Att släppa taget

George. Kära George. Jag saknar dig så det gör ont.

 Det har gått tre år. Tre hela år, och jag kan fortfarande höra din röst. Du finns inom mig George. Dem säger att du var min bror men jag vet att du var mer än så, du var min vän. Vi hade hela livet framför oss, du och jag. Varför blev det inte så George? Varför lämnade du mig? Det gör så ont.

Det som hänt går inte att radera. Det är som en film som inte går att pausa eller spola tillbaka. Jag vill bara stänga av men inte ens det går. Jag tar ett djupt andetag och låter scenen spelas upp i mitt huvud, en sista gång.

 

Det var natten till din födelsedag. Din fjortonårsdag. Allt var bra den natten, det verkade till och med som om mammas och pappas eviga bråk var lite lugnare. Jag gissar att det var en av de få saker du önskade dig i present George, att mamma och pappa skulle vara snälla mot varandra, att deras själviska gräl skulle få en paus. Bara på din födelsedag.

 

Klockan var snart tolv. Vi satt vid köksbordet och såg på de lysande stjärnorna som stirrade tillbaka ner på oss. Hela tiden frågade jag dig vad du ville ha för present. Men du bara kollade på mig med dina bruna ögon och sa:

”Det har jag ju sagt Johanna, Jag vill bara vara med dig!”

Jag förstod aldrig vad du menade med det. Varför skulle någon någonsin vilja vara med mig? På sin egen födelsedag.

”Okej. Vad vill du hitta på då?” frågade jag och började skrapa bort en fläck på tröjan.

”Jag hade tänkt att vi kanske skulle kunna åka skridskor..?” sa du lite försiktigt. Jag slutade genast med fläcken på tröjan och höjde blicken mot dig.

”Är du galen? Du vet att vi inte får för mamma och pappa!” snäste jag allvarligt i mörkret. Du ryckte lite lätt på axlarna och stirrade ner i golvet. Det var ju sant, vi hade aldrig fått åka skridskor för mamma och pappa, dem tyckte helt enkelt inte om det. Jag såg att du blev ledsen men du liksom försökte gömma det, Som om du inte brydde dig. Jag suckade och la handen på din axel.

”Du George, vi kanske kan göra det ändå? Mamma och pappa kanske inte behöver veta något?” sa jag i försök att låta uppmuntrande.

”Men vi behöver inte, det är bara det att…” började du men jag avbröt dig snabbt.

”Jo, jag vill!” sa jag och log motvilligt.

Du skrattade och ställde dig upp.

”Vi skall nog gå och lägga os nu, klockan är mycket.” sa du och gjorde en lätt nickning mot klockan som satt uppsatt bakom dig. Jag reste mig från stolen och gick fram till dig.

”Snälla George” sa jag. ”Snälla stanna alltid kvar hos mig. Lämna mig aldrig. Jag vet inte vad jag skulle göra utan dig.”

Orden lät så enkla. Som om dem inte betydde något. Sanningen är att dem betydde för mycket, du betydde för mycket. Du betydde allt.

 

Jag vaknade nästa morgon av en väckarklocka. Jag satte mig upp i sängen och kollade ut över rummet. När jag såg att det inte var mitt rum blev jag först förvirrad och ställde mig upp. Det var ditt rum. När jag såg ryggsäckarna som stod mitt i rummet började jag komma ihåg.

Vi hade lagt oss i ditt rum för att inte väcka mamma och pappa.

 

”George? Var är du någonstans?” viskade jag och kollade ut i köket. Det var helt tomt. Plötsligt hörde jag att någon spolade på toaletten. Jag gick in i ditt rum igen för att göra mig iordning.

Ungefär tio minuter senare stod vi i hallen, påklädda och klara för att gå.

”Ska vi gå?” frågade du. Jag nickade och du öppnade försiktigt dörren och smög ut. Jag stängde dörren och följde efter dig ut. Kylan träffade mig rätt i ansiktet. Jag drog den tjocka luvan över huvudet och drog dragkedjan ända upp i halsen.

”Vilken sjö ska vi till?” sa jag.

”Jag hade tänkt den lilla dammen ovanför skolan, Det är nära och ingen går dit.” sa du.

”Okej men varför går ingen dit om det är så nära?” frågade jag av ren nyfikenhet.

”Jag vet faktiskt inte, det kanske beror på att den ligger så nära skolan. Ingen vill ha något att göra med skolan på ett lov.” förklarade du och jag skrattade.

 

Vi började gå mot skolan. Det var nog sant, det där som du sa. Jag rös nästan när jag såg den stora byggnaden. När vi var bakom skolan gick vi upp för den ganska branta backen till dammen. Jag hade aldrig varit där innan. Det var så vackert. Snön låg som ett glittrande täcke över alla träd. Jag sprang den sista biten av backen. När jag kom upp vid platsen där vi skulle åka skridskor flämtade jag till. Det var som i en film. Isen var helt fri från rispor och den bara väntade på oss. Vi knöt våra skridskor och jag stapplade mig fram till kanten.

”George, hur vet vi att den håller?” frågade jag och stirrade förskräckt ner på den blanka isytan.

”Det vet vi inte, men den ser ganska tjock ut så det skall nog gå fint. Vänta lite bara.” Du tog upp en ganska stor sten från marken och kastade den hårt på isen. Ingenting hände. Jag minns så väl hur du tog ett steg och åkte ut på isen. I samma sekund hörde jag ett brakande ljud och jag såg hur ditt leende dog bort.

”Vad händer George? ” frågade jag oroligt och tittade på dig men du svarade inte. Du stod helt stilla och kollade ner i isen.

”George! vad var det som lät?”

”Jag tror isen spricker Johanna.” sa och kollade på mig. Det var då jag började gråta.

”Men kom då! Varför står du bara där? Spring George! skrek jag. Du nickade sakta  och tog sats. Allting gick så snabbt. Jag kunde inte tänka. Precis när du skulle springa av isen halkar du och slår hårt i huvudet. Isen försvann under dig och du hamnade med halva kroppen i det känslolöst iskalla vattnet.

”Nej! George!” skrek jag. Ditt ansikte låg tryckt mot isytan och du var fullkomligt medvetslös.

”Svara mig George! Snälla bara svara mig!” Men du visade inget tecken på att du hörde mig.

Med dina armar liggandes framför dig såg jag hur du sakta började glida ner mot djupet. Jag kastade mig ut på isen och tog tag i dina händer. Dem var iskalla. Jag började dra i dina armar med all min kraft samtidigt som jag hörde hur isen under mig sprack mer och mer. Jag grät, du ville inte svara mig när jag skrek, det var som om du sov. Jag hörde hela tiden röster i mitt huvud. Du klarar det inte Johanna, du är för svag. Släpp Johanna. Släpp taget. Det kommer aldrig att gå. Släpp taget.

 Jag kämpade verkligen George, det gjorde jag. Men jag orkade inte. Ditt huvud var under vattnet när jag förstod att det aldrig skulle gå.

Jag släppte dig, och du förstår inte hur ont det gjorde.

 

Det gör så ont George, att se mamma och pappa i ögonen. Det gör så ont att komma tillbaka ensam. Att se grannarnas förvirrande ögon som söker efter något mer än bara den lilla flickan, flickan som inte var något utan sin bror.

När jag försöker tänka tillbaka på minnena med dig, är det som ett blankt papper. Det finns ingenting kvar av dig som gör mig helt övertygad om att du var verklig. Det är ibland en tröst när mamma och pappa gråter. Deras tårar är ett bevis på att det finns något att gråta för. Att du har funnits, men att du inte finns mer.

Jag skall aldrig sluta hoppas George, hoppas på att vi skall ses igen. Men jag släpper nu. Bli inte arg för det George och sluta aldrig att vänta på mig, för jag vet att vi ska ses igen.

Jag andas ut. Nu har jag berättat. Jag släpper taget.

VN:F [1.9.11_1134]
1.3/5 (3 röster)
Att släppa taget, 1.3 out of 5 based on 3 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.