Den existentiella krisen

Johan Jonsson låg där i sin stora mahognyfärgade IKEA-säng i sitt allt jämt ostädade rum och tänkte på sitt liv. ”Vad har jag egentligen här i livet?”, frågade Johan sig självt någorlunda retoriskt. Han kunde inte få ut tanken ur sitt huvud, vad har han egentligen i det här livet? Frågan låg och verkligen gnagde i hans huvud och ju mer han tänkte på det ju mindre svar kunde han hitta och han började känna av ett tomrum i sin själ. Det kändes precis som att ett svart hål uppstått inom honom och slukade allt den kunde få tag i och bara växte sig större och större. Johan fällde en tår och i samma sekund som han uppfattade det sade han hårt sig till själv, ”Vad fan håller jag på med, så här ska inte en grabb bete sig”. Johan försökte att sluta gråta men ju mer han försökte desto mer tårar fyllde hans ögon och tillslut kunde han inte hålla tillbaka. Denna kväll grät Johan i flera timmar, och för varje tår hatade han sig själv mer och mer. För varje tår kände han hur tomrummet växte.

Johan var en 18-årig kille som betedde sig och såg ut som de flesta andra 18-åriga killarna gör och han var mer eller mindre en i mängden. Han hade aldrig stått ut på något sätt, utseendemässigt eller inom en sport eller ett skolämne.

Johan var ett skolboksexempel på hur en 18-årig ska vara. Det faktum att han aldrig stått ut skrämde honom, är det för att han inte har en personlighet eller är det för att han inte vågat? Alla frågorna lagrade sig på varandra och förvärrade Johans existentiella kris. Men det finns en sak som alltid skiljt Johan från andra killar. Hemma blev han verbalt misshandlad varje dag och nedtryckt av sin familj. För Johan var ett tack som en skänk från ovan och betydde extremt mycket. Däremot var det väldigt ovanligt att Johan fick ett tack. Det vanligaste för Johan var att han inte fick ett enda positivt ord. Givetvis fick han ett ”hej” och ett ”hur mår du?” som kallprat, men innerst inne visste Johan alltid att han inte hade något gemensamt med sina föräldrar. Tvärtemot så visste Johan inte allt varför hans föräldrar gjorde dessa horribla saker för att trycka ned honom.

Kärlekslivet var inte heller det mest positiva för Johan. Medan andra killar strulade med tjej efter tjej, låg med tjej efter tjej, blev ihop med tjej efter tjej hade Johan haft två flickvänner tidigare och strulat med tre eller fyra. Han hade legat med en tjej och allt detta fick honom att känna sig helt oattraktiv, han började se sig själv som ett asexuellt objekt, som aldrig kunde få tjejen från sina drömmar, om ens någon tjej. Varje kväll låg Johan och tänkte på detta. Allt snurrade i hans huvud och han kunde inte reda ut på varför det är på detta viset eller hur han ens hamnade i denna sits, det enda han visste var att hans liv var en stor röra just nu och han visste inte hur han skulle lösa detta. Varje dag i skolan var han frånvarande i tanken på grund av denna enorma fråga, ”vad har jag egentligen i livet?”. Dagarna gick och Johan grävde ner sig mer och mer i denna fråga, vissa dagar hade han inte den fysiska eller psykiska orken att gå till skolan på grund av den existentiella krisen han befann sig i. Men en dag kunde Johan inte ta det längre. Han hade bestämt sig för att bara få slut på allting och begav sig till tågspåret i skogen cirka tre kilometer från där han bor. Tågspåret låg avlägset från människor och att ta sig dit skulle vara en utmaning, men chansen att någon människa skulle störa var inte troligt på grund av detta. Tågspåret var fortfarande aktivt och tåg brukade åka förbi med jämna mellanrum. Johan bestämde sig för att bege sig dit.

Han gick fram och tillbaka längst tågspåret, skulle han verkligen göra det här? Han var inte säker, kanske skulle det vara lite väl drastiskt? Kanske var detta bara en känsla som försvinner efter en tid? Han vacklade fram och tillbaka i sin ensamhet. Känslan av att inte ha något i livet hade vuxit sig starkare hos Johan, mycket starkare än för två månader sedan, när han låg i sin säng. Johans känslor var delade i två läger och visste inte vilken han skulle följa. Johans ena halva skrek att det kommer en bättre tid bara han står ut. Den halvan sade att han var för ung för att lämna världen. Den andra halvan var den halvan som har fått dominera Johans liv under de senaste två månaderna. Den halvan sade att det var lika bra att Johan avslutade sitt lidande här och nu. Den sade att eftersom Johan inte anser sig ha något här i livet så behöver han inte leva i tomheten som kallas hans liv. Johan visste inte vad han skulle göra. Så många röster, så många beslut, så många konsekvenser. Han släppte ut ett högt skrik som ekade i skogen, men drog inte på sig någon människas uppmärksamhet.

”Kanske håller jag på att bli galen? Ett mentalsjukhus vore bäst för mig just nu”, försökte Johan intala sig, fast han gick inte på det.                                                                                             I det fjärran hörde Johan ett dovt donande av tåget. Nu eller aldrig. Antingen går han bort från rälsen eller så är det dags för honom att träffa sin skapare. Tåget kom närmare och närmare. Tillslut kunde Johan se tåget, men han visste fortfarande inte vad han skulle göra. Han ställde sig på rälsen, blundade och tillät impulserna att avgöra huruvida han lever eller inte.

Av: MrDanios

VN:F [1.9.11_1134]
3.2/5 (10 röster)
Den existentiella krisen, 3.2 out of 5 based on 10 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.