Den dömde

Männen hade valt en fin lägerplats, det ger jag dem. Praktisk. Nära till skogsbrynet och beläget på högre mark. Det ger en fin utsikt över ängen och floden borta i söder. Måste ha varit en fin sista bild av världen innan männen stektes levande.

Jag tittar ned mot mina fötter. Den varma sommarbrisen skickar en våg av aska över dem. Jag blickar upp och beundrar havet framför mig. Grått. Det har alltid varit en av de vackrare färgerna tycker jag. Grått ger alltid en passande kontrast till blodrött. Men just här saknas blodet. Tro dock inte att jag underskattar andra färger. De klara och lysande nyanserna av orange och gult som för några minuter sedan slukade platsen besitter också en viss skönhet.

Jag vandrar omkring på den nedbrända lägerplatsen. Askan är fortfarande varm under mina fötter. Kropparna är mjuka under min beröring och det finns ingen som kämpar emot. När jag närmar mig den sista kroppen drar en kallar vind förbi och den för med sig det svaga ljudet av hovar. Jag vänder mig om och där, längst med stigen, kommer den dömde travandes.

Det är modigt av honom att dyka upp. Självklart visste jag att han skulle komma, men jag trodde att han skulle ta lite längre tid på sig. I några sekunder studerar jag mannen som närmar sig. Rustningen är nypolerad och skiner i morgonsolen. Hjälmen likaså. Dock märker man att stålet har varit med om mycket. Jag undrar om jag har varit nära att möta honom förut?

Väl framme vid lägerplatsen bemödar sig inte riddaren att kliva av hästen. Han studerar scenen och ser på den grå massan. En klokare man hade troligtvis vänt hästen och aldrig mer närmat sig platsen igen. Jag studerar hans ögon. Tanken finns där. En önskan att få återvända till sin varma säng och kvinnan som väntar på honom där. Men mannen drar inte i tyglarna. Istället vänder han ansiktet mot skogen och med stängda ögon nickar han uppgivet. En tung suck följer. Sedan pressar han hälarna mot hästens sidor och manar djuret framåt. Med ett leende på läpparna kallar jag på min häst och slår honom följe. Som genom en tyst överenskommelse fortsätter vi genom skogen under tystnad.

Innan grenverket och de stora stammarna slukar oss helt vänder jag mig om en sista gång. Trots att solen lyser finns det inga reflektioner på det gråa havets yta. Ännu en kall bris stryker med sina svala fingrar längsmed våra ryggar som för att ge ett sorgset farväl. Brisen skapar några vågor och bland allt det gråa ser jag en liten svag reflektion. Det är en blodröd punkt mitt i havet. En röd stjärna på en grå himmel. Det är en vacker ring. Synd att jag inte tog den från kroppen. Det är sällan jag samlar på mig saker under mina resor. Det är bara de vackraste föremålen som fångar mitt intresse. Hade jag inte haft den dömde framför mig att följa skulle jag nog vänt tillbaka och hämtat ringen. Men riddaren klädd i stål har något av större värde under sin rustning som jag behöver. Ringar och smycken bleknar i jämförelse.

Ritten i skogen fortsätter under tystnad. Till en början skiftar färgerna runtomkring oss i grönt och brunt. Det ljuva fågelkvittret lyfter stämningen men ju längre in i skogen vi kommer desto mindre ljud hör vi. Fågelkvittret dör ut och det är bara det dova ljudet av hästarnas hovar och riddarens ringbrynja som med sitt hotfulla klirrande ekar mellan träden. Ju längre in i skogen vi färdas desto mörkare blir det. Skuggorna är kvävande och alldeles för närgångna för min smak. Luften känns allt tyngre och blir sakta varmare ju närmare resans mål vi kommer.

Långsamt börjar doften av bränt trä smyga sig på oss. Skogen ger inga tecken på att ta slut. Stammarna växer fortfarande lika tätt och lövverket har inga tankar på att släppa igenom något ljus. Men ändå står vi plötsligt under bar himmel. Jag vänder mig om i sadeln och bakom mig tornar en vägg av träd upp sig. Har du någonsin hört talesättet att Gud inte bygger några raka linjer? Då skulle du precis som jag förstå att skogslinjen bakom mig inte var av moder Jord. Att kalla lägerplatsen jag väntade vid för några timmar sedan för ett hav av aska var en lögn. I jämförelse med den förödelse som breder ut sig framför oss nu, så var lägerplatsen blott en pöl mot denna ocean. Synen framför oss är betydligt mer tragisk, åtminstone genom mina ögon. På förra platsen fanns det en handfull brända män, inte mer. Här täcks marken utav hundratals, om inte tusentals förvridna och brutna varelser. Av det som en gång varit ståtliga träd, levande och mer fredliga än någon människa någonsin skulle kunna vara finns nu bara stoff och vanställda skuggor.

Riddaren tycks inte bry sig om den massaker som breder ut sig framför honom. Han har redan sporrat hästen framåt. Om han känner samma sorg som jag i att se naturen ärrad visar han det inte.

Riddaren och jag fortsätter genom slakten av träd och natur. Efter några hundra meter har vi lämnat det mesta av de förkolnade träden bakom oss. Landskapet vi träder in i är en form utav bränd tundra. Luften är fylld av svavel.

Solen står på sin högsta punkt för dagen, och blott en hundra meter framför oss reser sig ännu en mur. Denna stenmur, byggd av människohänder är lika rak och onaturlig som den förra. Bakom muren ser man ett ensamt berg resa sig hotfullt. Riddaren rider närmare muren och sätter kurs mot en väldig port. De enorma trä dörrarna hänger tungt på de robusta gångjärnen. Porten är uppslagen och välkomnar på sitt sätt riddaren som en frälsare som kommer för att återuppliva denna stad. Tyvärr finns det ingen som kastar blommor över honom. Tyvärr finns det inga barder som sjunger sånger om hans hjältedåd. Tyvärr finns det ingen kung som som kan tacka honom för hans tjänster. Tyvärr finns det ingen. Tystnad är det som möter oss. Ruiner är det som möter oss. Vemod är det som möter oss.

Riddarens häst måste ha känt oron i luften för den vägrar att röra sig in i staden trots att han försöker mana den framåt. Riddaren ger till slut upp och kliver av hästen och fortsätter. Liksom honom kliver även jag av hästen och likt en skugga följer jag honom in i staden längst med huvudgatan som kommer leda oss raka vägen fram till berget och riddarens mål.

Vi går i tystnad genom staden, det enda ljudet som ekar mellan de skadade byggnaderna är riddarens stålförsedda skor som slår mot marken vid varje fotsteg.

Det är svårt för mig att förstå att det knappt har gått två månader sedan jag senast var här. Staden var så levande. Dess invånare fanns överallt på gator och torg. De pratade, de log, de skrattade. Barn stal äpplen och försäljarna skrek efter de små rackarna. Vakterna patrullerade gatorna i par. Doften av paj smög sig ut från ett fönster från andra våningen från ett av husen och det fanns en omedveten lycka som hägrade över staden.

Jag njöt inte av förändringen den dagen, tro mig. Att skratt förvandlas till skrik. Att leenden förvrids till masker av panik. Att doften av paj ersätts av svavel och rök. Att vakterna som vandrat runt i staden inte rör sig längre och att barnen flyr ifrån något mycket hemskare än en ilsken handelsman. Det var vidrigt.

Riddaren fortsätter med bestämda kliv genom staden. Han passerar de trasiga byggnaderna utan att ens se på dem. Han har bara sitt mål i sikte. Vi passerar en av platserna som jag minns bäst. Det var här jag såg den lilla flickan med sin yngre bror, hårt kramandes om hennes ben. De stod mitt i folkvimlet och skrek desperat efter sin mamma. Flytta på er ville jag ropa åt dem. Men jag hade inte tid den dagen att stå och beskåda varje enskild invånare i staden. Tyvärr träffade jag flickan igen några timmar senare. Hon och hennes bror var så gott som klistrade mot gatstenarna.

Jag tycker det är roligt hur människor alltid säger att kärlek är det starkaste som finns, att ingenting kan stoppa den om kärleken är äkta. Dessa personer skulle behöva befinna sig i en stad vars invånare har drabbats av total panik. Dessa personer får gärna ställa sig där mitt i folkvimlet, tillsammans med flickan och hennes bror och bara stå där och predika om hur kärlek övervinner allt. Panik och desperation är starkare känslor. Vad kan annars få människor att trampa ihjäl två små barn utan att ens reagera? Det kan inte ha funnits en tanke på att det där mjuka var en fyraårings arm, eller att den där mörka pölen var en tvåårings blod.

Riddaren fortsätter obevekligt och vägen svänger så platsen där jag hämtade flickan och hennes bror försvinner runt hörnet. Jag fylls av en känsla av lättnad. Det är en av de mest fruktansvärda platser jag besökt. Tyvärr har jag sett allt för många liknande situationer.

Till slut når vi porten in till berget. Ingången är inslagen och de enorma bjälkarna som tidigare utgjort en dörr värdig jättar ligger förkolnade och svartbrända. Riddaren tvekar. Det är dessa stunder som jag finner så fascinerande. Stunderna när en människa inser att det inte finns någon återvändo. Att han måste fortsätta framåt. För om han återvänder kan det leda till ett mycket mörkare slut.
Jag går lite närmare. Han kan nog känna min närvaro nu. Som en mörk skugga står jag lutad över honom. Precis som jag gjort på oändligt många innan honom. Precis som jag kommer att stå lutad över oändligt många efter honom.

Riddaren drar sitt svärd. Det klingar vackert. Ljudet hänger darrande kvar i luften som en barriär mellan honom och ingången. Han kramar handtaget hårt och rör sig sedan varsamt in genom porten.

Det är mörkt, väldigt mörkt. Luften är otroligt torr och varm. Riddaren andas stötvis. Vi fortsätter och låter mörkret och värmen sluka oss. Plötsligt hörs ett klirrande. Det är högt och ljudet av myntet som riddaren klev på studsar mellan väggarna. Han står helt stilla och hans önskan att tysta ljudet tar nästan fysisk form. När ljudet äntligen lägger sig fylls grottan av ett vinddrag och ena väggen kommer snabbt närmare.

Jag lägger min hand på hans axel. Jag försöker vara stöttande. Jag försöker finnas där. Längsmed riddarens ryggrad färdas en rysning. Han förstår att jag är där.

Draken öppnar sitt öga.

Av: SirQMorris
VN:F [1.9.11_1134]
3.7/5 (24 röster)
Den dömde, 3.7 out of 5 based on 24 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.