Deckarnovell

Samantha: Jag fick ännu ett slag innan han gav sig iväg. Hans grova, hårda röst ekade i huvudet. Jag fick kämpa emot för att inte skrika, för ingen fick höra mig, hur mycket än jag ville. Hans hot, hans slag, jag ville inte känna dom, vilket jag gjorde nästan varje dag.

Jag hörde hur Chad och hans gäng skrattade innan de försvann in i skogen. Skolgården var nu tom och regnet öste ner. Hur ska jag ta mig hem? Jag försökte ställa mig upp men föll genast ner på marken igen. Det gjorde så ont, blåmärken fanns överallt. Smärtan blev bara värre och värre för varje dag, det gjorde så ont. Det var inte bara hans slag, det var allt annat. Om jag aldrig hade träffat Ethan skulle jag vara helt ensam. Ensam.

Jag försökte ta mig upp igen och till min förvåning lyckades jag. Jag tog små och försiktiga steg, och började gå försiktigt. Jag kämpade för att inte falla, för att inte ge upp.

 

 

Ethan: Jag kände att något var fel – med Samantha. Jag vet inte hur jag ska förklara det men jag hade ett slags band med Samantha, det var sådan varelse jag var – ett skydds ängel – om man uttryckte det så. Många skulle nog ha trott att jag var ett slags vampyr, om man kollade vad för slags förmåga jag hade, och alla andra i min sort.

Jag kan känna av vissa av hennes känslor och tankar. På dom senaste dagarna kändes bandet svagare som att en dimma sköljde över bandet. Men den började svagt komma tillbaka.

Bandet funkade bara åt ena hållet, hon kan varken inte känna av den eller vet något om det, det var bara jag som kunde känna av dom. Varför det var så var för att man inte skulle avslöja vem man var – vilka vi var – och Samantha har ingen aning om det, vilket jag hatade.

Allt började med att när jag träffade henne för första gången – Samantha – jag kommer ihåg att jag hittade henne medvetslös ute på den kalla, mörka gatan. Hon var alldeles nerslagen, hon var fullt med blåmärken och sår efter något hemskt som hade hänt henne, genast då insåg jag att jag ville skydda henne, men det var inget jag kunde välja. Men det var då när det hände, det som sedan blev till ett band mellan henne om mig. Jag skulle röra vid henne – jag ville hjälpa henne, där hon låg på gatan – men helt plötsligt hände något – som flesta av min sort hade redan upplevt. Det hände så snabbt, att man inte uppfattade vad som egentligen hände, det var som att man fick en snabb stöt genom hela kroppen. Alla hennes känslor och tankar flöt genast fram – som ett regnoväder som öste helt plötsligt ner på marken. Det var så annorlunda än vad jag hade tänkt mig, det var inte så som jag trodde skulle vara, men samtidigt fick man en helt glad och skön känsla – det var jag som skulle beskydda henne och jag fcik vad jag ville. Beskyddar jobbet var en utav våra uppdrag som varelser. Varför skulle man annars ha ett sådant band egentligen? Man ska utnyttja det. Det enda jag hatade med bandet var för jag behövde dölja en massa hemligheter för henne.

 

Jag släppte genast bort alla tankar och började springa – jag kände exakt av var hon befann sig genom bandet.

Jag hann precis ifatt henne när hon helt plötsligt föll ner på det kalla golvet, i hallen. Men mina krafter – som kunde bara använda när det gäller den man hade band med – gick jag blixtsnabbt fram till henne.

Jag föll ner på golvet bredvid Samantha och såg hur nerslagen hon var – lika nerslagen som då när jag träffade henne. Blåmärken fanns överallt, stora sår på händerna, hennes kläder var alldeles sönderslitna och smutsiga av lera. Vem och varför gjorde någon såhär mot en tjej som Samantha var – varför gjorde man sådan sak överhuvudtaget? Ilskan sköljde genast över mig, men jag försökte att lugna ner mig. Jag kommer att beskydda henne bättre, och allt skulle bli bra igen.

Jag kastade genast bort alla tankar – igen – och började koncentrera mig på vad jag skulle göra härnäst, Jag tog henne sakta och försiktigt upp och la henne på den första och bästa platsen jag hittade, det blev en soffa som konstig nog hamnade i hallen hemma hos Samantha.

Jag funderade på vad jag skulle göra och helt plötsligt, bara sådär, fick jag en tvång att ringa ambulansen, och det gjorde jag.

 

 

Samantha: Jag vaknade upp med den värsta huvudvärken jag någonsin hade haft och hade ont i hela kroppen – det var så smärtsamt. Vad var det som egentligen hände? Vad hände med mig? Jag tog mig försiktigt upp och som jag såg, låg jag i en sjukhussäng. Sjukhussäng? Var va jag egentligen? Jag kollade försiktigt runt, men stönade ibland för det gjorde så ont! Och jag hade rätt, jag låg i sjukhuset. Väggarna var kritvita, det fanns ett litet fyrkantigt skrivbord med en vas, som var fullt med blommor, sådana som jag gillade. Jag var även ensam – som alltid. Ensam.

Jag försökte gå upp från sängen, men sådan som jag var lyckades jag inte. Men vad var det som hände igår egentligen? Var det som hände igår? Jag var så förvirrad så att huvudvärken blev mer smärtsammare än vad det redan var. Enda jag kunde minnas var att jag föll och det sista jag såg var Ethan… Helt plötsligt dök alla minnen från gårdagens händelse upp, bara sådär. Chad och hans gäng. Vad kunde jag egentligen tänka mig mer än detta? Jag var van. Helt plötsligt blev jag nervös. Snälla säg inte att Ethan visste någon om detta… han bara fick inte göra det. Hur skulle jag komma undan från honom? Vad skulle jag säga? För mamma kunde jag lätt, hon brydde sig inte om det, jag kunde bara säga att jag krockade med cykel eller något liknade, men för Ethan – det var inte lika lätt. Ethan brydde sig, han var inte någon man kunde komma lätt ifrån med att ljuga. Jag har bara en gång lyckats att komma undan, och det var svårt, han hade tvekade väldigt mycket. Det var då en kväll jag grät och BANG sprang jag på honom. Då fick jag ljuga så gått jag kunde, jag ville inte att han skulle veta vad som pågick men samtidigt ville jag det, det var så svårt att ljuga för honom, inte bara för han inte gick på det, det var också allt annat. Men frågan var skulle jag kunna klara mig undan denna gång? Tror knappast det.

 

*** **** *** **** ***

 

”Men kom igen nu Samantha, berätta sanningen!” skrek Ethan efter mig när vi var på väg hem till honom, efter jag hade legat på sjukhuset halva dagen. Han överraskade mig med att skrika på mig, jag hade aldrig hört honom skrika så ilsket, men på samma gång så… annorlunda. Han var inte annorlunda men det var ju bara att han såg så arg ut, jag var inte van vid att se honom sådan här. Men hur skulle jag berätta det för honom? Vad skulle jag berätta? Det var så många frågor som var så svårt att svara på, det gjorde mig bara galnare än jag redan var. Men den viktiga frågan var, skulle jag verkligen berätta om Chad för Ethan?  För det första hade Chad hotat mig att inte säga till någon, man vad värre kunde han göra?

 

*** **** *** **** ***

 

Ethan: Jag var så arg, mer än någonsin. Hur kunde dom göra såhär mot Samantha? Ilskan bara växte, och blev allt värre. Det kände som att en mörk sida av mig kom fram – jag hade aldrig känt av den. På något sett så ville jag bara göra något åt saken, jag kunde inte stå ut med det, hjärnan lät mig bara tänka på det och inget annat. Jag kunde inte lugna ner mig. Samantha hade tvingat mig att inte göra något, men hur skulle jag bara låtsats som inget hände? Så fort jag tänkte på att det hade pågick så länge, gjorde mig bara ännu argare. Hur kunde jag inte känna av det? Det skulle inte hålla på så länge i fall jag kände av hennes tankar och känslor.

Jag ska beskydda henne nu och för alltid, det vad hjärtat sa – och jag skulle följa vad hjärtat säger.

*** **** *** **** ***

Den kvällen bestämde jag att ta itu med gårdagens händelse – öga mot öga med Chad – jag hade inte kunnat släppa loss tanken, jag bara kunde inte. Jag försökte att inte visa några tecken på vad jag skulle göra ikväll, jag vill inte att hon ska stoppa mig. Om jag ska vara ärlig vet jag häller inte vad jag skulle göra.

Jag tog snabba och långa steg, och den kalla vinden blåste hårt åt mitt håll, vilket fick mig bara att bli ännu argare. Jag svängde in i den mörka, så tomma gatan som ledde till ’Chad och hans gäng’ som Samantha kallade dom – och jag visste precis var dom var.

Dom var i närheten av en nattklubb, precis på utkanten av staden. Jag kände av och visste att det skulle finnas en massa människor där, men jag tog risken – jag behövde reda ut det här. Mörkret inom mig bara växte till en enda stor svart klump, det var den som ledde mig dit. Jag skulle gå in där, leta efter Chad och hans fåniga gäng, och lära dom alla en läxa, en läxa som de aldrig kommer att glömma.

Jag steg in på nattklubben och musiken var högre än vad jag hade trott och det var kanske lika bra, för ingen fick höra oss.

Jag gick förbi folkmassan som dansade på dansgolvet, och fick en massa sura blickar, men jag brydde mig inte om det, det enda jag ville var att hitta Chad och hans fåniga gäng. Jag gick raka vägen, slutet av klubben och såg dom. Ilskan inom mig blev allt värre när jag såg dom med mina egna ögon.

”VAD ÄR DET MED DIG, HA?!” skrek jag – så fort jag kom fram till dom – och putte honom hårt så han föll bakåt. Han blev överraskad, han och hans dumma fåniga gäng stod genast på sin vakt.  ”Vad är det med dig, vad vill du mig?” skrek han och stod mitt emot varandra, väldigt nära så jag kunde känna hans tunga andetag.

”Du vet precis vad jag snackar om, lek inte dum!” skrek jag tillbaka. Jag hade tur att folk utanför inte hörde, och det var tack vare musiken. Vi var nu utanför nattklubben.

”Vadå, vad snackar du om?!” skrek han och jag gick ännu närmre honom. Jag fick ett utbrott, ilskan tog över helt – han ljög – jag kunde inte stå med att han ljög, helt plötsligt flyttades min hand rakt och hårt till Chads ansikte, slaget var så hårt att jag själv fick ont i handen av det slaget. Han skrek, och föll medans gänget nu var emot mig – slagsmålet var på gång. Medans gänget försökte anfalla mig, försökte Chad komma upp och troligtvist hjälpa till. Slagsmålet var en enda står röra, jag hade själv ingen aning vem jag hade anföllt först – jag bara gjorde mitt. Tre mot en, var det en rättvis match? Allt var deras fel. ”VARFÖR GJORDE NI SÅ MOT HENNE?” skrek jag ännu en gång, mitt i slagsmålet. Dom senaste minuterarna styrde jag inte mig själv, det var ilskan – mörkret. Jag var inte mig själv, visste inte vad jag gjorde men viljan att slå dom var så stark – det var bandet som påverkade det.  ”Vem? Vad snackar du om? Och vem är du?!” skrek Chad. ” Vem jag är? Det ska du inte bry dig om, det ända du ska bry dig är vad du gjorde mot henne!” skrek jag tillbaks och putte dom andra två hårt, som sedan ramlade hårt på marken och slog sedan ännu ett hårt slag mot Chad fast i mage. Jag visste att slaget var tillräcklig hårt för att det skulle göra ont, väldigt ont. Chad gjorde ett smärtsamt ljud innan han också föll ner på marken. Det sista jag gjorde innan jag vände mig om och gick därifrån var att ge dom ett sista varning.

”Om ni rör Samantha en gång till, bara ser åt hennes håll kommer ni få ångra att ni ens föddes!” utbrast jag och gick genast iväg därifrån, från klubben. Jag fick en bra känsla – jag hade beskyddat henne.

 

*** **** *** **** ***

 

Samantha: Dom senaste dagarna spenderade jag tiden helt ensam, som jag brukade göra när jag inte hade träffat Ethan än. Varken Ethan och Chad och hans gäng hade hört av sig. Jag blev lite nervös och orolig för Ethans del, jag visste inget om varför han inte hörde av sig. Var han arg för jag tvingade honom att inte göra eller säga något till Chad? För Chads del, ignorerade han och gänget mig i skolan, vilket var ganska konstigt, men jag hade tur.

Jag bestämde mig för att ringa Ethan och se ifall vi kunde träffas ikväll, vi behövde verkligen prata. Som tur så svarade han på mina samtal och vi bestämde att vi skulle träffas klockan sju hos honom, ikväll. Jag var nervös.

 

*** **** *** **** ***

 

Jag gick ut för att träffa Ethan. Ute var det alldeles mörk och kallt, regnet bara öste ner och jag blev genast blöt, jag ångrade att jag inte tog på mig en bättre och varmare jacka, men just nu hade jag inte tid för att bry mig om det.

Ethans hus låg utanför en stor, tät skog, vilket jag tyckte var läskigt och hatade det, för jag var tvungen att gå genom den blöta och stora skogen. Det var så typiskt mig att det regnade just då. Jag hade också alltid varit rädd för skogen, som nu. En konstig känsla kom fram till mig – när jag började gå genom skogen – som om något dåligt skulle hända, men det brydde jag mig bara i en minut. Vad skulle kunna hända? Ett träd skulle falla över mig? Jag fnissade lite för mig själv och fortsatte att gå. Skogen – som jag gissade skulle vara – var alldeles blöt och lerig efter regnet, man kunde höra hur mina steg gick genom leran, vilken jag konstig nog tyckte var roligt men samtidigt lite läskigt – plask, plask.

Helt plötsligt – från ingen stans – hörde jag flera fotsteg, bakom mig. Var det ett djur eller inbillade jag mig? Jag var osäker, men tack vare leran kunde jag höra dom. Jag började genast gå långa och snabba steg, pulsen ökade och jag började bli genast lite nervös om vem som det kunde vara. Jag var så rädd, räckte det inte att jag redan var rädd för skogen? Jag vågade inte kolla bakåt, för att se vem eller vilka det var, jag bara kunde inte. De läskiga stegen förföljde mig fortfarande, och de kom närmare och närmare mig. Jag fick panik, jag ville gråta av rädsla, men jag försökte att lugna ner mig även om jag inte hade tid att tänka på det. Stegen var nu flera – vilket gjorde mig ännu mer rädd – och jag hörde hur en gran knäcktes. Kunde det verkligen vara ett djur?

De läskiga väsen och stegen fortsatte att traska mer och mer, vilket fick mig att vara räddare än vad jag redan var. Jag var tvungen att springa, nu eller aldrig. Jag sprang. Jag hörde genast hur stegen – som jag hade hört förut – blev allt svagare ju fortare jag sprang, men det dröjde inte så länge. Stegen blev närmare igen, och jag fick en stor panik, vad skulle jag göra? Regnet fortsatte att ösa ner och det var svårt för mig att se vart jag sprang, jag försökte att koncentrera på vart jag skulle springa. Jag funderade på att byta riktning och det gjorde jag för panikens skull. Nu sprang jag inte på en stig utan på den blöta gräsmattan djup inne i skogen. Det fanns så många träd, jag fick koncentrera mig noga på vart jag sprang, så jag inte sprang på ett träd. Det hjälpte inget alls, mina steg blev bara långsammare.

För någon minut glömde jag att någon hade förföljt mig, men nu insåg jag att någon fortfarande förföljde mig. Jag var så rädd, jag hade fortfarande panik, hjärtan bara fortsatte dunka hårt – det kändes som den skulle hoppa ut från min kropp när som helst. Varför ska det här hända just mig? Varför ska allt just hända mig? Jag har alltid varit rädd för läskiga män som kidnappade folk, tänk om det var sådan man som förföljde mig just nu?

Äntligen fick jag min mod för att kolla bakåt, jag bara var tvungen att göra det – göra något. Jag såg några, men inte så bra. FLERA? Jag fick genast panik när jag insåg att det var flera stycken och jag aldrig skulle kunna komma undan hur mycket än jag sprang. Jag hade ingen chans, det skulle sluta dåligt med mig. Jag hade min enda chans nu, när de var långt borta nog för att jag skulle gömma mig. Men skulle jag ta chansen? Det gjorde jag, jag hade ingen val, bättre det än inget för jag verkligen orkade inte springa mer – inte ett enda steg till. Jag stannade och såg mig runt – BINGO! Jag hittade en plats vid ett stort berg som liknade en grotta och skyndade mig dit men jag hann inte. Jag blev överraskad med en smäll i huvudet, hårt, och jag föll medvetslös.

 

*** **** *** **** ***

 

När jag väll vaknade kunde jag varken se eller röra mig. Jag insåg att jag var bunden runt händerna och benen med rep, och hade något tyg runt mina ögon så jag inte kunde se. Jag hoppades på att dom – vilka nu de var – att de inte såg att jag hade vaknat, jag försökte att se ut som jag fortfarande sov. Jag hörde svaga röster från något annat rum, jag hörde hur någon som skrattade till något som jag gissade var roligt. Konstigt nog, kändes det som jag kände igen rösten men jag försökte skaka bort tanken, men den ville inte komma bort från mitt huvud. Frågan var vart hade jag hört den förut? Jag var ganska säker på att jag hade hört den, men tanken gick genast bort när rösterna blev starkare, och stegen närmare. Jag vet inte hur många gånger jag hade fått panik sedan jag hörde stegen för första gången, men jag fick panik ännu en gång. Jag greps totalt av panik, hjärtat bultade lika hårt som in i skogen och jag greps av en massa tankar i huvudet. Vad skulle dom göra med mig och varför? Jag försökte lugna ner mig, för det fick inte se att jag var vaken.

”Är sömntutan vaken?” sa en röst som jag förut var säker på att jag kände igen den. Jag stelnade till när personen drog av mig ögonbindel och jag fick den största chocken när jag såg vem det var – jag såg en utav mina största mardrömmar precis framför mig. Något mer som skrämde mig att han inte var ensam, det var flera utav dom – mer än jag kunde anat. Flera utav dom hade såna stora muskler som kunde slita av mitt huvud, jag var inte bara rädd och greps av panik, jag var nervös också. ”Vad… Vad tänker ni göra med mig” stammade jag lite smått, och det förvånade mig ganska mycket, att jag fick mitt mod för att prata. Men jag var tvungen att säga något, jag ville inte ses som en fegis framför dom.

Som vanligt skrattade dom bara åt mig men det varade inte länge tills de blev allvarliga igen. En stor muskel kille som hade en tatuering på armen, som jag inte såg så bra vad det skulle föreställa, kom fram till mig. ”Vad tror du?!” halv skrek han tufft men fortsatte direkt ”Kommer du ihåg vad han sa?!” Vad menade han? Vem sa något till mig? ”Att du att du inte skulle säga något om dom!” fortsatte han. Nu kom jag på vad han menade, jo jag kom ihåg det. ”Men… men jag har inte sagt något…” sa jag nervöst och ganska lugnt, men jag var fortfarande rädd.

Plötslig kom personen som jag kände igen med snabba steg fram till mig och gav mig ett hårt örfil, en jag inte var beredd på. Det hände så snabbt att jag inte visste vad som var pågång. Örfilen var en utav det hårdaste örfilen han hade givit mig, den fick mig mitt huvud snabbt vända sig åt andra sidan.

Även om jag inte ville se honom, eller dom andra vände jag mig försiktigt om och – PANG! Han gav mig en till örfil, nästan lika hårt som förut. Det var nu som tårarna började rinna sakta ner från ansiktet. Då livet var meningslöst, då hoppet för bättre liv försvann, då när man ville ge upp allting – allt var meningslöst och hopplöst. Vad tjänade jag egentligen för att leva såhär? Nej precis – inget. Just nu brydde jag mig inte så mycket om ifall de skulle döda mig, bara all den här smärtan genom livet blir över.

När de ”äntligen” ledde mig från en stuga som jag märkte, låg någonstans jag ens inte visste vart det var, brydde jag mig inte det minsta om, konstigt nog. Ifall livet verkligen var sådan här för mig, kunde jag inte göra så mycket åt det. Ifall det här var menat att det skulle hända just mig – vad kunde jag göra åt det? Svaret var tyvärr inget.

Medan hemska tankar snurrade runt i huvudet ledde de mig en gammal röd bil som var utanför stugan. Ute var det alldeles kallt och jag hade ingen jacka på mig. Jag satte mig lugnt, utan motstånd in i bilen. Vad kunde en fegis som jag kunnat göra? Ifall jag inte kunde ta mig undan förut, hur skulle jag ta mig undan nu? Samtidigt de gav mig örfilar och allt annat kollade jag utanför bilfönstret, det kändes på något sett bättre då, det fick mig även att inte märka vad som hände omkring mig. Visst gjorde det ont, men jag kunde inte mer än försöka att inte märka det, för att det inte skulle göra lika mycket ont. Mitt liv var ändå över snart, fast det var över för länge sedan. Allt började när jag skulle börja högstadiet och var tvungen att flytta från ett annat  stad – där jag trivdes – skola och vänner. Allt pågrund av mammas nya jobb, kunde hon inte fråga mig hur jag ville ha det? Kunde hon inte åtminstånde fråga mig? Högstadiet blev tufft när jag bytte skola i en helt ny stad. Fick jag ens några vänner? Jag var tretton då och är sexton nu. Varje dag under de tre åren var en står plåga för mig, jag var inte beredd på att mitt liv skulle vändas om så snabbt. Varför valde dom just mig? Var det för att jag var ny? Redan då började jag inse att detta aldrig skulle sluta lyckligt – vilket jag hade gissat rätt.

Bilen stannade efter några minuter, vilket kände som en evighet, och de drog mig ut ur bilen. Med en liten motstånd i början gav jag upp. Detta skulle sluta här – det var dags för min tur.

Luften var kallare än förut och jag frös så mycket, det ända jag hade på mig var trasiga jeans och tröja efter vad som hände idag.

De ledde mig till en stor och bergig klippa vid havet. Var det här det skulle ta slut? Är det här det sista jag kommer att se? Jag stannade för att se mig omkring en sista gång, men det tog inte så långt tid innan de släppte mig närmare klippan. Jag var rädd.

Minnena från när pappa levde – när allt var bara bra – kom fram, och jag blev glad över det. Jag önskar att jag kunde gå tillbaks till den tiden, då allt var så bra. Livet var värt att leva då, man var liten och man brydde sig inte om allt annat än att leka och vara med sina föräldrar. Men dom senaste åren? Jo dom har vänd sig upp och ner, till motsatsen av hur det var förr. Jag tänkte på minnena med Ethan när jag plötsligt kom på att jag skulle träffa honom, han skulle leta efter mig…

”Gå fram då! Mer!” Skrek rösten som jag kände igen, vilket fick mig att rysa. Jag ville göra motstånd men jag kunde inte. ”Vad väntar du på då?” Fortsatte han med samma hårda röst. Jag gick närmare samtidigt tårarna föll saka ner från ansiktet och kroppen skakade. Världen började snurra framför mina ögon, tankarna snurrade runt i min hjärna vilket fick mig att bli galen.

Nu när jag stod vid kanten, alldeles snurrig och skakig, insåg jag hur rädd jag egentligen var även om jag under nästan hela situationen inte hade brytt mig om vad de skulle göra med mig. Och nu var allt försenat. Det var ännu ett misstag i livet, att jag lät dom. Om jag bara aldrig skulle låta dom göra något från början, hade detta aldrig hänt mig.

”Hoppa då din loser!” Skrek en annan tatuerad person som satt bredvid mig i bilen förut. ”Hoppa, hoppa, hoppa!” Fortsatte alla av dom att skrika. Det roliga var, trodde dom verkligen att jag skulle hoppa bara för dom sa att jag skulle göra det?  Jag kanske är dum, men inte så dum. Jag gjorde inte vad dom sa, jag bara stod och väntade på vad som skulle hända här näst.

Plötsligt tog personen – som från början skrek att jag skulle hoppa – något ur fickan, jag kunde inte se vad det var men det var något som var svart, sedan hände allting så snabbt att jag inte riktigt visste vad som höll på att hända. Jag blev skjuten i benen och föll bakåt, från klippan.

Jag kände smärtan överallt, ändå hände allting så snabbt att man inte fattade vad som just hände. Jag kände blodet sakta pumpas ut ur varje hjärtslag. Varje hjärtslag och fall var som en enda stor plåga. Även om allt hände så snabbt, kändes det som att jag föll i evigheter. Alla fina minnen från förr kom fram, alla drömmar om min framtid domnade bort, nu var allting försenat – jag skulle aldrig ha en framtid, inte ifall det här var slutet.

Jag föll sakta men ändå så snabbt. Det var så brant och bergigt att jag slog mig hårt, och rullade medans jag föll, tro mig det gjorde så ont och jag ville att det skulle ta slut här så jag inte kände det mer. Något sådant här hade kunde jag bara ha  tänka mig på filmer, men nu hände detta mig och det var verkligheten. Snart var allt med mig över, egentligen var allt över för länge sedan. Hjärtan var på väg att ge upp, den orkade inte känna av smärtan längre. Plötsligt blev allting svart.

 

Ethan: Jag var orolig för Samantha, vid detta slag skulle hon vara här för länge sedan. Vart kunde hon vara? Jag hade redan ringt henne flera gången, men varken hon eller någon annan svara på hennes mobil. Hade det hänt något, med henne? Jag bestämde mig för att ta reda på var hon egentligen var. Det var så konstigt att hon inte kom, det var inte likt henne att bara strunta i att vi skulle träffas eller något annat. Det var ju även hon som ville att vi skulle träffas och prata ut, vi hade inte träffat varandra på flera dagar, vilket jag hatade.

Klockan var redan nästan åtta på kvällen när jag kom fram vid vart Samantha bodde. Hon bodde inte i ett hus utan i en lägenhet mitt i staden. Jag knackade först försiktigt på dörren men ingen öppnade, jag försökte flera gånger men det gjorde inget till nytta. Jag blev ännu mer orolig, vart kunde hon vara? Kunde något hända henne när hon skulle hem till mig? Skogen som hon var tvungen att gå igenom var ganska mystisk och läskig. Jag försökte lugna ner mig och tänka positivt att hon kanske var tvungen att hjälpa hennes mamma med något. Fast hon hade inte sån bra relationen med sin mamma, vilket fick mig ännu en gång att tänka på något hemskt. Vart är hon?!

**** *** **** *** ****

Något hade hänt henne, och nu var jag mycket säker på det – genom bandet. Hennes känslor och tankar var som starkast, vilket aldrig hade hänt förut. Mitt huvud bara pumpades mer och mer med hennes känslor, vilket gjorde mig galen.

Helt plötsligt hände det något med bandet som jag aldrig hade känt förut, det var som en explosion mellan bandet – den bröts. Jag var helt förvirrad, jag fattade inte vad som just hände. Var det ens möjligt – att bandet bröts? Nu kunde jag varken känna hennes känslor eller tankar, det var bara tomt. Det kändes så tomt utan det. Jag blev jätte oroligt, jag visste inte vad jag skulle göra. Vad hände? En sak var jag säker på och det är att något, kanske hemskt, hade hänt henne.

Jag började springa utan att tänka på vart jag skulle ta vägen, jag visste inte vart jag var påväg. Jag sprang så fort jag kunde och jag lät ta varelsen inom mig leda vägen dit jag skulle. Jag försökte dölja för människor om mina blixtsnabba steg, men allt var så tomt att jag kunde springa blixtsnabbt ändå. Jag sprang som människor trodde att det fanns bara i filmer.

Jag kom fram dit viljan styrde mig, och jag hamnade vid havet, som låg andra sidan av staden. Jag kollade runt och såg att det även fanns en ganska brant stor klippa. Frågan var varför viljan styrde mig just här.

Jag gick sakta fram till klippans kant – så jag inte skulle ramla ner – för att se mig runt, se havet som var nu framför mig. Det var även bra att bara kolla ut och lugna ner mig, andas ut all oro som jag hade. Jag stängde mina ögon och släppte bort alla tankar, allt blev så skönt då, som om man rensade alla sina tankar och man kände sig som ny igen. Jag öppnade sakta försiktigt ögonen – även ifall jag ville fortsätta att blunda och stänga av allt – och det första jag såg på havet var något stort, något liknade som en människa, som flöt på havet. Jag blev panikslagen, jag kunde varken tänka eller göra något. Jag hade sådan chock, jag blev rädd, jag visste inte vad jag skulle göra. Jag försökte komma på något sett att gå ner dit, stressigt kollade jag runt överallt. Jag hade en äcklig känsla att jag inte skulle gilla vad jag såg, men det är självklart när det gäller om en dött lik. Men det som gjorde mig rädd var, om vem det kunde vara. Tänk om det var någon jag kände?

 

 

En timme senare: Polisen, ambulanser och många fler var på det tragiska stället där jag hittade liket. Jag var fortfarande rädd och chockad efter vad jag såg  och vem jag såg. Jag önskar att jag var där när allt hände, eller att det var jag istället för henne. Jag ville beskydda henne. Varför gjorde någon eller hon det?

Agenterna i FBI ville förhöra mig om vad som hände med Samantha, fast det blev istället imorgon eftersom jag var fortfarande i chock. Även ifall de skulle förhöra mig nu skulle jag inte kunna tänka klart, jag stirrade bara i en enda punkt vilket var utsikten av havet. Jag märkte inte ens att jag frös. Jag grät lite smått då och då, det var ju Samantha det gällde och hon var en utav mina närmaste vänner. Jag hade även ett band med henne. Nu kändes allt misslyckat med att beskydda henne, detta skulle aldrig hända ifall jag hade beskyddat henne.

Samanthas mamma var också där, och för första gången såg jag henne bry sig om henne. Hon grät och skrek att det inte kunde vara sant, även om hon såg själv att liket som jag hittade var hon. Jag gick fram till henne för att lugna ner oss båda, vi var lika chockade och allt annat, men Samantha var trots allt hennes dotter. Hon log mot mig när hon förstod att jag försökte hjälpa att trösta henne, och kramade mig hårt. ’’Allt kommer att bli bra, vi kommer att hitta den som gjorde det här mot henne’’ sa jag och försökte lugna ner oss. Vi båda visste att någon av oss var trots allt tvungen att säga så, för att vi inte skulle ta i oss för mycket dåliga saker. Vi båda hade svårt att fatta att det hände just henne.

 

 

Nästa dag: Direkt efter att jag hade vaknat åkte jag till stationen för att förhöras om det som hände igår. När jag väll var där såg jag Samanthas mamma som kom ut tårögd efter förhöret. Jag förstod att det var svårt för henne. Vi bara nickade åt varandra som ett hej och stack åt varsin håll.

’’Hur var relationen mellan dig och Samantha?’’ Frågade en utav agenterna som var flintskalig med några tatueringar på armen. Jag berättade hur vi träffades och hur nära vi stod varandra, men jag avslöjade aldrig om vad som egentligen hände första gången när jag hittade henne. Eller jag berättade att jag hittade henne medvetslös men inte vad som hände efter – att det blev till ett band eller så. Men när han frågade ifall hon hade flera vänner så svarade jag att hon hade det lite svårt i skolan, att hon blev mobbad av ett gäng annars visste jag inte så mycket om det, hon hade vissa hon brukade vara med.

Han fortsatte med nästa fråga. ’’Tror du att hon kände sig på något sett ensam?’’ det var en som hade kort, brunt hår som frågade denna gång. Men det var en fråga som jag visste inget om, det var inte så att hon pratade med mig om det för vi hade ändå ganska roligt med varandra – och det sa jag. Fast jag skulle egentligen känna av det, men det var något med bandet som var konstigt just på de senaste vad var det, veckor kanske. En sak jag undrade var ifall hon kunde påverka bandet genom att hon verkligen inte ville att någon skulle veta något om det, något stark känsla som gjorde så med bandet?

Efter att de tyckte att det fick alla svaren som de behövde, lät dom mig gå. Men vart skulle jag gå nu och vad skulle jag göra?

 

**** *** **** *** ****

 

Det hade gått flera dagar sedan vad som hände med Samantha. FBI agenterna och dom andra som jobbade med liket och ansåg att Samantha hade begått självmord vilket jag hade svårt att tro på. Jag var säker på att det inte var sant, hon skulle inte ringa mig för att träffas och sedan bara begå självmord. Så jag bestämde mig för att bevisa att det fanns något bakom händelsen, att det inte var något självmord.

Jag gick genom skogen där man gick för att komma till vart jag bodde. Jag hade hoppats att hon gick här innan det som hände så att jag skulle kunna hitta något. Skogen var fortfarande blöt efter alla dessa dagar som hade regnat. Det kändes som att själva vädret också var ledsen efter det som hände med Samantha.

Men var jag tillräcklig bra på det här, att hitta något? Jag var varken inte beredd eller anade att jag skulle en dag göra något sådant här, även om det gällde samma sak med själva beskyddarjobbet. Nu när det här hade hänt, ångrade jag att jag inte fortsatte att läsa vidare till beskyddar jobbet. Vi hade en speciellt och ett hemlig – om man ska uttrycka sig så – skola, speciellt för vår sort. Men det fanns även vissa andra varelse som liknade ganska mycket oss men skiljde sig några saker. Där lärde vi om hur vi skulle beskydda våra partner, men inte bara fysiskt.

Jag hade inte fortsatt – vilket de flesta gjorde – efter gymnasiet, vilket jag grymt ångrade mig nu. Jag var så självisk att jag trodde att jag skulle klara av att beskydda någon, men nu insåg jag att jag kanske inte var redo trots allt. Jag skulle lära mig mer, och med det skulle detta kanske aldrig hända. Men om jag inte slutade skolan då, skulle jag kanske aldrig ha träffat Samantha och detta skulle kanske aldrig ha hänt häller.

 

Jag hade gått i flera timmar utan att hitta ett enda spår eller något annat. Men om någon mörade henne kunde jag inte bara släppa undan mördaren. Personen skulle få sin straff. Men hur kunde polisen och agenterna ta sådana snabba beslut, att hon hade tagit självmord? Just då ringde min mobil, jag tog mobilen snabbt från min jacka och svarade. ’’Hallå, det är Ethan Kirk’’ Och undrade vem det kunde vara. ’’Det är från polisstationen och vi vill fråga ifall du kan komma hit, det gäller mordet om Samantha Brown. Vi har en annan teori, och vi har kommit upp att det inte var något självmord utan en helt annan händelse’’ sa en röst som jag kände igen, det var Mr Miller. ’’Jag kommer genast’’ sa jag som ett svar och skyndade mig genast hem för att ta bilnycklarna.

 

’’Vad vår teori säger är att det kan vara en seriemördare, teorin har vi haft i några dagar men vi ville undersöka mer för att bli mer säkra på det. Vi har undersökt liket mer och det vi hittade var en pistolkula i Samanthas ben – hon blev skjuten i benen – och sedan har han kastat henne i havet, innan hon helt dog. Liknade händelse pågår just nu och vi ska försöka kolla på saken ännu mer, och ta fast seriemördaren.’’ Förklarade Mr Miller för mig, när vi satt i agenternas rum, ifall man ska kalla det så. En lättnad sköljde över mig, och det var för att hon inte hade begått självmord men samtidigt var det så svårt att höra, att någon hade mördat henne. Varför gjorde folk såhär, vad fick dom genom att göra det här? Kan inte folk fatta att dom kommer sättas fast till slut och hur roligt är det att sitta i fängelse – i flera år?

’’Har ni berättat det här för Samanthas mamma?’’ Frågade jag efter den tysta stunden som Mr Miller gav mig för att tänka klart. ’’Vi berättade för henne igår, men hon ville gärna att du skulle få veta om det här också, så hon gav oss ditt nummer så vi kunde ringa dig. Hon ville det eftersom hon tyckte att ni stod väldigt nära varandra. Jag hoppas det gick bra.’’ Svarade Mr Miller på min fråga och jag nickade lite försiktigt. ’’Kan ni ringa mig ifall ni får reda på något mer?’’ var det sista jag frågade innan jag gav mig hem igen. Han sa att han skulle ringa så fort de fick reda på något nytt.

 

**** *** **** *** ****

 

Det hade gått ännu flera trista dagar och Samanthas begravning hade inte hållit sig än, skälet till det var för att, de agenterna som jobbade med liket, behövde fortfarande undersöka den för att vara helt säker på vad som hade hänt, de var fortfarande osäkra. Men varför skulle de dröja så mycket och vara så komplicerat? Jag hade nästan tappat tålamodet och orkade inte klara av att mördaren var fortfarande någonstans där ute.

För varje dag som hade gått, hade jag pressat mig mycket om allt som hade hänt henne, jag kunde inte bara släppa tankarna. Det kändes att allt var mitt fel och att jag borde vara den som var skyldig för Samanthas död, att jag borde sitta inne i fängelset men på samma gång så är den riktiga mördaren där ute och jag ville att personen skulle sitta inne och mer än så.

Jag hade varje dag spenderat tiden vid havet – där jag hittade henne. Stället gjorde mig illamående även ifall det var skönt att bara titta ut över havet och bara slappna av. Men hade jag tid att slappna av när Samanthas mördare var någonstans ute – nej det kunde jag inte och det kommer jag aldrig kunna häller. Jag mådde sämre att kolla just där jag såg liket för första gången. Jag hade besökt flera ställen, där minnen kom fram. Jag och hon hade det ganska bra ihop ändå, vi hade det roligt och vi gjorde en massa saker som fick mig att le när jag bara tänkte på det. Leendet varade inte längre än så, när jag insåg att allt det aldrig skulle hända igen. En sak var jag glad över och det var att jag gjorde henne på ett sett bättre, jag kunde se att hon hade det bra med mig alla dom stunderna vi hade med varandra, bara att se henne le och att kolla djupt i hennes ögon. Jag hade precis gjort ett album över en massa minnen och varje gång jag mådde dåligt utav att tänka att hon inte fanns längre, tittade jag igenom albumet vilket fick mig på bättre humör. Hon kanske inte fanns kvar just här omkring  – levande – men hon skulle alltid finnas i mitt hjärta och överallt jag gick. Och jag kommer visa henne att hennes mördare kommer att sitta fast för evigt.

Detta skulle kanske låta konstigt för många, speciellt för killar men när något sådant här väll händer kommer de att förstå, att det inte är lika fånigt och lätt.

 

Senare under dagen fick jag ett samtal från Mr Miller och jag blev genast ivrig och undrade ifall de hade hittat något. ’’Vi har hittat seriemördaren.’’ Sa han snabbt men allvarligt. ’’Jag kommer direkt!’’ Svarade jag.

 

Mr Miller: Dom senaste dagarna har vi koncentrerat oss på mordet med den 16-åriga Samantha Brown och det som pågick med seriemördaren. Det var fortfarande mycket som var oklart för oss om vad som egentligen hände, men så fort vi förhör seriemördaren skulle vi få det mer klart för oss och det kunde hjälp oss. Det kunde vara seriemördaren. Vår första teori var att Samantha hade begått självmord, eftersom hon hade det ganska svårt. Så fort vi undersökte liket bättre och händelsen anade vi att det kanske inte var något självmord. Eftersom vi hade ganska oklart nu också visste vi inte exakt ifall det var seriemördaren som hade mördat Samantha.  Vår teori om att det var seriemördare hade vi för att vi hade undersökt flera lik och mord som pågick just då, med liknade händelse. Det kunde vara flera utav dom.

 

**** *** **** *** ****

 

Nu satt jag på förhör med den misstänkta Will Bush, som ansåg som seriemördare.

’’Så du anser att du aldrig har sett henne’’ Sa jag medans jag höll upp en bild på Samantha Brown. Men kunde jag tro på honom, det kan man knappast när det gällde någon mördare.

Han förnekade att han varken har sett eller mördat henne. Jag och Mr Dawson – som förhörde Mr Bush med mig – gick utanför för att prata medan Mr Bush fortfarande satt inne i förhörs rummet. Vi båda var tveksamma om vad som kunde vara rätt och fel. Men det vi hade precis hittat på alla lik som vi hade hittat och kunde tillhöra seriemördaren, var att alla hade ett märke som symboliserade mördaren, men en sådan hade inte Samantha. Alla märken var fast på på rygget men när vi skulle kolla på Samanthas Brown lik var det inget där. Vi har undersökt mer om Will Bush och det vi hittade i hans hus var precis sån märke som alla lik hade på ryggen, vilket avgjorde hela saken. Han ansågs som seriemördaren.

Ethan som var med på förhöret och som hade hjälp oss med frågor och spår, ville följa med till brottsplatsen ännu en gång.

 

**** *** **** *** ***

 

Precis som alla gång som vi besökte brottsplatsen, som var vid havet och utkanten av stan, hittade vi inte ett enda spår vilket gjorde det svårare för oss att undersöka fallet. Vi tog med oss polishundar som kunde hjälp oss med spåren. Mördaren var mycket listig på att dölja sina spår, vi har alltid kunnat spåra upp spåren till sist men här var det inte lika lätt. Det såg ut som att Samanthas mördare hade inte bara dödat henne utan flera. Hur kunde då mördaren dölja spåren så bra? Personen borde väll ha dödat flera innan.

’’Vi tänkte åka tillbaks till stationen. Det värkar som att det inte finns något att leta efter mer här, dessutom börjar det bli mörkt snart. Följer du med oss?’’ Frågade jag Ethan efter vi bestämde för att åka tillbaks. Vi kunde inte slösa bort mer tid här när vi inte hittade något. ’’Nej, jag tror jag stannar lite till’’ sa Ethan bestämt. Han hade verkligen hjälp oss mycket, han var duktigt. Han har ansträngt sig så mycket för att hitta mördaren

 

Ethan: Viljan tvingade mig att stå kvar här och leta efter mer, ifall agenterna inte kunde så skulle jag i alla fall försöka. Det kändes ganska bra att vara kvar här när dom åkte iväg, jag fick bara den känslan. Jag skulle försöka lite till, jag kunde inte bara ge upp. Jag ska anstränga mig att beskydda henne även ifall hon var borta, och bandet som försvann. Men det kändes inte som att bandet försvann helt och hållet, den fanns kvar på något sätt, beskyddar jobbet fanns kvar ändå. Jag kunde inte sluta uppdraget med att beskydda henne innan fallet om vem som mördade henne, var löst. Och tills mördaren fick sitt straff.

Plötslig fick jag en konstig känsla och vilja att jag var tvungen att gå upp till klippan. Det kom bara så helt plötsligt. Det var så konstigt, allt var så konstig efter Samanthas död, jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag försökte motstå viljan – jag hade inte tid med det nu – men viljan och tvången var så stark att jag inte kunde motstå den. Till slut gick jag mot klippan, det var som att mina ben förde mig dit, den styrde mig bara dit. Jag fattade inte inget med bandet längre det var så konstigt nu. Jag önskar att den inte var det, att den var tydligare så jag kunde förstå den. Ännu en gång då jag ångrade att jag inte fortsatte skolan som vi hade.

När jag väll kom fram upp till klippan, försökte jag att kolla mig runt, för att se varför viljan tog mig dit. Jag kollade noggrant och försiktigt runt och såg något svart djupt in i det långa gräset. Jag gick försiktigt dit för att kolla vad det kunde vara, det var ganska konstigt. Var det viljan som ville att jag skulle hitta det? Jag gick mot den och gick fram till den, jag försökte försiktigt ta mig ner vid grejen som jag precis kom fram till, så jag kunde kolla noggrant, jag tänkte inte röra den, utan någon handske vilket jag inte hade med mig, de kanske behövdes fingeravtryck ifall det var något som skulle kunna hjälpa oss. När jag väll såg det blev jag chockad. Det var en svart pistol som låg där. Ifall viljan ledde mig hit för att hitta den, kunde det vara för att det kunde tillhöra Samanthas mördare? Jag bestämde mig för att ta hjälp av agenterna och ringde genast till Mr Miller. ’’Jag tror att jag har hittat något som kan tillhöra Samanthas mördare, kan ni komma hit? Genast!’’ sa jag allvarligt och la på utan att få något svar. Jag var så ivrig på att få veta sanningen och om pistolen kunde vara något till hjälp, vi hade inte så många ledtrådar men vi hade en del teorier. Det var inte bara det, jag ville så hemskt gärna att idioten skulle få sitt straff och att få sitta i gallret med en massa andra idioter som har mördat folk och gjort andra hemska saker. Men jag ville att mördaren skulle lida mer, det hjälper inte bara med att få sitta i fängelset.

 

 

Mr Miller: Pistolen som Ethan hittade kunde vara mycket till nytta, det kunde hjälpa oss mycket med fallet om Samantha Brown och det kunde få oss med andra teorier runt omkring mordet. Frågan var hur hamnade pistolen vid klippan ifall den tillhörde Samanthas mördare? Kunde våra teori vara helt annorlunda än vad som egentligen hände på brottsplatsen? Eller tillhörde pistolen en helt annan person? Det var så oklart nu när vi inte hade undersökt pistolen och vår teori närmare vilket vi skulle göra så fort vi kom tillbaks till stationen.

På stationen undersökte vi fallet ännu närmare, nu när vi fick reda på att vår teori kanske var helt fel än vad vi hade tänkt oss. ’’Samantha Brown blev skjuten i benet men kanske dog efteråt. Vår teori behöver inte vara fel för att personen eller personerna kunde lämna eller kanske tappa pistolen uppe vid klippan när det var på väg tillbaks.’’ Sa Mr Dawson när vi kom tillbaks från brottsplatsen och diskuterade om fallet och pistolen som kanske var inblandat i det hela. Han kunde ha rätt, vår teori behövde inte vara fel. ’’Eller kanske inte’’ sa Ethan som följde med oss tillbaks. ’’Om ni tänker efter, kan det vara så att någon eller några sköt henne i benet, vid klippan, så hon föll ner från klippan och ner till havet. För det första varför sköt de henne i benet och för det andra hon skulle inte dö av skottet.’’ Fortsatte han och vi alla som satt vid bordet var förvånade över att han var så smart och hade bra teori, och kanske även kunde ha rätt. Vi alla stirrade på honom och var imponerade på vad som han hade tänkt. Det han sa var mycket klokt och han tänkte på saken bättre än alla oss andra, men han hade ansträngt sig extra hårt åt saken. Han var även den som hittade pistolen, vilket gjorde honom ännu bättre och klokare än av oss. Det låter ganska konstig eftersom det var vi som var utbildade inom FBI agenter. Han hade en stor förmåga och talang som en nybörjare.

 

Senare under dagen så undersökte vi närmare om pistolen som Ethan hade hittat. Det som vi hade tur med var att det fanns fortande en skottkula kvar vilket var ett bra nyhet, då kunde vi kolla efter ifall det var samma kula som vi hade hittat I Samanthas fot eller ifall det var seriemördarens – Will Bush.

Vi undersökte först Will Bush offers pistolkulor och det vi kom fram till var att det inte var samma skottkulor som dom vi hade hittat. Ifall det var rätt så var vår teori om att han dödade Samantha Brown var helt fel. Var det verkligen någon annan som dödade henne, någon vi minst anade? Vi började undersöka närmare och denna gången undersökte vi både skottkulan som Samantha hade i sitt ben och den vi hittade. Vi hittade inte någon skillnad mellan dom två kulorna, dom var exakt likadana.

’’Gör en kontroll en kontroll av vems fingeravtryck det är genast!’’ sa jag till Mr Dawson och allt blev nu mycket allvarligare. Teorin som Ethan hade var nu ännu tydligare att det kunde vara rätt, eftersom skottkulorna var likadana.

’’Det tillhör Chad Wilkins Mr Miller!’’ sa han som ett kortfattat svar och mycket allvarligt. ’’Fick du tag på adressen?’’ Frågade jag innan vi stack till vår nya offer, och det gjorde han.

 

Ethan: Chocken gick genast förbi mig. Mörkret inom mig, som jag inte hade förut steg genast upp till en stor klump. Jag kände mig likadant som jag för första gången skulle lära Chad och hans gäng en läxa, precis sån farlig mörker omfattade mig. När jag hörde hans dumma och idiotiska namn, steg en känsla av eld upp i min kropp. Ilskan steg mer än någonsin förut, även om jag sa så förut var det ännu värre nu. Det han gjorde var överdrivet och idiotiskt, och mycket allvarligare än förut. Att hota och slå henne var en sak med att döda henne, det var något värre än det. Hade inte dom lärt sig en läxa? Tydligen inte. Jag kommer tydligt ihåg att jag slog honom efter vad Samantha berättade om honom. Jag kom även ihåg att hon tvingade mig att absolut inte göra eller säga något om det. Kunde skälet att de dödade henne verkligen vara för att hon berättade det för mig? Nu kände jag mig dålig, på något sätt var det ändå mitt fel ifall det var sant, men jag kunde bara inte stå ut med att de höll på att göra så mot Samantha, jag bara kunde inte.

Ilskan tog över mig totalt, jag sparkade på saker och allt möjligt på stationen och Mr Miller och Mr Dawson försökte lugna ner mig och undrade vad som var på gång och jag berätta som det var, allt som det gjorde mot henne och att jag var säker på att det var dom.

 

**** *** **** *** ****

 

’’Ni häremot gripen! Du ska förhöras om mordet med Samantha Brown!’’ halv skrek Mr Miller när vi steg in i Chads hos. Allt hände så plötsligt för dom att dom inte förstod vad som hände. ’’Vad snackar ni om och vem är ni?’’ sa en kvinna som troligtvist var Chads mamma, som såg vara både chockad och förvånad. ’’Dom är FBI agenter och er son är misstänkt för mordet av Samantha Brown.’’ Sa jag allvarligt medan både hans mamma och Chad följde sin blick mot mig. Chad kollade på mig med en arg blick, men jag lät mig inte skrämmas för min blick var argare.

 

På förhöret: ’’Var var du den kvällen, den tredje september, när Samantha blev mördad?’’ Frågade Mr Miller, Chad, som förhörde honom. Jag kollade noggrant på Chad för att kunna skilja ifall han ljög eller inte. ’’Jag var hemma med mina vänner och… ‘’ började han innan min ilska steg upp till hundra procent. ’’HAN LJUGER, DU OCH DITT FÅNIGA GÄNG MÖRDADE HENNE DIN LILLA… ‘’ skrek jag och höjde min röst som aldrig förr. Jag hoppade upp från stolen och stolen föll ner medans Mr Dawson försökte lugna ner mig. Genom hur Chad redigerade kunde jag se att han var ganska rädd, och det var kanske inte för jag höjde rösten utan för att han visste att det var sanningen. Han hade dödat henne. Mr Dawson kom fram till mig och försökte lugna ner mig ’’Lugna ner dig Ethan! Sätt dig och var lugn annars för du gå ut.’’ Sa Mr Dawson och jag försökte göra som han sa, att lugna ner mig. Men jag bara stod inte ut att kolla på Chad medans han ljög, tänk om han skulle komma undan? Men samtidigt ville jag vara med på förhöret.

’’Vad exakt gjorde ni?’’ Fortsatte Mr Miller när han och Mr Dawson såg att jag hade lugnat ner mig. För varje fråga Mr Miller ställde till Chad ljög han. Hur kunde han ljuga? Speciellt när han hade dödat henne. Han kunde inte fortsätta ljuga när han ändå till slut kommer sitt fast och kommer på sitt straff? Vad är det för ide att ljuga då?

Till slut var det min tur på att bli förhörd om Chad vilket jag gillade, eftersom jag visste exakt vad jag skulle säga. ’’Så Ethan, vad vet du om Chad?’’ Frågade Mr Miller och jag berättade genast vad jag visste om Chad och hans gäng, medans jag stirrade på Chad med ett arg och ilsket ansikte. Jag berättade även vad Samantha berättade den gången då jag såg henne falla ner på golvet, att under dom senaste året hade Chad och hans gäng grovt mobbat henne, både hotat och misshandlat henne. När jag sa det så blixtrade till i både agenternas ögon och de förstod och litade på att jag kunde ha rätt, eller hade talat sanningen. Jag skulle aldrig ljuga om något sådant här, för jag ville ta fast den riktiga mördaren, och jag tror att både Mr Miller och Mr Dawson förstod det. Jag fortsatte att berättade hur de hotade henne mot att inte säga vad de gjorde mot henne, till något annars skulle hon få ångra det. Jag sa att hon berättade det när jag tvingade henne den dagen när jag hittade henne medvetslöst. Jag tvingade henne att berätta. ’’Därför anklagar jag att Chad och hans gäng har mördat henne. För att när de fick reda på att hon berättade det till mig så ville de hämnas och de ledde till mord’’ sa jag och berättade också hur de kunde veta att hon sa det till mig. Jag berättade vad jag gjorde mot dom den kvällen. Mr Miller och Mr Dawson stod nu i vakt framför honom, och visste att jag hade rätt. ’’Du är här med gripen för misshandel och mord mot Samantha Brown!’’

 

Vad det hände med resten av gänget? Så fort de fick reda på att Chad blev gripen flydde dom och de blev spårlösta, och var omöjliga att hitta. Man visste inte vart de tog vägen, men man fortsatte att leta efter dom.

 

 

Två år efter:

(ur ingens perspektiv)

 

 

Två år efter att Samantha Brown dog utbildade Ethan Kirk sig till FBI agent. Han besökte varje vecka Samanthas grav och hälsade på Samanthas mamma.

Samanthas mamma slutade att dricka och slutade med sitt jobb. Hon blev så småning om en kvinnlig kock. Hon träffade även på en man, som sedan blev tillsammans med honom. Hon hade förändrats ganska mycket efter Samanthas död, och som Ethan besökte hon hennes grav två gånger om veckan. Hon hade fortfarande ett dåligt samvete om att hon var en dålig mamma för Samantha, och hon ångrade sig stort att hon inte var där för Samantha när hon behövde henne.

Vad det gällde om Chads gäng, hittade man dom i England efter sju månader, och man grep dom genast.

 

 

SLUT

 

VN:F [1.9.11_1134]
3.4/5 (16 röster)
Deckarnovell, 3.4 out of 5 based on 16 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.