Whither

En häftig krängning känns genom skrovet. I högtalaren meddelas att farkosten nu intagit undervattensläge i Eviga havet. Utanför fönsterventilerna på farkosten simmar stim av egendomliga fiskar och glor nyfiket in i baren där alla samlas. Folk skålar och tjoar.

En kvinna kommer och sätter sig. Hon placerar sin väska på den tomma stolen mellan oss vid bardisken, beställer en kopp kaffe och tar ur väskan upp en veckotidning.

På näsan bär hon tjocka glasögon. Bakom linserna blir hennes ögon förstorade. Hon ger sken av att inte vilja bli störd men gärna betraktad. Hon bläddrar upp veckotidningen och börjar lösa korsord. Grunnar en stund över rutorna och prövar olika bokstäver med pennan i luften först innan hon raskt plitar dit dem.
– Hur går det? frågar jag och försöker döja hur andfådd jag är.
Då kvinnan sätter ned pennan mot korsordet går udden av.
– Relevant fråga, svarar hon och letar ur väskan upp en ny penna till tidningsgåtorna.
Kvinnan är omålad och blek. Håret som hänger kortklippt rakt vid sidorna får hennes förstorade ögon att se ännu större ut. Kanske tvekar hon att ta ögonkontakt just därför.

Nyfiket lutar jag mig fram längs med disken mot korsordet i hennes tidning.
– KOSCHENILL? undrar jag över ett ord hon skrivit.
– Död röd lus, kan det bli något annat? svarar hon rappt.
– Ingen aning, jag har sett ordet på en kartong i en grotta en gång bara.
– Är du grottforskare? Kvinnan håller blicken kvar mot tidningssidan
– Nej, brevbärare.
– Och det skäms du för?
– Inte alls. Det är ett fritt och bra jobb. Vad sysslar du själv med?
Kvinnan fångar in servitörens uppmärksamhet för att be om mer kaffe innan hon svarar. 
– Vill du samtala med mig skall det vara om väsentligheter, meddear hon mig snorkigt och fortsätter sedan tyst med sitt korsord. 
Efter en stund då jag tagit några klunkar öl ur mitt glas kan kvinnan inte låta bli att lyfta blicken från tidningen.
– Blir du berusad nu när du dricker det där?
Överraskad inför hennes plötsliga intresse ställer jag ner glaset.
– Du har problem med alkoholen erkänn det du fortsätter hon. Själv har jag svår allergi kan jag tala om för dig. Men det har jag vant mig vid, även om det känns pytt att räknas som överbliven.
– Överbliven?
– Ännu har ingen förmått viska Mantra till mig. Jag är över fyrtio år och barnlös skall du veta. Svårt för dig att fatta hur en kvinna känner förstås. Jag är allergisk mot sperma har läkarna sagt. Du kan få se här …
Kvinnan lyfter upp en flik vid tinningen och håret följer med i peruk.
… du ser, helt flintskallig.

– Och kan inte få barn på grund av allergin?
– Struntprat! På det viset är det inget fel. Det är hårväxten som inte fungerar. Se här också, slätt och tomt som ett babyskinn.
Kvinnan lyfter armbågen över huvudet och nyper sig visande i sin blottade armhåla.
– Det kan ju inte vara trevligt att ha hårallergi … eller bli av med håret menar jag.
– Men så är det. Och du skall vara försiktig med alkoholen i fortsättningen.
– Jo men visst …och jag dricker alldeles för mycket, iband.
Kvinnan svarar inte men tar bort väskan från stolen mellan oss och ställer upp den på disken.
– Sätt dig närmare här skall så skall du få se något.
Hon knäpper upp blusen i halsen och lyfter fram först det ena sedan det andra bröstet.
– Här växer det fullt med små svarta strån av någon anledning, flera stycken runt båda bröstvårtorna. Ser du?
– Jo det syns ju. Men dom går väl å´ klippa bort bara?
Helst vill jag att hon stoppar tillbaka brösten och knäpper till om sig. Och när servitören bakom disken undrar vad som försiggår, gör kvinnan det och lägger armarna i kors över. Efter det blir hon abrupt tyst i någon sorts avvaktande hållning om att det nu är min tur att bjuda på något att samtala om. Jag förstår vinken – Kanske skulle jag kunna berätta om mitt eget dilemma och höra vad hon har att säga om det. Kanske kan hon ha någon förståelse. Jag prövar …

– Du längtar efter barn sa du – eller du sa att det var svårt för mig att fatta hur en kvinna känner som inte har några barn. Du menar egna barn antar jag som du själv fått föda fram och jag har tänkt på ett speciellt sett om det …
– Fortsätt du jag lyssnar.
… Jo jag har undrat om det inte är värre att födas än att dö egentligen. Döden kan man ju prata med andra om och vänja sig vid dag för dag liksom, tills det blir dags. Men livet är det ingen som varnar för. Plötsligt brutalt föds man bara, ut till en tung okänd bländande värld som kräver att få tränga in i ens otränade lungor. Det måste kännas förskräckligt och tacksamt att inte minnas säkert.
– Det där lät inte särskilt livsbejakande. Hur har du kommit på sådana tankar?
– Det har vuxit fram. Jag menar, jag har varit med om det. Och tanken kom åter för mig då den här farkosten kort efter avgång började sjunka. Ingen hade talat om för mig att det var en ubåt vi färdas med, som plötsligt efter ett tag skulle sjunka under ytan. Sekunderna då, när jag satt maktlös och vattnet började stiga utanför alla fönster infann sig en avig dödsskräck. Jag såg en scen i huvudet där en kvinna låg med särade ben och födde barn. Det såg så grymt ut. Barnet tvingades fram tyckte jag, manglades ut mellan kvinnans ben som ur en köttkvarn med en förkvävd lidande grimas i ansiktet. Sen när barnet var helt ute började det skrika gällt som ett pinat litet djur. Och det värsta av allt var att kvinnan som nyss fött fram barnet tycktes njuta av det. Mamman låg och log lycklig över barnet som skrek efter att ha tvingats ut i den främmande världen. Det var ruskigt.
– Du får då till det, svarade kvinnan med ett sting av nyfiket allvar.
– Men så är det ju. Alla som skaffar barn gör det ju för sin egen skull. Barnet är ju inte tillfrågat.
– Föräldrarnas önskan att få barn är ju av kärlek till det begriper du väl.

– Kanske det. Frågan är bara om kärleken är ömsesidig. Vad känner barnet, som aldrig bett om att få komma till världen?

– Nog vill det ut allt, det är naturens gång. Man kan inte göra barnafödande till en fråga om gott eller ont.

– Så det säger du. Jag tycker det verkar grymt i alla fall, smärtsamt.

– Det är smärtsamt för mamman också.

– Du skyller på barnet?

– Nej, på naturens gång förstås. Det låter på dig som att du själv inte har några barn.

– Inga egna. Men jag levde ihop med en kvinna och hennes dotter för en tid sedan.

– Det låter skumt.

– Det var inte ett dugg skumt. Vad skulle det vara skumt för?

– Du vill inte gå in på det kanske. Är det känsligt för dig?

– Det är irriterande för mig.

– Jag märker det.

– Det är irriterande för att alla jag träffar på den här förbannade planeten inte tar mig på allvar. Eller också blir man behandlad som nå´n djävla skojare som alla kan rycka på axlarna åt.

– Men Hallå nu! Med skumt menade jag självklart barnets far, att det var barnets far som var skum som inte levde med sin familj. Men förlåt om han kanske inte är i livet, då ber jag om ursäkt för mitt uttryck. Annars hävdar jag med bestämdhet att en far som sviker sin familj är en ansvarslös buffel. Nu skall jag alla fall inte uppehålla dig längre utan gå till min hytt och ordna en del saker innan vi stiger till ytan.

Kvinnan lägger ner sin tidning i väskan och går.
Stelstum sitter jag kvar och minns plötsligt hunden Lajka och känner mig lika övergiven.

 

När farkosten kommer upp ovanför vattenytan omfamnas den av en ljummen dimma. Dimslöjorna rör sig över ett alldeles lugnt hav så stilla att det känns magiskt. Från relingen syns ingen horisont, Inget motorljud hörs. Medföljande passagerare fäller upp sommarstolar som de placerar ut i dimman på däck. En del klär av sig näck, eller tar på sig dräkter till för bad. Farkosten glider ljudlöst genom stiltje som en biskvi i fruktspad.

Det är halt på däck. Och små kräftdjur ligger och sprattlar i skrymslen och springor. Man upplever sig som serverad på ett skaldjursfat.

Det finns ingen för eller akter. Står man vid relingen och ser ned mot bogsvallet märker man hur hela farkosten förskjuts åt sidan då kursen korrigeras. Då delar sig dimslöjorna och viker undan som blyga älvor eller svimmande spöken. Det ser lustigt ut … Trolskt.

En mistlur hörs och ett mötande fartyg kommer.

Som vore det ett flytande höghus trollas det fram ur dimman. Alla älvor och dimspöken sugs ned i havet och drunknar av pur förskräckelse.

“Buäääum!” dånar det när fartyget plöjer förbi och lämnar kvar sju åtta svallvågor för skaldjursfatet att gunga i. En skock skrikande sjöfåglar flaxar upp från ingenstans.

Det låter förfärligt.

Ned på däck störtdyker de, glupska, och börjar slåss om alla kravlande, vinkande kräftdjur ombord. På någon minut har de rensat av hela däck. Fåglarna liknar papegojor, blåröd-gröna och rödgul-blåa med krokiga grova näbbar ur vilka de frambringar ett skärande trumpetliknande ljud.

En lätt krusande bris rör i luften och något händer i skyn längre fram i färdriktningen Kanske dimman lättar? något egendomligt faller som silver som rinner. Är det oväder på gång? Passagerarna som suttit stilla i sina stolar rätar på ryggarna och pekar entusiastiskt ut mot den egendomliga skyridån. Deras förtjusning varslar inte om annalkande oväder.

– Där, titta!

–Jehoo!

– Himlafesten!

Ett gäng papegojor hjälper högljutt till att kivas om den sista kräftan som gömmer sig i en oåtkomlig springa.

”Gomiddag alla ombord. Klockan är nu 11:45 och vi beräknar vara framme om c: a 30 minuter.”

Jag spanar från relingen men ser bara den underliga silverridån och att dyningar stora som valar rulla in under farkosten. Det ”rinnande silvret” närmar sig och passagerarna visar sin oförklarliga glädje; för nu, strax, gungar farkosten in i det rinnande silvret från himlen.

– Ja!

– Nu!

– Hurra!

Det glimmar, man bländas och hela kroppen lättar då farkosten sjunker tillbaka i vågdalarna. Passagerarna jublar och klappar händerna.

– Det blå! Se det blå!

Det hettar i nacken. Havet skiftar från gröngrått till havsblått. En svepande ljusmatta förändrar havets färg, Vinden fläktar.

Tvärt spricker det upp till klar himmel med en stor varmskinande sol och

land i sikte, alldeles nära som i ett trollslag.

En grönskande kust med palmer, stränder och klintar.

 

VN:F [1.9.11_1134]
3.0/5 (2 röster)
Whither, 3.0 out of 5 based on 2 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.