Den älskade

Filip kollade runt omkring sig och märkte att allting var som det skulle vara; de närliggande radhusen på andra sidan gärdet stod där dem alltid stått, himmelen var lika blå och molnfritt som den varit hela förmiddagen och vinden var fortfarande lika vårsmekande som den brukade göra.

Men varför kändes allting ändå så orealistiskt? Varför kände sig Filip så lättad – som om något hemskt precis hänt, som nu var över?

Det var som om han inte kom ihåg någonting. Eller, rättare sagt, så var det så att han inte kom ihåg varför han kände sig så lättad, varför han hade en känsla av att någon slags fara nu var över. Han började kolla runt sig igen, denna gång efter något som verkligen inte skulle vara som det alltid hade varit.

Men nu började han känna att någonting inte stod rätt till. Plötsligt fick han en känsla av ängslighet rädsla och sorg, som om något hemskt precis hade skett. Filip kunde höra skrik och gråt, som lät som om någon sakta började höja volymen på en radio i hans öron.

Han vände sig om mot ett övergångsställe bara ett par meter ifrån honom. Det lät som om rösterna, som nu var väldigt tydliga, kom därifrån.

För varje steg han tog började konturer av en grupp människor göra sig allt tydligare; några satt hukade medan några stod upp. För varje steg som Filip tog började konturerna bli allt tydligare: kläder började tona fram, hår började växa upp på huvudena och på ansiktena tog öron, ögon näsa och mun sina respektive former.

Medan allt detta hände – medan världen och situationen vart allt mer klarare för Filip – började han minnas situationen den senaste halvtimmen. Han hade varit ute och cyklat hela förmiddagen, såsom han brukade göra då han behövde få vara för sig själv. Han hade varit på väg hem och cyklade över övergångsstället, utan att från början se att en bil kom i full fart mot honom. Alldeles försent hade han vänt sig om mot bilen, känt hur han flög upp på den då de krockade. Med ens började alla känslorna strömma genom honom; den korta sekund av skräck han hade känt då han såg bilen, smärtan han utstod då hela hans kropp slog in i fönsterrutan, skräcken han hade då han hade (halvt avsvimmad) rullat över bilen och slog ner på vägen…

Och sedan tomheten. All smärta och skräck han hade känt vid krocken hade börjat och tagit slut inom loppet av ett par få sekunder. Han hade bara känt sig som om han stod i mitten av universum, helt naken, där varken värme eller kyla fanns. Sedan hade han liksom bara fallit tillbaka till jorden och befann sig nu där han stod och betraktade de män och kvinnor som i skrik och gråt stod i en cirkel.

Nyfiket kikade Filip över en äldre mans axel och greps med ens av fasa. I mitten av cirkeln av människor låg han, blodig, med sin krossade cykel bredvid sig. En bit bort ifrån människoskaran stod en svart bil med krossad framruta, och utanför den stod en kvinna i trettioårsåldern med händerna framför ansiktet. Hon tycktes gråta.

”Men”, sa Filip och vände sig om mot en kille som tycktes vara i hans ålder, ”jag mår ju bra ju. Hallå?” Filip viftade med handen framför killen fast lyckades inte få dennes uppmärksamhet.

”Ambulansen kommer!” ropade den äldre mannen framför Filip och pekade mot en tjutande ambulans som i full fart kom emot skaran av människor. Ambulansen stannade en bit bort och två personer hoppade ut ifrån den, sprang till baksidan, slog upp dörrarna och drog ut en bår.

”Skingra er, skingra er!” sa en av dem skarpt och drog undan två tjejer som inte ville flytta på sig.

Är jag död? tänkte Filip samtidigt som en hemsk klarhet började krypa genom honom.

”Vi måste iväg med honom till sjukhuset, nu!” skrek en av ambulanspersonalen samtidigt som hon och hennes kollega försiktigt lyfte upp Filip på båren och körde bort den till ambulansen, där en annan ambulanspersonal hade förberett plats för båren i ambulansen. Filip, som hade sprungit efter, hoppade också in i ambulansen och satte sig bredvid sin kropp. Maskiner började kopplas in genom näsa och mun, medan värdena i hans kropp visades upp på ett par skärmar.

Jag tycks fortfarande leva. Filip kände sig halvt lättad.

 

Väl vid sjukhuset kände allting väldigt fort; båren drogs ut snabbt och sköts fram genom korridor efter korridor. Tätt efter doktorer och sjuksystrar sprang Filip, som tyckte att allting var väldigt konstigt. Det var som det fanns två av honom nu; hans kropp, som låg blodigt och krossande på en bår, medan hans medvetande befann sig utanför kroppen, frisk och kry som alltid. Tankarna om att han var död och hade lämnat jordelivet for genom huvudet på honom, men borde han i så fall inte befinna sig i något paradis eller något slags efter liv? Eller var det så att ens själ fortsatte att vandra på jorden då man dött?

Men han var ju inte död, hade ambulanspersonalen konstaterat. Betydde detta att han just nu stod mellan liv och död?

De nådde ett tomt rum där ytterligare maskiner kopplades ihop med honom. Filip, som ställt sig ett hörn för att betrakta allting, försökte hopplöst få något slags grepp om hela situationen samtidigt som han försökte förstå varför hans medvetande kunde stå i det där hörnet samtidigt som hans kropp låg inkopplad med maskiner för att hålla honom vid liv.

”Han är i koma”, sa doktorn och kollade på sjuksystrarna som befann sig i rummet. ”Har någon ringt hans familj?”

”Ja”, svarade en av sjuksystrarna. ”De är på väg hit just nu.”

”Ha”, sa Filip och satte sig ner i hörnet. ”Det är ingen idé att de kommer. De hatar mig ändå.”

Det var faktiskt sant, i alla fall enligt Filip. Hans pappa, Victor, hade aldrig visat att han någonsin blivit stolt över Filip. När Filip gick ut nian med bästa betyg och visat detta för sin pappa hade han bara fått ett tyst ”Jaså” tillbaka ifrån en tjock och ointresserad man som bara brydde sig om vad som stod i tidningen. Victor hade alltid velat se Filip bli stjärna i kommunens lokala fotbollslag eller hockeylag (som Filips storebror blivit) och bygga muskler hade han istället sett sin yngsta son växa upp till en lång och ranglig nörd med mycket finnar och stort intresse för böcker och musik istället för fester och sport. Aldrig hade Filip fått höra ifrån sin pappa att han var stolt över sin son, och han skulle antagligen aldrig få höra sin pappa säga det heller.

Och när var senast som Filip hade fått hört sin mamma, Carolina, säga till honom att hon älskade honom? Inte på de senaste tolv åren i alla fall. När han skulle iväg till ett läger i tre veckor en sommar för många år sedan hade han gråtit kvällen innan och sagt till sin mamma hur mycket han älskade henne och att han skulle sakna henne jätte mycket, men fick bara till svars att det inte var som om någon av dem skulle dö eller så.

Vilken ironi, tänkte Filip och slängde återigen en blick mot sin kropp. Doktorn och systrarna hade nu lämnat rummet, som var alldeles tyst och stilla – bortsätt från ett par lampor som blinkade på maskinerna och ett pipande ljud som konstaterade att Filip fortfarande andades.

Plötsligt öppnades dörren, och en stor, muskulös kille steg in i rummet. Det var Petter, Filips äldre bror. Petter bara stod vid sängens kant och kollade ner på sin bror, utan att visa någon som helst känsla i sitt ansikte.

”Du kommer antagligen att reta mig för det här, va?” skrek Filip, som nu hade rest sig upp och stod tätt intill sin bror. ”’Glöm inte cykelhjälm nästa gång’ kommer du säkert säga de kommande åren, eller hur? Varje jävla dag kommer du att påminna mig om hur klantig jag var att bara cyklade ut så där och fick mig själv att hamna på sjukhus!”

Men Petter reagerade inte på detta, vilket fick Filip att komma ihåg att han inte kunde göra sig hörd till någon. Istället för att fortsätta skrika till sin bror satte sig Filip ner i hörnet igen och surade. Han mindes hur Petter en gång för länge sedan hade jagat Filip över hela huset tills han lyckades tackla ner sin lillebror och gav honom ett par slag i magen och avslutade hela mobbningen med att trycka upp honom mot väggen med ett hånflin spridandes över sitt hårda ansikte.

”Bara fjollor gråter, det vet du va?” hade Petter skrattat, medan Filip höll tillbaka tårarna som vällde upp i ögonen på honom. När hans storebror hade sett att Filip inte lyckades hålla tillbaka tårarna hade han gett två slag i magen och sedan bara gått iväg.

Dörren öppnades igen och Filips mamma och pappa kom in. De stod där alla fyra; Carolina, Victor och Petter stod stela som statyer samtidigt som de bara betraktade Filips till synes livlösa kropp, medan Filip stod bredvid sina familjemedlemmar och kollade med vidöppna ögon på deras ansikten. Sörjde de inte ens att han låg där framför dem i koma, svävandes mellan liv och död? Betydde han ingenting för dem? Kanske han bara hade varit en börda för sin familj hela sitt liv, och att de nu kände sig lättade att han skulle ligga på sjukhus ett tag framöver – eller kanske till och med dö.

Efter någon timme gick de alla ut och lämnade Filip ensam kvar. ”Svin!” skrek han efter dem. ”Ni är riktiga svin!” Med tårarna forsande nerför sina kinder satte han sig återigen i hörnet och begravde sitt ansikte i sina händer.

”De älskar dig.” Filip kollade upp för att se vem som pratade till honom. Han torkade bort tårarna för att tydligare se personen som stod borta vid fotänden av sängen.

Där stod en smårund, kort tant med vitt, lockigt hår. Hon log varmt mot Filip.

”Mormor?” sa han och reste sig upp. Han hade inte sett sin mormor sen tre år tillbaka, då hon hade gått bort i cancer.

Hans mormor höll ut sin hand mot Filip. ”Ta min hand”, sa hon med sin varma, mjuka röst. Hennes hand kändes lika varm och beskyddande som den gjorde då Filip brukade hålla den när han var liten.

Medan de stod där började plötsligt väggarna, golvet och möblerna försvinna och ersattes istället av ett nytt, välbekant rum. De stod mitt i vardagsrummet hemma i Filips välbekanta hem, med kvällssolen skinandes genom fönsterna.

”Hur…” var han på väg att fråga innan han avbröt sig. Någon snyftade, och då han vände sig om mot fåtöljen borta vid eldstaden såg han sin mamma sittandes där med ett foto i handen. Hon grät.

Mormor förde Filip bort mot sin mamma. Han kollade över hennes axel och såg att fotot i hennes händer var ett foto på Filip som han hade tagit den dagen då skolfotografen varit i skolan ungefär ett år tidigare.

”Åh Filip”, snyftade hon och kramade om fotot. ”Å min älskade lilla pojke… jag älskar dig så himla mycket… snälla gud…”

Tårarna började välla upp i Filips ögon igen. ”Hon älskar mig”, sa han i en knappt hörbar viskning.

”Det gör hon verkligen.” Denna gång var det inte Filips mormor som talade. Det var en man, med mörk och grov röst, men som samtidigt lät väldigt vänlig.

Innan Filip hann vända sig om kände han en stor hand på sin axel. Han vände sig om och kollade rakt upp mot en lång, ståtlig man med blont och välkammat hår.

Filip kände igen den här mannen; det var hans morfar, som hade gått bort trettio år innan Filip ens föddes. Hans morfar såg inte ut att vara äldre än fyrtio, såsom han såg ut på bilderna som fanns runt om i huset.

”Men du vet väl om att din pappa och din bror älskar dig också?” sa morfadern och log varmt.

”Gör de?” frågade Filip skeptiskt. ”Jag har då aldrig märkt av det.”

Morfadern log mot sitt barnbarn. ”Följ med”, sa han och började gå uppför trappan till övervåningen, ”så kommer du att se att även dem älskar dig.”

De gick genom den korta korridoren på övervåningen, mot en halvt öppen dörr. De gick genom dörren, utan att ens öppna den helt, och stannade upp. ”Se”, sa morfadern och pekade på Petter, som satt på sin säng med huvudet mellan knäna.

Filip kollade förvånat på sin bror – Petter grät. Detta var något Filip aldrig trott att han skulle få se, då hans bror alltid hade predikat om att alla som grät var fjollor. Fast även ifall Filip trodde att han skulle skratta åt denna syn kunde han inte känna annat än sorg och förtvivlan då han såg sin bror gråta floder.

”Petter”, snyftade Filip och försökte krama om sin bror, men såg att hans famn bara åkte rakt genom Petter.

”Jag saknar dig, Filip.” Petter torkade bort tårar med sin handflata. ”Jag lovar dig att aldrig någonsin reta dig igen om du bara vaknar upp den där jävla koman.”

Filip tog ett par vacklande steg bakåt. All denna sorg som kom ifrån hans familj var nästan för mycket…

”Morfar?” Han vände sig om men kunde inte se sin morfar någonstans. Han gick genom dörren, ut till korridoren och kollade runt om sig. Hans morfar var som bortblåst.

Då Filip kollade bort mot en vidöppen dörr (dörren som ledde in till Victors arbetsrum) såg han en skinande och vacker skepnad, vars ansikte nästan inte kunde synas på grund av det starka ljuset som omslöt personen i dörröppningen.

”Kom.” Personens ekande röst, som lät lika vacker som en ängels, vinkade till sig Filip. ”Kom.”

Halvt rädd gick Filip sakta emot den skinande personen, som vänskapligt visade honom in till arbetsrummet.

Nu när Filip var nära såg han att det var en kvinna som var klädd i en vit klänning som lyste lika starkt som skenet runt henne.

”Är du en ängel?” frågade Filip utan att kunna släppa blicken ifrån hennes bruna, vackra ögon.

”Jag är ingen”, fick han till svar, ”men jag är samtidigt allt.” Hon gjorde en handrörelse mot skrivbordet på andra sidan rummet. ”Se.”

Filip kollade bort mot skrivbordet. En öppnad whiskyflaska stod på skrivbordet, och bakom skrivbordet satt Victor. Han greppade tag om whiskey-flaskan, tog ett par klunkar och ställde sedan ner den. Han grät.

”Jag vet inte om du hör mig, Filip”, sa Victor tyst, ”men jag vill att du ska veta att jag är så stolt över dig. Jag är så jäkla sto…” Han fick ett gråtanfall.

Filip, som nu stod bredvid sin pappa, böjde sig ner så att hans ansikte bara var ett par centimeter ifrån sin pappas. ”Tack”, var det enda Filip kunde säga, innan hans mamma ropade ifrån nedervåningen: ”Det är dags att åka tillbaka till sjukhuset.”

Victor reste sig upp, lade undan whiskyn och tog ett djupt andetag. Sedan gick han ut genom dörren.

Filip kollade ut genom fönstret i arbetsrummet. Det var mörkt ute, men solen tycktes vara på väg upp.

”Har jag varit här hela natten?” frågade han kvinnan förvånat. Hon log mot honom och plötsligt befann sig Filip återigen i sjukhusrummet.

Han kollade på sin livlösa kropp. Helt plötsligt började kroppen rycka häftigt och rummet fylldes snabbt med doktorer och sjuksystrar.

Skrämt kollade Filip på allting som skedde. Folk ropade till varandra samtidigt som de försökte hålla honom vid liv.

Mitt i allting flög dörren upp. Victor, Carolina och Petter rusade in.

”Ni måste ut”, sa en av sjuksystrarna med lugn och sansad röst, men de tre stod kvar, Carolina gråtandes i Victors famn medan Petter stod som förstelnad med tårfyllda ögon.

Filip kollade återigen bort mot sin egen kropp, som ryckte till varje gång doktorerna försökte få liv i honom.

”Jag är redo att gå vidare nu”, sa han plötsligt, utan att riktigt veta vad han menade med det.

Mitt i den öppna dörren som ledde in till rummet började ett ljus växa fram, tills det täckte hela öppningen. Ifrån ljuset hördes välkomnande röster. Filip tyckte sig även kunna höra sin mormors och morfars röster i havet av andras.

”Jag är redo”, sa han och började sakta gå mot ljuset. Han stannade till vid sin familj och kollade stolt på honom. ”Tack”, sa han gråtandes till dem och fortsatte sedan att gå. Han stannade upp precis framför ljuset och såg bort mot sin kropp igen. Doktorerna som försökte få liv i honom kollade på varandra med blickar som sa att han var död.

Victor, Carolina och Petter brast alla tre ut i gråt och kastade sig mot Filip döda kropp. Det var över nu. Med vetskapen och bekräftelsen av att hans familj älskade honom omslöt ljuset honom, och han kände sig alldeles lugn och fridsam.

”Jag älskar er också”, var det sista han sa innan ljuset omslöt honom helt och hållet.

VN:F [1.9.11_1134]
0.0/5 (0 röster)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.