Bättre brödlös än rådlös, brukade Lotta säga.

Visst hade det sina avigsidor att bo ensam i ett hus med stor trädgård en bit från samhällets centrum. Och dessutom vara pensionär med fler krämpor än vad som brukade vara vanligt på en och samma människa. Men det hade även sina fördelar – och dem var Lotta lyckligt lottad att se.

Vinterdagen var solig och snön låg vit och fin i drivor över trädgården. Rimfrosten gnistrade på de gamla äppelträdens knotiga grenar och buskarna tyngdes av den nyfallna pudersnön som kommit under natten.

Lotta gick fram till en köksstol. Samtidigt som hon sjönk ner på den muttrade hon en ramsa för sig själv: ”Ful får man vara men inte dum.” – Det var ett uttryck som någon en gång i tiden myntat och som hon tagit till sig. Nu gällde det för henne – som bodde ensam – att fundera ut hur hon bäst skulle bära sig åt för att få ordning på allt, när det mesta verkade gå emot och bli på tok.

Bilen gav inte en suck ifrån sig. Den stod översnöad. Hela två och en halv decimeter snö täckte dess tak. Förresten så spelade det mindre roll att den inte startade, för den hade bara vanliga sommardäck. I de här snödrivorna var ju sommardäck detsamma som ingenting. Om bilskrället åtminstone hade startat den där dagen, när Lotta tänkte köra in den i garaget, skulle hon ha kunnat lägga alla fyra vinterdäcken i bilens väl tilltagna bagageutrymme, och gett sig iväg till en gummiverkstad. Då hade däcksbytet blivit gjort, innan dessa orimligt snörika yrväder hunnit dra in över Sverige från de södra delarna av Europa. Men nu var alla sådana planer omintetgjorda. Hur skulle hon nu kunna få hem lite proviant innan det blev julafton?

– Nu säger jag som min faster, stönade Lotta: ”Det är bättre att ingen kälke ha – än en som inte vill gå vägen”. Så sa min faster, när hon upptäckte att hon väntade barn tillsammans med en fästman som försvann.

Lotta slängde en ny blick ut genom fönstret och grimaserade åt den översnöade bilen och höll – inom sig – med fastern, om att man klarade sig bättre utan en oduglig kälke… Fast i Lottas fall handlade den odugliga tingesten om en bil, som aldrig startade mer än när den själv ville. Och på det viset gick det inte att planera något och tro att det skulle gå i lås i slutänden.

Lotta hade visserligen en granne som sagt att om det fattades något för henne, så kunde han handla det när han var iväg för att handla åt sig själv. Fast nu började det mesta saknas, för att inte säga allt … Och ibland måste man ju ut själv, trots allt. Som nu … Hjärtmedicin och värkdämpande kemikalier var absolut slut, just den här dagen. Vad gör man då? undrade Lotta i sina tankar.

Det är inte roligt att behöva besvära en granne. Trevligas är det ju för alla, om man kan klara sig själv, resonerade hon och tittade ut genom fönstret. Lotta var omåttligt stolt över att hon för någon dag sedan orkat skotta sig ut till gatan och postlådan … Men ack … Just i den stunden när hon stod vid fönstret och såg ut – då kom det en sådan där stor, gul snöröjningsmaskin dundrande förbi ute på gatan, och lät skrapan korka igen hennes nyuppskottade infart.

– Satan också! viskade Lotta mellan halvt hopbitna tänder och knöt nävarna. Gu´så otuligt! Hade inte det där muskedundret kunnat vänta lite? suckade hon lite uppgivet.

Hon hakade på sina grubblerier om fortskaffningsmedel, där de avbrutits när vägskrapan kom: Rollatorn var inte att tänka på att ta, om hon skulle våga sig ut, föret var alldeles för moddigt för att det skulle gå att styra ett sådant hjälpmedel. Kryckorna…? – Nej, de var inte mycket att förlita sig på så pass skröplig som hon var.

Sparkstötting då… slog det henne. Hon hade ju en sådan någonstans i uthusen, men hur skulle hon ta sig dit? Drivorna låg ju höga mellan huset och den byggnaden där sparken fanns. Inget att fundera på. Bara att hugga i och försöka ta sig dit.

Men kan man ställa en sparkstötting utanför affären och tro att den ska stå kvar när man kommer tillbaka ut? Den frågan var befogad, i den värld som vi lever i idag. – Jo, uppe vid Servusaffären, kanske det skulle kunna gå bra, men inte nere vid centrum, vid det stora varuhuset, för det var dit hon skulle. Apoteket fanns inrymt i den byggnaden. Rollatorer hade hon sett att folk hade med sig inne i varuhuset, men näppeligen en sparkstötting. Jaa, vad gör man då …? frågade Lotta sig, där hon stod vid fönstret och funderade.

Med en suck satte hon sig ner igen. Denna kvistiga fråga var Lotta tvungen att lösa, innan hon skottade upp vägen och tog ut sparkstöttingen. Folk stal som korpar nu för tiden. Det visste hon. Hänglås … Nej, något sådant ägde hon inte. Inte ens ett sådant där wirelås till cyklar. Ingen idé att leta.

– Ett cykellås, fnös Lotta …

Hon som aldrig hade fått ha en egen cykel i fred för maken eller barnen, hade väl inget så exklusivt som ett wirelås kvar bland sina tillhörigheter. Nej då… Lås och cykelpumpar hade hon alltid varit i avsaknad av. Sådana saker hade försvunnit lika snabbt som hon införskaffade dem. Vad gör man då? Snöre … Kunde hon knyta fast sparken någonstans med ett kraftigt snöre? Kanhända att det gick att knyta fast den vid kuren där kundvagnarna stod … – eller där folk band fast sina hundar … För hundarna satt ju snällt utanför affären, och nog måste väl de vara kopplade vid något, även om hon aldrig funderat över vid vad …

Fast klåfingriga nävar knyter väl snart upp ett par knutar på en snörstump … om jag hittar något att knyta fast sparken vid, tänkte Lotta och lade dubbla veck i pannan. Jo, men så här kan jag göra:

Tanken slog ner som en blixt och hon vände blicken bort mot diskbänken där knivar och saxar hade sin givna plats. Jag tar förstås en sax med mig i handväskan. Ingen behöver veta det. Då kan jag ju enkelt klippa loss sparkstöttningen när jag har handlat och gjort mitt ärende inne på apoteket och ämnar ge mig tillbaka hem.

– Sagt och gjort – så får det bli! suckade hon och reste sig upp från köksstolen och gick för att klä sig i passande mundering för snöskottning.

Men så hejdade hon sig med de där klädbestyren och tänkte att ingen kunde se vad hon hade under jeansen eller ylletröjan. Hon hade klivit upp sent, kokat kaffe medan hon fortfarande var klädd i bara pyjamasen, och så … Ja, så hade hon blivit sittande i köket och grunnat över hur hon skulle lägga upp sin dag. Hon slängde ett getöga på termometern. Den visade i alla fall någon grad under tio minus, så det var inte så farligt, men jeans var det ingen värme i, ”så låt pyjamasbyxan sitta kvar du”, tyckte Lotta, att hon nästan kunde höra sin döda mor uppmana henne.

Om det ena kunde sitta kvar, så kunde väl även det andra… pyjamasjackan skulle ju vara en alldeles lagom jumper att ha under den där maffiga ylletröjan. Fisketröjan i sitt mjuka ulliga material. Raskt på med paltorna bara …, fram med vantar och en hemstickad mössa och ut. – Ytterdörren for igen efter henne med en smäll.

Lotta drog in ett djupt andetag av den kalla luften som luktade snö och vinter, även lite skorstensrök från grannens vedspanna. Men det kändes bara hemtrevligt, tyckte hon.

– Så underbart rent det är i naturen nu, jublade hon och fortsatte med sin andningsgymnastik ett tag till.

Nu skulle det skottas som aldrig förr. Smärtan och stelheten i ryggen, hade ju blivit så otroligt mycket bättre på den senaste månaden, så Lotta kunde ju knappast tro att det var sant. Att det verkligen var hon som stod där mitt i en snödriva. Hon som varit halvt handikappad i 12 år och varit ängslig över hur hon skulle kunna bo och klara sig ensam … Helt otroligt att hon skulle ge sig på sådana här manssysslor, som snöskottning. Men är man bättre, så är man, och då prövar man, tänkte hon och greppade snöskoveln, som stod redo vid trappan.

 

***

 

När äntligen vägen bort till uthuset var uppskottad, stönade Lotta av både ansträngningen och lättnaden över att det verkligen var klart.

– Oj, äntligen är det här betinget avklarat.

Hon ställde ifrån sig snöskoveln mot den översnöade bilen och puffade upp mössan, som rasat ner i pannan så hon knappt såg vägen.

Med tanke på att Lotta börjat sitt jobb sent på dagen, så ängslades hon över hur lång tid det kunde ta, innan hon lyckats få fram sparkstöttingen ur uthuset. Det mörknar tidigt så där i mitten av december och skottningen hade tagit tid. Men än hade hon några ljusa timmar kvar av dagen. Lotta anade att det fanns mycket att flytta på innan sparkstöttingen blev åtkomlig. Men nu var hon tvungen att gå in och ta en liten paus efter skottningen.

 

***

 

Sparstöttingen var fortfarande inte framtrollad ur boden och ställd på spåret ner mot köpcentrat, när Lotta kom ut en stund senare. Som tur var svävade hon fortfarande i ovisshet om hur omöjligt det skulle bli att få ut den där rackarns sprakstöttingen ur all bråte, som samlats under decennier.  Den sparken hade hon en gång köpt åt sin yngste son, när han var i de yngre skolåren.

– Gud hjälpe mig! sa Lotta och tvärstannade på tröskeln, när hon öppnat dörren till det innersta rummet i förrådet.

Dit in hade all bråte blivit inskyfflad, och tack vare det kunde man ta sig fram i det yttre förrådsrummet. I det inre rummet såg hon att det fanns grejer från golv till tak; trasiga cyklar, gamla möbler och diverse skrot, som lika gärna kunde ha varit på soptippen, men nu var det instuvat där i stället, men var var spakstöttingen …? Den kunde hon till att börja med inte se en skymt av för all bråte som var så grannlaga inkilad i vartannat.

Det blev till att börja flytta om i bråten. En otympligt stor gasoltub – från den tiden när familjen hade husvagn – vräkte hon in i ett hörn där den kolliderade med en gammal fågelbur, och sände sedan efter en låda med blandade grejer, en blomkruka föll ur och gick i tusen bitar mot betonggolvet. Under nästa låda hittade hon sitt paraply tillsammans med blandade skidbinningar och tövalla.

– Vem i helsike har förpassat mitt älskade paraply hit i all smörja. Ja, ja … Nu behöver jag det inte. Jag är så sällan ute och promenerar i regn, så nu kan det kvitta. Det får vara kvar här, suckade hon och kastade iväg det upp på en hylla, så det hamnade ovanpå några tennisrackar.

Så blev hon tvungen att sätta sig på en gammal drickaback för att ta igen ryggen. Medan Lotta satt där började hon misstänka att spaken kanske inte alls fanns i all den här samlingen av vrakgots. Men så fick hon syn på ett par rostiga medar som stack upp vid takkanten längst in. – Absolut längst in … Dit som det måste vara helt omöjligt för en halvt om halvt handikappad människa att ta sig. Hon suckade och stönade om vartannat.

– Ooj … – Aj, aj, aaj, sa Lotta och bet ihop garnetyret och reste sig upp från sittplatsen och fortsatte sitt idoga arbete att vräka undan saker som stod i vägen, i hopp om att till sist nå sparken – helst innan mörkret fallit tätt utanför fönstret.

– Det här jobbet är ju vida värre än att skotta snö, stönade Lotta och vrängde iväg en trasig bokhylledel, som landade på en låda med gamla avdankade aluminiumkokkärl, så det skramlade som i ett restaurangkök.

På så vis kom hon en hel halvmeter framåt i överflödet av gamla grunkor, som alls inte förtjänade att stå och ta upp värdefull plats.

– Jag ska aldrig mer köpa mig så mycket som en pryl eller pinal. Och så fort en attiralj har tjänat ut, ska den slängas. Inte sparas på…, sa Lotta sammanbitet.

Det var ett heligt löfte, som hon gav sig själv där i det överlastade utrymmet.

 

***

 

Det blev precis som Lotta hade misstänkt; det hann bli mörkt, innan hon hade lyckats få ut sparkstöttingen. Men apoteket hade öppet någon timme till, trodde hon och Gallerian hade öppet ända till 21 på kvällen. Så det var ingen panik, men inte heller någon tid att förspilla. Så det där med att byta om kläder, fick hon strunta i även nu. Fast jeans hade ju de flesta människor nu för tiden – och tröjan kunde hon ju byta mot den svarta mockajackan med skinnkrage. Det gick ju fort. Så fick det bli. Vad som var inunder kunde ju ändå ingen se. Men Lotta själv visste, att aldrig någonsin hade hon gett sig ut, bland andra människor, i bara pyjamasen för att uträtta sina ärenden. Hon lovade sig själv, att det inte skulle upprepas. Det fick inte bli någon vana att ta sådana genvägar, men nu var det lite bråttom, för apotekets skull.

 

***

 

Sparkens rostiga medar blev som nya, när hon dragit den fram och åter några gånger på den väl skottade grusgången.

Oj, vilken förunderlig känsla av frihet, som Lotta upplevde, när hon till sist efter mycket om och men kunde sätta lite fart på sparkstöttingen, så den gled iväg som en pil över den välplogade gång- och cykelbanan. Oj, oj, oj – Lotta riktigt tyckte att hon hörde hur fartvinden brusade vid mösskanten, när hon sparkat sig fram en stund och fått upp farten, men … men… Bäst att ta det lite försiktigare, för här och var rasslade det förrädiskt under medarna. Det slog även gnistor ibland, när medarna nådde ner till några gruskorn, där skrapan gått lite för djupt i underlaget.

Bäst att sänka hastigheten, tänkte Lotta. För om det blev en större barfläck, kunde hon stå på huvudet över sparken, och följderna därav kunde bli mindre kul. Därför begränsade hon genast sitt lilla roliga tilltag, och tog det lugnt resten av vägen ner till samhällets city.

Att det var mörkt gjorde inget alls. Dessbättre …, tyckte hon, för då var det ingen av dem hon eventuellt skulle möta, som kunde fara med stugskvaller, om att de hade mött den halta och lytta grannfrun, komma farande som ett jehu på en sparkstötting. Det fanns gatlyktor här och var hela vägen ner till samhällets city, så hon skulle gott och väl kunna se vart hon framförde sitt fordon.

Det var längesedan Lotta hade stått på ett par sparkmedar. Ja, kära nån … Hade hon överhuvudtaget gjort det, sedan hon slutade folkskolan? Nej, knappast. Inte som hon mindes i alla fall.

Sista biten fram till Gallerian fick hon försöka framföra sparkstöttingen på kanten av gatan där det fanns tillräckligt med snö. Sedan knöt hon fast sparken med ett grovt snöre vid en soptunna.

– Sådär-ja …, ska de absolut ha sparkstöttingen, så får de ta med sig soptunnan också, mumlade Lotta och knöt extra många hårdknutar – och lämnade sedan sparken åt sitt öde och lösgjorde en kundvagn och började sin vandring in till apotek och julskyltade affärer där det spelades ”Staffan var en stalledräng” och några fler julbetonade melodier, för nästa dag var det Lucia.

Nu medens efter allt ståhej, kände Lotta sig mycket säkrare på sig själv – nu när hon lyckats ta sig till affär och apotek, torts att bilen och allt det andra hade försökt lägga alla tänkbara hinder i vägen.

Ja, ja … tänkte hon: ”Svårigheter är till för att övervinnas och nu idag har jag verkligen överträffat mig själv.”

 

Av: Ingbritt Wik

VN:F [1.9.11_1134]
5.0/5 (1 röst)
Bättre brödlös än rådlös, brukade Lotta säga., 5.0 out of 5 based on 1 rating

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.