Älskade pappa

Den sista gången jag såg honom var på min nionde födelsedag. Han hämtade mig med sin rostiga gamla Volvo som luktade snus, gammalt läder och jordnötter.  Jag kände att mamma inte riktigt ville att jag skulle åka, men det var ju pappa, tyckte jag och satte mig i passagerarsätet. Jag fick skjuta igen bildörren två gånger innan den stängdes alldeles riktigt. Pappa log sitt särskilda pappa-leende och rufsade om i mitt råttfärgade hår innan han vred om bilnyckeln och vi åkte iväg. Mamma stod kvar vid grinden och vinkade, jag kommer fortfarande ihåg tveksamheten och oron i den där vinkningen. Vi lyssnade på Kent och Uno Svenningsson medan vi guppade fram på de små vägarna, förbi ängar och granar. Pappa nynnande med och jag lutade huvudet mot den svala bilrutan. Min andedräkt gjorde rutan immig. Pappa saktade farten och körde in mellan allén med träd som leder till den lilla sjön där han och mamma hade lärt mig simma två somrar tidigare.

”Ska vi bada?” Frågade jag hoppfullt och kunde knappt sitta still vid tanken.

Pappa bara log och fortsatte nynna med till Jocke Bergs ord om saker jag inte förstod.

Pappa parkerade under den stora björken vid den övergivna gamla kiosken och vi klev ur bilen. Jag sprang genast fram till vattenbrynet, tog av mig den ena sandalen och kände med tårna i det grå vattnet. Det var kallt, men jag tänkte att jag kanske kunde bada ändå, det var ju trots allt snart juni. Jag sprang tillbaka upp till pappa som hade satt sig ned i gräset. Han klappade bredvid sig och jag satte mig ned med händerna i hans tjocka tröja. Jag pillade på en tråd som letat sig ur sömmen och väntade på att han skulle säga något.

”Nio år” suckade han tillslut. ”Hur blev du så stor så fort?”

”Så fort gick det inte, det tog nio år ju”.

Pappa skrattade och tog fram något ur sin ficka. ”Grattis på födelsedagen” han sträckte fram ett skrin i mörkt trä, med vita snirklar målade ovanpå. Han öppnade locket, och en melodi började spelas. En liten figur i samma mörka trä snurrade runt, runt till musiken. En liten, snidad räv var det. Rävar var mitt favoritdjur. Jag smekte den lilla trä-räven med tummen.

”Den spelar en vaggvisa, farmor brukade alltid sjunga den för mig när jag var liten”. Jag hade aldrig träffat farmor. Hon dog innan jag föddes, och pappa pratade sällan om henne, så jag spetsade öronen. Men han sa inget mer om henne, istället suckade han och sa ”Jag tänkte att den kanske kan hjälpa dig att sova” han lämnade resten av meningen osagd, men både han och jag visste att han borde lagt till: ”nu när jag inte sjunger dig till sömns”. För det gjorde han inte längre. Han var nästan aldrig hemma och när han var det grät mamma mest hela tiden. Det tog några år innan jag förstod varför.

Vi satt kvar och lyssnade på melodin och tittade på den lilla räven en liten stund. Sedan reste sig pappa upp och gick tillbaka till bilen. Det blev visst inget badande iallafall. Vi satte oss i bilen och körde tillbaka samma väg som vi kom. Himlen var rosa och träden runt omkring kastade skumma skuggor på vägen. Vi lyssnade på Kent och Uno Svenningsson igen. Pappas favoriter. Men den här gången sjöng han inte med. Han höll hårt om ratten och log inte längre. Jag lutade huvudet mot bilrutan igen och ritade små krumelurer i imman min andedräkt skapade på rutan. När vi körde in på grusvägen hemma var himlen mörk. Pappas billyktor lyste upp den grå husfasaden när han parkerade och lät bilen stå på tomgång. Han stängde av musiken och vände sig mot mig, fortfarande utan att le.

”Glöm inte att göra dina läxor som du ska”

”Nejdå pappa” nickade jag allvarligt.

”Och var snäll mot mamma”

”Jag lovar”. Jag vände mig om för att öppna bildörren, det var så vår vanliga avskedsritual gick till. Han sa alltid något om skolan och att jag skulle vara snäll mot mamma, sedan hoppade jag ur bilen, gick upp mot huset och han körde iväg. Men inte den här gången.

”Selma”

Jag vände mig om och släppte taget om dörren. ”Ja pappa?”

Han sträckte fram sin hand och strök mig över kinden med tummen, sedan log han sitt alldeles särskilda pappa-leende, sträckte sig över mig och öppnade bildörren.

”Spring in nu innan mamma blir orolig”

Jag knäppte upp bilbältet, klev ur bilen och log tillbaka mot honom. ”Hejdå pappa”.

”Hejdå Semlan”

Jag fnissade åt hans smeknamn på mig, sköt igen bildörren, sprang in genom grinden, uppför trappan och in i hallen där mamma kom och mötte mig med en kram och spelad entusiasm över min nya speldosa.

Om jag då hade vetat att det var den sista gången jag såg pappa, hade jag stått kvar och följt bilen med blicken tills jag inte kunnat se den längre. Jag vet inte hur många gångar jag har ångrat att jag inte stod kvar. Eller hur många gånger jag ångrat att jag inte kramat honom, eller sagt att jag älskade honom. Fast det är nog egentligen inte sant. Inte nu längre. Men då, i en nioårings villkorslösa kärlek till sin pappa, då var det sant.  

VN:F [1.9.11_1134]
0.0/5 (0 röster)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.