Så vacker att du dör

Skyddsglaset ska hindra klåpare men den berövar inte betraktare som mig att åtrå innehållet. I sin enkelhet är ni gnistrande stenar och gyllene metaller att pryda fettet med. Men ni gör ändå människor galna nog att döda för er.

Så många fack, jag vet inte ens vart jag ska börja ifrån..

“Vafan håller du med!? Krossa glaset!” Skriket fick mig att rycket till. Shit vad håller jag på med? Det är bråttom nu! Jag höjer pistolen och slår. Det gick inte på första försöket. En gång till. Nu så, ja! Kolven bröt sig igenom. En obehaglig känsla skjuter upp över hela armen. Skyddsglaset splittrades och spreds över den purpurfärgade duken där smycken av guld, silver och diamant satt uppassade som kungligheter. Rika människor är så fåfänga. “Tretti!” Det var Lukas som skrek, samma person som tidigare. Det hela skulle ta en minut när vi hade kommit in. Jag ligger efter ser jag men inte länge till.

Den rödhåriga kärringen som skrek när vi ryckte in har gått över till att lipa. Hon påminner lite om min morsa när blodet i farsans ådror var till hälften sprit.

Han med vit skjorta är expediten, en äldre brunhårig man fast rötterna sa något annat om färgens genuinitet. Ganska bredvid står en ung blond kvinna. Hans dotter? Hon var söt och såg oskyldig ut. En annan tid kanske. Ett annat liv.

Den här jävla masken stramar verkligen åt runt näsan och kapar halva ögonvrån. Jag skulle ha tagit skidmasken trots att den blottade mer hud så gav den bekvämt med andrum.

Nästa skåp, en smäll räckte men fitta vad ont det gör! Ögonen vattnas. Igen kom den obehagliga känslan men tårarna följde av en annan anledning. Två fingrar hamnade mellan glaset och kolven. Det svider så hårt, jag kan ha krosset minst tre ben.

Expediten sneglar hit ser jag, han har mord i ögonen och det kliar i fingrarna på honom. Han gör bäst i att försöka behärska sig. Du tänker inte leka hjälte med dottern här eller vem fan hon var.

Aj helvete vad det dunkar i fingret. Grabbarna får inte märka något. Ingen för göra det. Klumpighet är svaghet.

Guld- och titanklockor låg i nästa fack. Jag håvar in dem med de friska fingrarna. Det spelar ingen roll vad det var vi tog så länge vi inte tvekade. Lukas ord hade varit knivskarpa; “Tänk inte, ta bara och ser jag en påse som kan knytas lämnar jag kvar er!” Med lite möda går det att knyta min men det ska jag förhindra snart.

Det fanns bara sex klockor där nere och när jag greppade efter den sista fick jag syn på glasskåpen längre in. Där bakom hängde dom, vad jag egentligen var ute efter hela tiden. På vägen hit kunde jag inte sluta tänka på hur ett par stycken skulle se ut runt Violas hals när vi låg med varandra. Jag vill känna dem snärtande i ansiktet när hon sitter gränsle över mig, ridande. Min Cleopatra i guld.

De hängde i en rad i skåpet, fina och skinande som solen. Det var ett dussin guldhalsband. Jag trevar hastigt dit och snuddar Johan på armen. Han hamnar alltid i trans under sådana här situationer. Det var ingen dålig egenskap utan det betydde att han var fokuserad. Hellre det än någon som börjar bryta ihop och skälva. Sådana måste lämnas efter om de skulle utgöra ett problem eller bli en börda, och i värsta fall avlivas. “Alla piper för männen i blå när dom blir klämda tillräckligt hårt” har Lukas sagt en gång.

Jag når skåpet. Här blir bra, den här sidan av glaset ser skörare ut. BOM! Det gick lätt och kändes knappt i armen, slog jag kanske på fel sätt förut? Jag skyndar mig nu så gott jag kan. Fingrarna pulserar så tungt att pistolen nästan vibrerar, varmt och fuktigt känns det också. Det har svullnat med all säkerhet men jag kan inte avgöra om det är brutet. Inte med skinnhandsken över. Skitsamma, inget så litet ska få slöa ner mig när jag var så nära dessa skatter. De läckra kedjorna gav ifrån sig ett svagt metalliskt duns när dom landade ner i påsen en efter en.

“Knäpp ihop nu!” Hör jag Lukas gorma. Men redan? Jag hinner bara med det här första skåpet och det fanns två till. Ögonen vidgades i samma ögonblick. Jävlar… Blicken fastna på skåpet intill. Ett halsband uppenbarade sig majestätiskt och hade fått en större plats än de andra. Guldlänkarna var små men det kvittade när man såg hänget, storleken på stenen… Ja den var så stor att den skulle kunna slå mig medvetslös ifall Viola bar den. Vi skulle behöva byta position.

Grabbarna har redan börjat röra på sig. Jag skyndar mig och slår mot glaset så som jag lärt mig tidigare. Fan? Är det inte likadant glas här som på den bredvid? Den verkar grövre. Inte ens två slag räckte men nu så, ja det får duga. Jag klöser mig igenom den lilla sprickan men halsbanden ligger långt där bak. Diamanten är fan lika stor som…

“Är du döv?! Vi drar nu!” Det var Räkans röst. Alltid lika ängslig. Förvånansvärt att han fortfarande står på benen med tanke på kväljningarna han hade när vi lämnade bilen.

“Gå så länge då jag kommer efter!” Svarar jag. Vi hade varit fyra men nu gick även den tredje. Lukas var den förste som stegat ut antar jag, det var bestämt då han var skickligast med vapen och skulle se till så att ingen kom i vägen. Låt dom gå jag lämnar inte kvar dig. Glaset skaver åt ärmen när jag pressar armen genom öppningen. Satan också bara lite till. Det skulle bli värt hela det här om jag bara fick dig. Du är så vacker och flera har säkert dött för dig men nu förstår jag varför. Bara lite till… Jag vidgar armen så långt som det bara går men glaskanterna borrar sig då djupare. Tröjans ärm har fått mörka fläckar som växer. En varm känsla sköljer underarmen.

Jag kan känna stenen men en smekning räcker inte, jag ska ha hela dig. Glashålet färgas rött i en cirkel och smärtan är sylvass. “Fuck kom hit!” Fingertopparna snuddar närmare och närmare tills ett svagt grepp fastnar. Hastigt rycker jag ut den. Vilken skönhet. Den får hänga runt halsen. Du är för fin för dunklet i påsen. En regnbåge av färger sprakade så fort jag lät den dingla under hakan.

Jag glömde bort vart jag var för ett ögonblick och sedan såg jag en vit reflektion växa sig större på glasskåpet. Jag hinner knappt vända på huvudet när slaget kommer högt och jag flyger omkull på bordsstället med silverskrin. Sinnet hamnar i virrvarr. Helvete vad var det? Munnen fylls snabbt upp med något varmt och det smakar järn. Jag kan inte andas! Jag rycker klumpigt upp masken och blod forsar ut nedanför giporna. Två tänder följer också med. Jag försöker förgäves häva mig upp men ett blixtrande slag träffar ryggen och jag sjunker som en säck. Smärtan är outhärdlig men jag får bara ut ett patetiskt grymtande. Våra blickar mötts för en sekund. Gamlingen kunde bara inte låta bli? Låter jag honom kommer han slå mig till döds. Var är den? Var är pistolen?

Jag vänder mig åt sidan och får syn på en svart matt pipa sticka ut mellan några skrin på golvet. Den ligger dryga metern ifrån. Jag kan nå den om jag bara sträcker mig lite… “Ahh fitta!” Han svingar inte som en gamling. Slaget träffade armen där glasskärvor hade grävt sig in. Det var inget slagträ han höll utan ett stålrör märkte jag nu och inte är det första gången han använt det.

“Rör dig inte!” Ryter han men han ska inte få som han vill. Jag försöker höja mig upp och då höjer han röret över huvudet. Jävlar också, han tänker sikta högt.

Den lipande kvinnan började skrika hysteriskt nu samtidigt som stålröret dök nedåt. Jag blundar. PANG! Stålet snuddar örat och for iväg. Vad..? Expediten står kvar halvt darrande. Nu börjar resten av åskådarna att tjuta till. PANG! Nu faller han, först på knä och sedan stupande med hjässan så nära att jag känner lukten av håret. Citron eller kanske äpple?

Blicken vrids mot ingången, där står Lukas med sin rykande revolver. En pöl av svart och rött bredde ut sig för varje sekund kring den döde. Hans vita skjorta sög in sig färgen. Jag hasar mig fram mot kassadisken och häver upp med mig med vinglande ben och vacklar fram mot Lukas. Han släpper inte blicken från expeditens livlösa kropp. Flickan rusar iväg mot den tragiska hjälten med tårar vällande ner. Hon kanske var hans älskarinna?

“Kom!” Skriker jag men Lukas verkar förstenad. Han tog ett liv men det var inte första gången enligt rykten. Vänjer man sig aldrig kanske?

Jag ger honom en klapp på axeln och han snappar till, tar min arm över sig och hjälper mig iväg. Jag klämmer hårt om diamanten slipade sidor och den är till med vackrare utomhus. Många har dött för dig, vad spelar ett till liv för roll?

 

Av: Mikael Tomasson

VN:F [1.9.11_1134]
3.8/5 (4 röster)
Så vacker att du dör, 3.8 out of 5 based on 4 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.