Varför just jag?

Hej!

Jag heter Uzuri och är fjorton. Jag bor med min mamma och lillesyster Cheydan på fem år i en två i centrala Stockholm. Vi har en hund som heter Bums. Nu ska jag berätta hur det gick till när vi började våran flykt från Afghanistan för två år sedan.
Det började en kväll då det kom soldater och knackade på våran dörr. Pappa gick och öppnade och man hörde pappa skrika något innan ett pistolskott avlossades. Man hörde hur soldaterna började gå runt i hallen och riva ner våra saker. Mamma sa åt mig att springa upp på övervåningen med min syster och packa. Så jag sprang och packade för mitt liv. Fem minuter senare så hördes ett nytt skott och mamma skrek för sista gången.
Jag tog Cheydan i handen och vi gömde oss i en hemlig lucka i garderoben. Vi satt där alldeles tysta. Hon förstod allvaret i situationenoch jag var förvånad att hon kunde hålla sig lugn och jag för att jag var rädd att de kulle höra oss utifrån Vi hör soldaterna steg då de går runt i rummet.
- Tusan!, Säger en soldaten och svär.
Jag hör hur de går runt och sliter ut lådor, rör runt i sängen och kollar efter luckor i golvet. En av dem öppnar garderoben och utropar: AHA! Jag blundar, nu är det över, jag ber till gud om att min syster ska klara sig, ber att mamma och pappa har hamnat på ett bättre ställe. Jag ber så tyst så att bara gud kan höra mig. Sedan trodde jag att min bön blev besvarad efter som att vakterna sa någonting ohörbart innan de gick ut. Inte förrän de var helt borta vågade jag gå ut i rummet. Cheydan som min syster heter hade stannat i rummet i garderoben. Jag gick ner i matrummet och stelnade till för där, med en stegpanna i handen låg mamma, och inte den livfulla mamman som alltid skrattade och skämtade. Inte den mamman som alltid dansade och sjöng i köket medans hon lagade mat, utan en livlöst stirrande kall och död mamma, mördad av en av vakterna, jag stänger hennes ögon och säger:
- Må dina synder vara förlåtna och vila i frid.
Sedan gick jag ut i hallen och gjorde samma sak med min pappa innan jag hämtade Cheydan som satt och grät, varken hon eller jag kunde ana vad som skulle komma.
Dagen där på tog jag min syster och min packning och gick iväg till min kompis Hidi. Hidi hjälpte oss. Vi gick in. Men både jag och Hidi visste att jag och Cheydan inte kunde stanna länge till. Vi fick stanna i en vecka hos Hidi och hennes familj för att kunna samla ihop pengar till att resa till grannlandet. Jag och Cheydan gick under falska namn för att vi kunde vara efterlysta och vi ville inte ta några risker. Det kändes så konstigt att heta Idrez under en vecka och Cheydan såg alltid förvånad ut när vi kallade henne för Namir. Så snart vi hade nog med pengar så bokade vi två flygbiljetter till Irans hudvudstad Theran. Därifrån gick vi, vi köpte den mat vi kunde på vägen men sedan så gick vi vidare. Vi stannade aldrig på samma ställe och vi gick vidare och vidare, vi sov på gatan och så fort vi såg en vakt så sprang vi iväg, rädda att bli sedda. Nu var Cheydan ett år, men hon red på min rygg när hon inte orkade gå. Vi sa inte ett ord till varandra, även fast hon kunde prata lite och älskade att prata. Efter att ha gått i ett år så nådde vi gränsen till Azerbajan. Men vi fick problem. Det var svårt att komma ut ur landet för att gränsen var bevakad. Vi gick och gick men hur vi än gjorde så hittade vi inte en väg ut.
En kväll så kom vi till en stuga ute i skogen, Vi var trötta och hungriga och jag tog risken och knackade på.
En ung kvinna öppnade. Hon sa någonting på ett språk jag inte förstog då – svenska. Vi bad om hjälp på engelska, jag kunde bara ett par ord efter som att jag knappt hade gått i skolan. Men kvinnan förstod, hon bad oss komma in med ett helt annat tonfall än förut. Hon kunde pashtu som var mitt språk. Hon förklarade att hon hade bott där i ett år. Hon var 26 och hette Mia, jag och Cheydan flyttade in snabbt hos Mia och hon blev som våran nya mamma. Hon berättar att hon har en lägenhet borta i ett främmande land kallat Sverige. Ju mer hon sa ju mer började jag drömma, drömma om ett land utan krig, där det var förbjudet att döda och där alla kunde gå i skolan.
På min trettonårsdag så vaknade jag upp av att Mia sprang runt och packade saker. Jag gick upp och Mia sa:
- Om du och din syster vill så kan ni komma med mig till Sverige, jag har bokat vårt flyg och det går om en timma.
- Ja..jag…JA! Vi vill följa med! CHEYDAN VAKNA! VI SKA TILL SVERIGE!, Ropade jag och dansade runt i stugan, min syster som jag inte hade sett le eller sagt ett ord började skratta och ropa: JA JA JA! Mia skrattade och började dansa med oss. Sedan blev hon alvarlig.
- Jag har en Jeep på min parkering och jag ska packa in saker i den så ni får packa in era saker där nu. Vi ska åka till Tyskland först, där kan ni bo hos mina släktingar medans jag ska tala med min kompis på myndigheterna i Sverige. Man får inte flytta dit som man vill.
Det blev tyst en sund, men efter en minut så frågade min syster:
- Va e Tuslan? och jag och Mia kunde inte hålla oss för skratt.
Jag var nervös när vi skulle åka igenom gränsen. Mia sa någonting på Engelska och sedan pekade vakten på oss två. Mia sa våra namn. Vakten stog och tänkte och jag önskade men hela min kropp att han skulle tro henne vakten sa någonting till Mia och vi fick åka in till ett hus. Nu är det kört, tänkte jag, nu får vi aldrig se Sverige. Men efter tio minuters väntan öppnades en port på andra sidan huset och vi fick åka ut.
När vi var i Azerbajan åkte vi till en flygplats, en man kom och tog bilen och Mia förklarade att hon hade lånat Jeepen och att vi behövde gå. Jag och Cheydan gick tysta och spända men till slut slappnade vi av. Cheydan ville upp och jag bar henne till intjeckningen. Sedan somnade hon. När vi kom till plantet sa piloten något, Mia sa att det var lungt, bara en liten försening så jag slappnade av. Piloten sa någonting igen och sedan startade motorerna. Cheydan vaknade och tittade ut genom fönstret. Hon var fashinerad av stjärnorna som lyste på himmelen. Efter 4 timmars flygtur så var vi i tyskland där vi blev upphämtade av Mias syster. När vi kom till huset så hade jag somnat och jag vaknade av att Cheydan petade på mig. Jag fick ett eget rum, vilket jag aldrig hade haft förut, jag hade alltid delat med Cheydan. Cheydan bodde i rummet bredvid mig. Mias syster sa någonting som jag inte förstod men Mia översatte:
- Hej Kim! Kul att ha dig här! Jag heter Emma men kalla mig moster Em! I morgon ska du få pröva att gå i en svensk skola med min dotter Isa.
En svarthårig flicka i min ålder stod i en dörröppningen, hon påminde om sin mamma och moster mycket. Jag nickade och gick in till mitt rum. Där lade jag mig och sov. Jag drömde om mamma och pappa och hur härlig vår familj var.
Nästa morgon blev jag väckt.
- Goten morgen, sa min kusin, innan hon tassade ut. I köket så satt alla runt ett stort bord och åt frukost.
- Hej Uzuri! Varsågod och sitt! Det här är Lilly, din nye kusin! sa Mia.
- Hej, sa jag på svenska eftersom att Mia hade lärt mig det.
- Hallo! sa hon sedan började hon prata och prata och prata och kunde inte sluta.
Mia skrattade och förklarade för Lilly att jag inte kunde så mycket svenska än. Lilly blev tyst och log åt mig.
Efter frukosten så satte vi på mig en av Lillys skoluneformer. Sedan gick vi till skolan. På vägen dit mötte vi Sara, en av Lillys kompisar, hon och jag kom bra överäns eftersom att hon också kunde pashtu och vi pratade hela vägen till skolan, Sara översatte så gott hon kunde. När vi var vid skolan så blev jag presenterad för klassen. Jag hade aldrig haft så roligt i skolan. Vi lekte, skrattade och jag följde med Sara på hennes hemspråk och sedan på hennes svenska och tyska, hon förklarade att hon skulle flytta till Sverige om ett år, precis som Lilly.
När Mia kom hem berättade hon att vi skulle flytta tillbaka tillsammans med Lilly och moster Em, jag frågade när – på Svenska och hon sa först på svenska men vissa ord fick hon översätta. Jag och Lilly skulle gå i samma skola – Kunskapsskolan som var en friskola.
Efter några veckor så flyttade vi och nu går jag i Kunskapsskolan i Stockholm och det var min livs resa.
Bg:n applåderade
- Bra Uzuri! ropade Lilly.
- Jättebra Kim! Vilken fantastisk men hemsk resa du gjorde, det är härligt att du slutade här! sa min lärare.
- Det tycker jag också! sa jag och Bg:n började prata igen.
- Så! Vem är näst på tur, William?
Hej jag heter William
……
Ja och så fortsätter dagen, jag bor med min mamma, hund och lillesyster, jag har världens bästa kusin och det här var min berättelse!
VN:F [1.9.11_1134]
3.2/5 (6 röster)
Varför just jag?, 3.2 out of 5 based on 6 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.