Barndomen

När jag går upp för trappan i svalen så har jag gråten i halsen. Jag vill verkligen inte. Jag vet vad som väntar mig på andra sidan dörren. Jag sätter i nyckeln och vrider försiktigt runt den. Drar ner handtaget och öppnar dörren. Det jag ser är tomma spritflaskor och ölburkar överallt. Det stod ett par mäns skor i hallen och påväg mot mammas sovrum så låg det först tröjor sedan byxor och till sist underkläder. Det låg som ett spår, som sa till mig att följa de. Men jag vet vad som pågår därinne och jag orka inte bry mig. Igentligen bryr jag mig inte över huvudtaget om vad hon gör. Det enda jag bryr mig om var att på något konstigt sätt så sårade det mig. Jag smyger tyst som en mus så dom inte ska höra mig. Precis när jag satt en fot i köket så öppnades sovrums dörren. Jag hör en mans röst och sedan mammas. Jag hör på henne att hon är onykter, för hon sluddrar när hon pratar. Oftast så går jag och gömmer mig när dom är klara. Men inte idag, idag känner jag mig stark. Jag står helt stilla, jag har blivit som en sten! Utedörren  stängs och mamma kommer in i köket. Hon går förbi mig precis som att jag inte stod där, precis som att jag var genomskinlig.

Jag springer ner för backen för att för att hinna med bussen. Jag ser att Theresa gör samma sak på andra sidan vägen båda två möts vid ingången och går på. Båda två blir sena till sin första lektion. Jag känner inom hela mig att jag var glad, att detta skulle bli en bra dag. Men det skulle snart ändras…

När jag kommer utifrån min sista lektion så känner jag mig  forfarande glad, jag känner att ingenting kan trycka ner mig. Men när jag möts av ett gäng killar som säger

-tja, vi har hört att din morsa är värsta alkisen.

-vem har sagt det, svarar jag ledsamt och oroligt.

-Theresa, svara den ena killen.

 

Hela jag bara stannade upp, mitt hjärta sluta slå eller ja iallafall kändes det så. Jag tänkte att dom måste ljuga för Theresa skulle aldrig göra något sådant. Jag går därifrån fortfarande glad. Men när jag möts av nästa gång som säger samma sak. Så bara springer jag fram till Theresa smäller till hen på kinden och skriker

-hur fan kunde du? Jag har ju för fan berättat allt för dig i snart 3 år.

Hon kollar tillbaka på mig och flinar åt mig och säger

-tror du på fullaste allvar att jag verkligen ville vara din vän, tror du på fullaste allvar att du och jag kunde vara kompisar.

Några minuter efter vårat ”snack” så visste hela skolan om min mamma. Alla visste om att jag Sandra Olsson hade en alkoholiserad mamma och att hon ligger med första bästa som vill. När jag kom hem grät jag 6 timmar i sträck såklart så ingen såg det. Nästa morgon vaknar jag av att mamma var i köket och gjorde frukost. Det var länge sedan jag såg henne så glad. Hon kom emot mig med en macka och ett glas juice och satte sig mittemot mig. Hon såg ledsam och orolig ut. Hon sa

-rektorn ringde idag och sa allt som hade hänt i skolan.

-jaha, svarar jag tyket

-jag finns alltid för dig och det vet du! Vi ska klara av detta tillsammans, du och jag.

 

Denna skandal i skolan har vänt om och har blivit till världens bästa grej. Äntligen kunde jag sluta ta ansvar

Äntligen kunde jag sluta må dåligt varje gång jag öppna dörren

Äntligen kunde jag sluta ta hand om huset och städningen

Äntligen kunde jag vara en normal tonåring.

VN:F [1.9.11_1134]
3.0/5 (3 röster)
Barndomen, 3.0 out of 5 based on 3 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.