Allt kommer bli bra

Allt kommer bli bra ska du se. Flaskan vinglade ostadigt när jag försökte balansera den i handen. Att hålla ett löfte är svårt, särskilt när man vet att det aldrig var tänkt att hållas. Ändå vill jag tro att förändringar kan ske.

Flaskan gav ifrån sig ett skvalpande ljud när den skakades. Jag drog in luft genom näsborrarna och kände hur den bekanta lukten fick behovet att stegra. Den första klunken smakade alltid bittert, därefter var det lugnt. Smaken var bedrövligt tillfredställande när vätskan rann genom svalget. Tårarna föll sakta ner på kinden. Jag vet att jag lovade dig att kämpa tills dagen då det blev bättre. Likväl lovade du mig att den dagen skulle komma. Var vi båda naiva eller ville vi bara inte möta den brutala sanningen?

Blev du lika skrämd som jag första gången mina tankar yttrades? Modet att våga berätta mitt mörkaste mörker för dig gick inte att förlita sig på. Därför var jag tvungen att slänga ur mig det innan modet återgick till sin grav. Jag tror inte du uppfattade stundens allvar. Du knuffade till mig på armen och när blicken slutligen lyftes möttes jag av ditt överdrivna leende. Kom aldrig underfund om du själv trodde på det du sa. Allt kommer bli bra ska du se. Du kommer klara dig. Märkte du ens att jag skakade på huvudet? Kanske du uppfattade den som en snedvriden nickning?

Att ta saker för givet har jag sedan länge förstått att man inte ska, men var det så fel att förvänta sig en ömkande kram eller förstående blick när tårarna inte kunde kontrolleras?  Istället brukar du vifta avfärdande med handen, ge mig en flaska alkohol och säga att jag behöver ha kul. På riktigt. Lättrogen som jag är tog jag dig som en förståndig människa och greppa tag i flaskan du räckt mig. Till en början var jag tvungen att bekanta mig med smaken. Det var som att nosa varandra i baken och sedan vifta på svansen. Vi blev vänner, alkoholen och jag.

Jag är inte den blödiga typen som pratar om känslor. Det vet du. Ändå irrade du bort det när jag försökte berätta att det blivit värre. När vi var ute för att ”ha kul” som du kallade det, gick det ofta utför. Var fanns varningssignalerna när jag skrek på festen att jag tänkte avsluta lidandet? Du såg ett fyllo till vän och inte ett rop på hjälp. Trodde du verkligen att jag var ute efter att ha kul när jag egentligen bara ville få ett slut?

Jag vet att gårdagen spårade ur. Vi sa båda saker vi ångrar och förmodligen kommer vi aldrig glömma de spillda orden. Varför satte vi oss inte ner och försökte förstå varandra? Då hade inte vinflaskan behövt slängas mot väggen.  Varför kramade vi inte om varandra och sa förlåt? Jag behöver dig, oavsett du lyssnar på mina känslor eller inte. Utan dig orkar jag inte kämpa. Varför lät jag dig gå efter allt du sagt? För dig kanske det var hårdare än du menat, för mig var det verklighet. Gå fan och dö.

Händerna darrar okontrollerat. Knäpper dem för att dölja rädslan som växer inombords. Biter i läppen för att inte skrika. Smärtan går inte att kontrollera, den måste ut. Att bita hårdare i läppen hindrar inte tårarna från att falla. Jag vet att jag är för svag. Med flaskan i handen närmar jag mig kanten. Viskar tyst för mig själv: du har rätt min vän, det kommer en dag då allt blir bra. Flaskan sträcks ut över kanten för att sedan falla mot marken. Du har rätt min vän, idag är den dagen. Jag tar ett steg över det tomma intet och känner hur vinden omfamnar mig.

VN:F [1.9.11_1134]
3.8/5 (19 röster)
Allt kommer bli bra, 3.8 out of 5 based on 19 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.