Björnen Bruno

 

I Rumäniens djupa skogar,

orörd från en människo hand,

kom en liten björn till världen, brun och utan tand.

Här växte han i friden opp, och blev bastant och kraftig

och fick  också starka tänder.

För björnen Bruno blev det nu på tiden,

att forska andra länder.

Ängslig var han lite nog,

ty man visste ju ej, vad där i fjärran så händer.

Dock han  förberedde sej att go,

och lämnade  sitt trygga bo,

och ut i världen drog han så.

 

Med lätta steg och nyfikna ögon

lufsade björnen, i gungande gong,

över soliga ängar och  fält,

och i bäckarna glittrade färggranna fjäll,

från lax och bäckforell.

Solen smekte lent  hans breda rygg,

och så strövade han glatt vidare, ett stycke till,

och lycklig lyssnade han till fåglarnas muntra drill,

ty det var ju sommar och han kände sej ju trygg.

 

Plötsligt kände Bruno ej skogen mer;

„Har säkert gått vilse, borde kanska vända om,

men jag vet ej mera, varifrån jag kom“!

Osäker blev han litet nog, i denna främmande  trakt,

och så grät han en skvätt, och längtade hem till sin mor.

Dock strax tröstade han sej själv,  och funderade;

„Jag får  ej vara rädd, jag är ju redan stor.“

 

Så lufsade den unga björnen, gladeligen långa sträckor,

över gröna lundar,  även över torra steppor.

Ännu var han nyfiken och ännu var han glad,

för solen sken  behagligt varmt, nästan varje dag.

Dock plötsligt  kände han en rädsla,  ja,  – en otäck känsla

som fick magen att vändas upp och ner;

Allena var han här ej mer.

Nu såg Bruno  gröna människor

som  gömde sej i djupa diken!!

Han blev så upprörd och besviken;

Här är jag ej en önskad gäst,

det märker  jag nu själver bäst.“!!

Så hastade han bort, och lufsade så fort  han  kunde,

dock paniken, förlamade hans ben – ja, nästan hela kroppen,

och lungorna fick mer ej luft, efter den hemska galoppen.

„ En vilopaus måste jag snart ha, blott EN kort sekund“,

tänkte han, och lade sej ner, för att samla sej en stund.

 

Med nya krafter  lunkade han, och sprang och sprang  –   PANG!

Med  upprivna ögon, helt fyllda  utav häpnad

störtade björnen tungt ner på marken,  någonstans i vildparken!!.

I luften svävade blott en fräner lukt fron urin och från blod,

när Bruno stilla, sina förundrande bruna ögon slöt -  och dog!!

Länge kunde man svagt ekot höra,

från hans sista förtvivlade rop på sin mammmaaaaaaa.

Sen blev det tyst, i denna ensamma djupa skog!

 

Lilla björnen Bruno  -  här kunde du ej friden njuta,

ty jägaren var ej loyal, -  i detta land var du illegal;

Du var ej farlig som en  ilsken hund,

och barnen, alla älskar dej,

Du var så mild, dock  ändå vild,

och för jägarn var det motivet till att skjuta !!.

Stackars Bruno,  med sammetslener tass,

du hade ingen tur..

Skälet varför du int` mer fick leva, var:

 

DU HADE INGET PASS…

VN:F [1.9.11_1134]
2.0/5 (3 röster)
Björnen Bruno, 2.0 out of 5 based on 3 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.