycket som helst. Hans hjärta var tungt och hans huvud översvämmat av tankar och frågor. Tänk om de inte lyckades att ta sig härifrån? Om de inte blev upphittade? Skulle han någonsin få se sin familj igen? Vad hade han någonsin gjort för att förtjäna att råka ut för det här? Molnen på himlen ovanför honom verkade bli mörkare och tyngre för varje steg han tog. Antagligen skulle det börja att regna igen. Han kanske borde vända? Plötsligt stelnade han till. Han hörde någonting. Eller inbillade han sig bara? Var det verkligen… röster? Han tyckte att det lät som det. Han kände hur hans hjärtslag skenade iväg. Eller nej, så kan det ju inte vara, lugnade han sig bestämt. Ön skulle ju vara helt obebodd. Det kanske var nån slags fåglar.

 

’’Ja, så måste det vara! tänkte han lättat. Säkert några kajor eller korpar. De är ju kända för att kunna ge ifrån sig rent människoliknande ljud ibland… ‘’ Han plirade med ögonen när han försökte att kika in genom de tjocka buskarna och grenar som skymde hans sikt bredvid stigen. Någonting rörde sig därinnanför, men vad kunde han inte utskilja. Men vad det än var så verkade det vara mycket större än en fågel. Han svalde oroligt. Tänk om det var något vilt djur där borta, en björn eller ett lo… Den här promenaden hade kanske inte varit en så bra idé trots allt. Plötsligt började det att röra sig i buskagen. Reidar skrek till och hoppade förskräckt bakåt. ’’Oj, gud, låt det inte vara en ursinnig björn!’’ bad han i sina tankar. Och det var det inte heller. En högväxt ung man i konstiga, medeltidsliknande kläder klev fram ur buskaget. Han hade en lång trästav med tre fastvirade fåglar slängd över ena axel. Han blickade förvånat och nyfiket på Reidar, som genast lade märke till att han hade en stor kniv i sitt bälte.

- Kvem ert þú? Hvaðan ert þú? sade mannen och begrundade honom från topp till tå. Reidar kände hur han började bli yr. Svetten rann ymnigt ner från hans panna. ’’Det skulle ju inte finnas några människor här!’’ tänkte han förskräckt. ’’Så vem är det här? Någon förrymd brottsling som gömmer sig på ön för att undkomma myndigheterna eller en sinnesförvirrad eremit?’’ Och hur kunde han klara sig från den farliga strålningen som skulle finnas här.

- Vasa? utbrast Reidar förvirrat. Vad säger du? Vem är du? Hans röst lät tydligt skrämd.

- Ég skil ekki, sade mannen och tittade konstigt på honom. Det verkade som om han var lika förvånad att se Reidar som han var att se honom. Plötsligt prasslade det till i buskagen igen. En ung kvinna dök upp. Hon hade en lång ljusblå linklänning med ett tjockt svart läderbälte om midjan och en lång ljusbrun fläta hängandes över axeln. Hon och den unge mannen var mycket lika varandra till utseendet, precis som om de var syskon eller nåt, tyckte Reidar. Hon stirrade ovänligt på Reidar med rynkade ögonbryn.

- Kvem ert þá? sade hon misstänksamt och vände sig mot den unge mannen. Han ryckte bara på axlarna. Reidar fick ett plötsligt infall att han skulle försöka springa iväg från dem och försöka ta sig iväg tillbaka till helikoptern. Han slängde ifrån sig vandringstaven han funnit längs stigen och skyndade iväg tillbaka åt det håll han hade kommit ifrån så fort hans gamla kropp bara tillät.

- Létta! ropade mannen bakom honom. Han vågade inte vända på huvudet för att se ifall de följde efter honom eller inte. Yrseln fick honom att känna sig alldeles skakig i kroppen och han kunde inte riktigt hålla sig upprätt. Plötsligt blev allt svart.

- Så ni hittade honom i skogen? frågade Unna medans hon baddade den främmande mannens panna med lite febernedsättande örtdekokt. De hade lagt honom ovanpå en gammal träbädd som hade råkat stå oanvänd. Hans ansikte var gråblekt och svettigt och hans vita hår spretade ostyrigt åt alla håll. Han såg sjuk ut, tyckte hon.

- Ja, sade Eyðar. Han stod på den gamla söderstigen när vi råkade gå förbi. Jag försökte fråga honom vem han var men han bara yrade oförståeligt. Han blev rädd, kanske blev han överraskad av oss, jag vet inte, men han försökte springa sin väg och råkade snubbla över en stenklump på stigen.

- Mm, svarade Unna och fortsatte att badda hans svettiga anlete. Och underliga kläder har han också, tillade hon. Han är inte härifrån.

- Var kommer han från då, tror du? frågade Eyðar oroligt. Från andra sidan ön kanske? De finns ju många släkter där som vi inte känner så det är väl möjligt att han är från nån av dem?

 

Unna log milt och skakade på huvudet. Nej det tror jag inte, Eyðar. Den här karlen är nog mycket längre bortifrån. Han är inte härifrån ön i alla fall. Eyðar skakade misstroende på huvudet.

- Nej, så kan det inte vara, sade han bestämt, men med en underliggande ström av oro i rösten, som om det var sig själv han försökte att övertyga. Ingen utomstående brukar ju nånsin komma hit till ön.

- Nå, ibland händer det, insköt Unna lugnt. Du minns väl de där underliga männen jag berättade om som kom och besökte oss när jag var barn?

- Jo, men det var väl länge sen nu, eller hur? Varför skulle de komma hit igen? Här finns ingenting att hämta.

- Tror du att han har något att göra med det där underliga ljuset du såg på himlen i förmiddags? undrade Eyð. Även hon lät lätt orolig. Eyðar vände sig emot sin tvillingsyster och såg henne i ögonen. Hans blick var varm.

- Oroa dig inte, Eyð, sade han och försökte låta så lugn han bara kunde. Vad det än är så ordnar det sig nog. Eyð såg inte lika säker ut. Hennes långa blå linklänning släpade tungt i det smådammiga trägolvet.

- I vilket fall så tycker jag inte om det här, muttrade hon under andan. Jag har hört att världen där ute är nedsatt i mörker och styrs utav metalliska monster och onda krigsherrar. Att det kommer hit folk därutifrån kan aldrig vara ett gott omen. Vem vet om han är den enda? Han kanske bara är den första i en lång rad utav främlingar! Surt vände hon på klacken och travade ut genom den öppna dörren. Eyðar suckade. Han hoppades av hela sitt hjärta att hon inte hade rätt.

 

Doften utav rök stack i näsan och fick ögonen att svida. Reidar vaknade tvärt och såg sig vilt omkring efter rökens källa. För en kort sekund fick han för sig att han var hemma i sin lägenhet i Kalmar och att det hade börjat brinna. Han skulle just ropa efter sin fru när han kom åter till sina sinnen och märkte att han inte alls var hemma i sin lägenhet, utan låg på en skinnfäll på en träsäng i ett gammaldags långhus av stockar. Han svalde hårt och gnuggade sig i ögonen för att försöka lindra rökens sveda. Nu visste han i alla fall var den kom ifrån. Mitt på golvet på andra sidan salen fanns en stor antik eldstad ovanför vilket det hängde en järnställning med fisk och köttbitar på. Den konstiga händelsen med de medeltidsklädda människorna i skogen hade alltså inte varit en dröm. Men var hade han då hamnat? Han hade hört historier om folk som påstod sig ha åkt tillbaka i tiden men han hade alltid avfärdat dem son sensationslystna lögnare eller galningar. Nu var han dock inte så säker längre. Nån slags medeltida boplats på en avspärrad ö i Sveriges hav mitt på 2000-talet? Det hela verkade så otroligt. Antingen så är det här nån sorts practical joke eller så är det någonting mycket mystiskt med det hela, konstaterade han för sig själv.

-Hvað segirðu? En medelålderskvinna med lång, ljuslila linklänning och vitt förkläde närmade sig honom. Hennes ögon var milda och hon log vänligt. För ett ögonblick kände han hur han slappnade av. Hon verkade inte vilja honom något ont i alla fall.

- Jag förstår inte vad du säger, svarade han, besvärad över att de inte kunde samtala ordentligt. Det var så mycket som han ville fråga. Kvinnan tog upp vad som såg ut att vara ett avlångt lerkärl från golvet bredvid hans bädd och blötte en tygbit med innehållet. Det luktade som någonsorts örtthé och svalkade behagligt när han baddade hans panna. Han kände sig faktiskt mycket bättre nu än han hade gjort innan. Vad det än var för något sorts medel hon använde på honom så verkade det att fungera.

- Reidar! En bekant röst ljöd i hans öron. Han vände upp huvudet och såg förvånat att hans pilot Jörgen också var närvarande.

- Men hur…? mumlade han förvirrat. Är du också här, du var ju bort vid helikoptern sist jag såg dig. Jörgen nickade.

- Jo, men när du aldrig dök upp igen efter din promenad så blev jag orolig och gick ner i skogen för att leta upp dig. Då sprang jag in i de här människorna som tog med mig hit. Du ska se vilket otroligt ställe de har byggt upp här, Reidar! Det är precis som en liten vikingatida stad. Det var som att kliva in i Sagan Om Ringen när jag kom hit. Reidar stirrade blint upp i taket och funderade.

- Och helikoptern? Har du lyckats med att laga den?

- Så gott som, svarade Jörgen. Allt jag behöver är en metallpinne av något slag sen så kan den nog flyga igen. Och efter vad jag har sett här omkring så är jag ganska säker på att de kan ha någonting dugligt åt oss om vi bara lyckas berätta för dom vad det är vi behöver.

- Vi får hoppas det, suckade Reidar trött. Jag har ingen lust att stanna här för resten utav livet, hur snälla de här ’’vikingatida’’ människorna än verkar.

 

Reidar satt och vilade på en grånött gammal träbänk just utanför dörren till långhuset. Solstrålarna kittlade honom behagligt i anletet. ’’Vädret har i alla fall förbättrats´´, tänkte han nöjt. Jörgen stegade fram emot honom med bestämda kliv. Han log så att han fullkomligt strålade.

- Titta! sade han glatt och visade upp en tunn liten järnstav. Jag lyckades förklara för dom vad jag behövde tillslut. Nu kan jag fixa helikoptern. Snart så är vi hemma igen! Reidar log snett. Av någon anledning så blev han inte så glad för den goda nyheten som han hade trott att han skulle bli. Men visst var han lättad att de hade möjlighet att ta sig hem igen.

- Värst vad du verkar neutral då! utbrast Jörgen förvånat. Jag som trodde att du skulle bli överlycklig att få veta att vi kan ta oss hem igen efter allt skit som du har vräkt ur dej om det här stället ända sedan vi kom hit. Hans tjocka, burriga bruna hår fladdrade busigt i den varma brisen.

- Jo, suckade Reidar, fortfarande lite halvdan efter sin kollaps. Det är klart att jag är glad, men ändå så kan jag inte skaka av mig känslan av att det är någonting mycket underligt med hela den här affären. Något som vi inte kan bli av med bara för att vi åker härifrån. Jag menar, tycker du inte att det är väldigt underligt att det fortfarande finns kvar fullt aktiva medeltida bosättningar utan att någon i Sverige nånsin får höra talas om det. Regeringen måste ju ändå känna till det. Varför skulle de annars spärra av ön från allmänheten tror du? Här verkar ju knappast finnas någon farlig strålning. Se dig omkring bara, verkar de här människorna sjuka tycker du? Jörgen blickade förvirrat på honom utan att svara. Om här verkligen fanns radioaktiv strålning så skulle folket här vara hårt ansatta utav cancer och medfödda missbildningar. Tänk bara på hur det blev med Tjernobyl, barn som bor i det området föds ju än idag utan både armar och ben ibland. Det måste finnas något annat skäl till varför de valt att hålla ön utanför allmän syn. Men vad? Jörgen suckade och satte sig ned på bänken bredvid honom.

- Jag vet inte, mumlade han fundersamt. Kanske kan vi få reda på vad när vi har kommit hem till fastlandet igen.

- Hmmm, suckade Reidar för sig själv. Vi får väl hoppas det. ’’ Det här är ändå ett vackert ställe’’, tänkte han förundrat och blickade drömskt på den stora välsnidade byggnaden med glänsande, skirt dekorerade järnväggar och fönster med färgat glas som vilade på en liten upphöjning i marken ett tiotals meter framför den alldeles bredvid byns glittrande sjö som nu låg alldeles lugn och stilla och återspeglade solens strålar.

 

Äntligen var de uppe i luften! Reidar blickade lyckligt ner över det blå havsvattnet som glittrade under dem och kände hur vinden rufsade honom i håret. Hans hjärta bankade hårt. Nu kunde han plötsligt känna den glädje över att komma hem som tycktes saknas honom tidigare.

- Jag kan inte vänta på att få se Berits min när jag berättar vad vi har varit med om. Om hon nu ens kommer å tro på mej, skrattade han. Jörgen log mot honom i framspegeln.

- Ja, de har nog varit oroliga för oss nu när vi varit borta så länge, sade han. Min fru kommer nog också att bli väldigt tveksam när jag förklarar för henne vars vi varit. Men hon vet ju att jag alltid brukar vara ärlig om så viktiga saker så tillslut kanske hon börjar tro mig ändå. Han satte på radion för att försöka mildra ljudet av den dånande motorn.

^ 2 VECKOR SENARE ^

- De borde ha fått ditt brev nu, tycker man, sa Berit över frukostbordet medans hon sippade på en mugg med ångande frukostthé. Reidar blickade halvt frånvarande upp från morgonbladet.

- Ja, kanske det, svarade han med munnen full med knäckebröd. De har nog bara inte hunnit svara ännu. De är upptagna med så mycket annat vet du. Berit blickade ut genom fönstret på den grå himlen med tom blick.

- Mmm, men man tycker att de skulle skynda sig lite extra med att svara på något så viktigt. De måste ju själva vara medvetna om ön som du sa, så man kan ju tycka att de ska reagera på att någon annan har kommit underfund med deras hemlighet.

- Ja, inte vet jag, suckade Reidar och ryckte på axlarna. Men jag är säker på att de kommer att kontakta oss snart. Annars får jag lov att åka dit själv och tala med dem där. Han drack upp den sista skvätten morgonkaffet i ett svep , reste sig upp och gav sin fru en hejdå puss innan han gick till jobbet.

- Ha det bra gumman, sade han obekymrat. Vi ses vid middagsbordet.

- Mmm, visst, mumlade Berit frånvarande.

Han visslade muntert och blickade omedvetet ner på den grå trottoaren, fortfarande våt efter nattens regn, medan han knallade fram till sin blå Volvo. Plötsligt ringde mobilen. ’’Bäst att jag svarar, det kan vara något med jobbet,´´ tänkte han och fiskade snabbt upp den ur rockfickan. På andra ändan linjen hyperventilerade någon panikslaget.

- Reidar! tjöt en bekant kvinnoröst. Hon lät som om hon var vättskrämd. Det var Päivi, Jörgens fru.

- Hallå? Svarade Reidar oroligt. Vad är det? Har något hänt? Päivi fortsatte att flåsa skräckslaget på andra sidan luren.

- Det är Jörgen, tvingade hon fram med gråten i halsen. De har tagit honom, Reidar. Du måste skynda dig härifrån innan de kommer efter dig också. Jag vet inte hur länge jag kan fortsätta prata, jag måste fort härifrån innan de kommer hit med… Hon pratade så fort att han nästan inte han höra ved hon sa.

- Tagit honom? Vad menar du? Har han blivit kidnappad, eller?

- Nej! svarade Päivi kvickt med paniken i rösten. De har dödat honom, Reidar. Och nu är de ute efter oss också. De kommer aldrig att sluta förrän de har tystat oss allihop! Reidar kände hur han stelnade. Plötsligt förstod han vad det var hon yrade om, redan innan hans hjärna hade hunnit forma hans vetskap till tankar. Det var någon uppe i regeringen som inte tyckte om deras upptäckt. Nu var de allt illa ute. Utan att tänka igenom saken vidare vände han tvärt på klacken och småsprang tillbaka till lägenheten.

- Jag förstår, Päivi, hävde han. Skynda er nu att ta er bort från erat hus så fort ni kan innan de hinner fatt er också, det är i alla fall vad vi ska göra. Lycka till. Innan Päivi hade hunnit svara hade han redan knappat av mobilen och skyndade sig upp för hyreshusets stentrappa. Lägenhetsdörren slogs upp i ett ryck.

- Berit! ropade han stressat. Hans fru hade ännu inte hunnit ta på sig något mer än en morgonrock och hoppade förvånat till när hon fick se honom dundra in i hallen. Ta fram väskorna och packa ned endast det viktigaste! Vi har ingen tid att förlora. Hon såg både orolig och förvirrad ut där hon stod , fortfarande med en thémugg i handen, men skyndade sig att göra som han sa. ’’Jag måste skynda mig att ringa till, barnen, ´´tänkte Reidar stressat. Hans hjärta slog som en trumma i bröstet. Stackars Jörgen.

Han kunde inte tro att han gjorde det här igen. Han svalde oroligt och tittade ner på det grå havet under dem. Helikopterns motor dånade högt i öronen. Han tvärblickade över på Berit och Päivi, som satt med sin 5-åriga son i knäet. De såg allt annat än glada ut. Men vad hade de för val egentligen? Nu var regeringen ute efter att ha ihjäl dem och de hade ingen annanstans att fly. Det fanns bara ett enda ställe där den garanterar inte skulle kunna hitta dem. De skulle till Skadö.

Av: Anna Printz

VN:F [1.9.11_1134]
3.0/5 (4 röster)
Den okända ön, 3.0 out of 5 based on 4 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.