Bröder

Tröttheten och hungern var som bortblåsta. Det som nu upptog mitt inre var tomhet följt av känslor som maktlöshet, förtvivlan och misstro. Mina tankar hade ingen som helst struktur och jag fick inte ur mig ett svar på de nyheter Zarah just hade ringt och berättat åt mig. Den gångna veckan hade varit tuff, fysiskt såväl som psykiskt. Jag hade överlevt den i särklass längsta natten av mitt liv och hela veckan hade varit stressande. Ändå var dessa nyheter av en sådan natur att alla mina plågor krympte i jämförelse med den.

Han hade enligt Zarah följt planen till punkt och pricka. Allt såg normalt ut och inget värt att uppmärksammas hade antytt vad som skulle ske. Som tur var hade kustbevakningen rört sig i närområdet. Dessa män och kvinnor tillhörande en hårt arbetande men liten del av försvarsmakten hade än en gång varit på rätt plats vid rätt tidpunkt. Samtidigt som kustbevakningen utförde sitt hjältedåd befann jag mig i de vackra skogarna runt den östra gränsen. I dessa vildmarker, inte långt ifrån de slagfält som under krigsåren krävt otaliga liv, sprang jag med adrenalinfyllt blod. Sömnbrist, törst och trötthet var lika påtagliga som den egna kroppen. I mörkret, bland myggorna fick jag gång på gång försäkra mig om att det faktiskt var något som rörde sig mellan träden och inte min energisuktande hjärnas påhitt.

Jag satte mig ned på sängen och tittade på telefonen i min hand. I mitt inre tackade jag min skapare att de människor närmast mig fortfarande var vid livet. Mina tankar och mitt dystra sinne avbröts tvärt av att rumskamraternas ståhej när de kom tillbaka till rummet nytvättade. Jag rycktes tillbaka till verkligheten och blev med ens varse om lukten av svett, damm och hårschampo.

Han låg i den alltför smala sängen och kände sig obekväm. Ansiktet speglade den tveksamhet han fortfarande kände. Var det nu helt rätt av honom att ringa Zarah och berätta vad som hade hänt istället för föräldrarna. Hennes känslosamma reaktion hade han förväntat sig men nu undrade han om hon var rätt person att vidarebefordra den olyckliga händelsen till resten av familjen.Med Zarahs utspel kom också oundvikliga frågor om hur hans tillstånd utvecklats, var han befann sig och om han kunde fortsätta sin resa.

Det var svårt för honom att svara på alla frågor hon ställde. Myndigheterna och vårdpersonalen hade också varit frågvisa, för att inte tala om alla de frågor han själv ville ställa men var rädd att få svaret på. Hela tillvaron kändes surrealistisk och han bestämde sig för att bästa lösningen för honom var att vara så tyst och osynlig som omständigheterna gav möjlighet till. Det skulle gynna hans målsättning mest i slutändan. Dessutom kände han sig både skamsen och skyldig eftersom hans våghalsiga beslut varit helt emot vad han hade blivit rekommenderad. Hans otålighet hade nästan berövat honom allt och alla som var honom nära. Blicken vandrade över sjukhusutrymmena och han såg vårdpersonal springa omkring i sin strävan efter att minimera skadorna olyckan hade vållat.

Helgen hade varit fantastisk. Vår systers bröllop hade överträffat alla förväntningar och vädret var strålande. Med ett glatt sinne sjönk jag ner på sätet, satte i hörlurarna i öronen och förberedde mig mentalt på den stundande utmaningen. En veckas strid i träsken i de sydöstra delarna av landet. Bussresan var lång men till kvällen var vi äntligen framme vid garnisonen. Jag gick och lade mig tidigt förväntansfull inför morgondagens händelser.

Väckningen var smärtfri och alla verkade smått sammanbitna när vi marscherade till frukosten. Ljudintrycken från garnisonens alla hörn var överväldigande när vi gick tillbaka från frukosten för att sätta på oss vår utrustning. Fordonen brummade och helikopterns vingar smattrade. Stridsvagnarnas mullrande kunde man höra på ett avstånd på nära en kilometer. Sammanbitet målade jag mitt ansikte i naturens färger, tog mitt stormgevär i handen och gick ut för att kriga. Solen sken och fåglarna kvittrade när vi var klara med alla uppgifter sent på kvällen den första övningsdagen. Humöret var på topp och arbetet hade förflutit problemfritt. Vi hade dessutom varit så lyckligt skattade att vi inte haft fiendekontakt och istället fått arbeta i lugn och ro.

Fjärde dagen in i veckan var hotbilden mycket allvarlig. Vi hade under 24 timmars tid blivit anfallna från två olika riktningar och fienden hade varit så nära att de kommit in på våra områden. Detta trots att vi ständigt flyttade på oss för vår egen säkerhets skull. Jag kände mig kraftlös men läget inom vår trupp var sådan att jag ändå tvingades anmäla mig frivillig till ett dubbelpass som vaktpost. Det innebar att jag skulle få sova så lite som tre timmar under natten förutsatt att vi blev lämnade ifred. Jag tog mig snabbt till vaktpoststället och böt ut den stackare som hade legat där utan regnkläder när det tidigare under dagen hade börjat ösregna.

Under natten förvärrades vädret och det började åska och blixtra. Stormen var över oss med full kraft och även om jag hade regnkläder blev jag fort genomsur. Kylan smög sig sakta på mig och jag kände att hungern började bli olidlig. Det var nu fem minuter kvar tills jag skulle få tre timmars sömn följt av ännu ett pass på morgonsidan. En halvtimme senare satt jag fortfarande med stigande irritation kvar på samma ställe och väntade på att bli utbytt. Klockan tickade och först efter två extra timmars väntande i kylan och vätan kom äntligen min undsättare. Jag var så trött att min enda tanke var att komma in i värmen i tältet och vila upp mig den korta tid jag hade kvar. Jag fick fort av mig kläderna och hängde upp dem på tork.

I samma stund som jag höll på att krypa ner i sovsäcken bröt striden ut med full kraft. Hela tältet vaknade och förvirrningen började genast. Svordomarna kom tätt och högljutt inifrån tältet innan alla fick tag på sina saker i kaoset Jag drog snabbt på mig mina kalla kläder och sprang iväg till våra ställningar. Halvvägs till våra ställningar exploderade terrängen bakom oss. En ljudlig knall följt av att himlen ovanför oss färgades röd och orange. Vi var i försvarsstrid på två fronter nu och hälften av truppen inklusive mig fick svänga om och springa med hjärtat bultande för fullt mot våra bytesställningar.

Han betalade för taxin och steg ut i den gassande solen. Hamnen var ett ställe som aldrig vilade. Fartyg i alla storlekar var förtöjda längs med kajen och lite längre bort var också ett tankfartyg på kommande. Han drog ett djupt andetag och började gå mot kaféet på andra sidan av hamnen. Det var nämligen ännu ett par timmar innan de skulle lämna hamnen. Han beaktade spektaklet som pågick runt honom medan han fortsatte sin vandring. I fjärran kunde han höra böneutropet som kom från minareten i stadens huvudmoské. Luften kändes frisk och det blåste en lätt bris från havet. Trots det kände han en antydan till doften av stekt lammkött innehållande alla de kryddor som han blivit förälskad i under sitt besök i landet.

Det gick smidigt att stiga ombord på det lilla fartyget. Det var tydligt att antalet tillåtna passagerare överskridits rejält men ändå var alla, även besättningen, glada. Solen gick långsamt ner vid horisonten och man kunde redan känna hur kylan smögs sig på en i nattmörkret. Han stod uppe på däck och trängdes. Trängseln var däremot inte lika stor som under däck där man hade tryckt ihop alltför många människor i hytterna. Oroligt undrade han nu över sitt val av transport. Passagerarna kunde skatta sig lyckliga att kaptenen tog en stor risk då han gått med på något så illegalt som det äventyr han nu befann sig i. Trösten fann han i att det från utsidan verkade vara en helt normalt turistfärja och att de nu var bara en halvtimme från kusten.

Språngmarschen var bara ett par hundra meter men under den hann vi både stappla på trädrötter och springa in i varandra. Vi kunde se att vårt alarmsystem hade fungerat som det skulle och att ljusalarmet hade fått fienden att retirera. Vi ålade upp till backkrönet och tittade ner mot skogen som låg tyst och stilla. Den farten vi hade när vi tog oss upp längs med den branta backen hade gett oss en fördel gentemot våra fiender. Vi var nu helt säkra på att de inte hunnit dra sig helt tillbaka. Situationen krävde också att vi skulle söka igenom området framför oss. I egenskap av gruppchef utsåg jag en patrull där jag själv tillhörde och vi smög oss försiktigt iväg mot den förmodade fienden.

Mjölksyran brände i låren, det var mörkt och kommunikationen mellan patrullmedlemmarna kändes svårhanterlig. Det hjälpte inte att vi med största sannolikhet skulle hamna ut för ett bakhåll av fiendespanarna som låg och väntade på oss bland skuggorna. I det fallet att en regelrätt strid utbröt skulle vi vara i våra egna truppers skottlinje. Den välbekanta känslan av adrenalin pumpandes i blodet var tillbaka. Jag kunde känna hjärtat slå hårt i bröstet medan jag tecknade åt patrullen att sakta ner. Längre fram i terrängen rörde sig något. I ögonblick som dessa njöt jag av jaktens tjusning blandad med stridens spänning och rädslan för att misslyckas. Jag hann ta ett par steg innan ett inferno av smattrande gevär, skrikande och ropande fick oss att kasta oss ner på marken.

Magen knöt sig och han kände hur svetten bröt frami pannan. Det var illavarslande att fartyget tvingades ta en annan rutt den sista biten. Han misstänkte att det var något med resans ovanliga omständigheter som tvingade dem att ta en alternativ rutt. Det var knäpptyst ombord och alla var upptagna i sina egna tankar och böner. Dessa vatten had enligt ryktena krävt en sådan ansenlig mängd liv att man inte kunde reagera annorlunda. Båten kryssade mellan holmarna i en lugn takt. Plötsligt ryckte hela fartyget till och upprörda röster höjdes mot skyn. Besättningen reagerade snabbt och började genast med livräddningen. För sent märkte han att antalet livbåtar var begränsade och de fylldes snabbt med vettskrämda passagerare. Han stod kvar en stund på däck, alldeles förtvivlad. Där mitt bland gråtande barn och vettskrämda vuxna bestämde han sig för att försöka nå närmsta holme med för egen maskin.

Han dök igenom vattenytan och blev med ens varse om hur kallt havsvattnet var. De första simtagen kändes jobbiga och paniken började sakta stiga hos honom . Det sög all kraft ur honom att simma med dyblöta kläder och han märkte hur han fick allt svårare att hålla sig flytande. Avståndet till holmen såg inte heller ut att minska. Han drog in kallsup efter kallsup och kände energin sina. Huvudet sjönk allt oftare under vattenytan och han kämpade nu för sitt liv. Han försökte ropa på hjälp men fick inte ur sig något ljud. Slutligen så slog insikten om det oundvikliga honom. Viljan att överleva övertogs av känsla av maktlöshet och förtvivlan. Han gav sig åt det mörka hungrande havet och de sista flyktiga tankarna innan han förlorade medvetandet ägnade han åt sin familj.

Jag höll telefonen mot mitt öra medan jag väntade på att han skulle svara. Efter att jag insett hur nära jag varit att mista honom hade jag tagit mig i kragen och ringt upp honom via sjukhusets telefon. Efter många om och men lovade de att jag skulle få ringa på nytt senare. Jag satt nu i permissionsbussen med hjärtat klapprande och bara väntade på att få höra hans röst. Signal efter signal gick fram och oron över vad som tog så lång tid började gro i mig. Jag tittade ut i det stillsamma sommarlandskapet medan jag väntade på att han skulle svara.

Sköterskan kom in i rummet med en telefon och han förväntade sig att det skulle vara Zarah som igen ringde honom. Föräldrarna hade han ju redan talat med och deras lättnad över att han klarat sig samt besvikelsen över hans agerande hade varit svår att hantera för honom. Alla han hade pratat med hade enligt honom en liten förebrående ton gentemot honom och hans agerande. Skuldkänslorna han kände förenklades inte av alla släktingars oroade sätt. Han tog telefonen i handen och stålsatte sig inför följande samtal.

Av: Maik

VN:F [1.9.11_1134]
4.0/5 (4 röster)
Bröder, 4.0 out of 5 based on 4 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.