Platsen bortom stjärnorna

Jag minns när du pekade upp emot himlen och sade att någonstans långt där borta väntar en bättre plats på oss. En plats utan lidande och utan sorg. Du skulle vänta på mig där. Vid denna plats bortom stjärnorna. Vid denna plats uppe i skyn. Vi var bara tolv år gamla, men så kära. När du lämnade mitt liv lika fort som du anlände så visste jag äntligen vad jag ville bli när jag blev stor. Jag ville utforska stjärnorna. Astronaut kunde jag inte bli. Blev inte godkänd. De hade tydligen ingen nytta för en förälskad ung pojke i rullstol. Men det hindrade mig inte. Varje natt så tittar jag upp i skyn genom min kikare. Sökandes. Efter dig.

Jag har inte funnit platsen du talade om. Inte än. Allt jag ser är stjärnor och fjärran planeter. Men jag kommer fortsätta söka efter platsen. Söka efter dig. Även om det är det sista jag gör. Och när jag väl hittar platsen så kommer du och jag vara tillsammans igen. Precis som vi är i mina drömmar. Då kommer jag krama om dig. Viska att jag älskar dig. Kyssa dig. Du visade mig hur det känns att vara älskad, när alla andra skrattade åt mig. Du brydde dig inte om att jag satt i rullstol. Du älskade mig för den jag var. Mitt sanna jag. Och jag älskade dig.

Då. Nu. Förevigt.

Vi var bara tolv år gamla, men så kära. Dagen efter jag fick höra om din bortgång så köpte jag en kikare. Och jag har inte slutat söka sedan dess. Nu är jag en gammal man. Sittandes i sin rullstol. Med blicken riktad emot det ändlösa havet av stjärnor. Letandes efter platsen utan lidande och utan sorg. Platsen där du väntar på mig. Platsen där vi ska älska varandra igen.

Jag minns vår sista kväll. Vi låg på en filt och blickade upp i himlen, likt så många kvällar förr. Jag sade att jag kände mig så liten, när jag såg de starkt lysande stjärnkropparna som befann sig så långt bortom vår jord. Du vände dig bara om, med blicken emot mig och sade att jag inte alls var liten. Att jag var vacker. Sedan kysstes vi. Dagen efter var du borta. Kvar var jag. En ung pojke. I sin rullstol. Med en kikare, riktad emot himlen.

Du visste att dina dagar var räknade, redan innan du sade hej till mig på skolgården för första gången. Jag tror att det var därför du drogs till mig. Jag var annorlunda, precis som dig. Vi var båda utstötta. Oälskade. Trasiga. Du utan hår från alla behandlingar och jag med ett par ben som inte fungerade. Medan alla andra barn spelade fotboll så satt vi och kollade på. Förut satt jag ensam.
Jag drömde om att känna lyckan av att sparka boll. Springa så snabbt ens arma ben orkar. Göra mål. Lycka. Jag ville vara lycklig, precis som alla andra. Men efter jag träffade dig så glömde jag bort viljan att spela fotboll. Viljan att vara som alla andra. För jag hade funnit en vän. En vän som betydde allt för mig. En vän, som jag fick kalla för min flickvän. Även om det var bara för ett litet tag. Även om det var bara för en kväll. Den där kvällen. Under stjärnorna.

Visst, mitt liv gick vidare. Jag träffade en vacker flicka. Men vår kärlek varade inte förevigt. Jag fick barn. Två små underbara barn. Men jag kan ändå inte glömma dig. Du var min första kärlek. Hur kan jag någonsin glömma dig? Hur kan jag någonsin glömma den där kvällen då vi låg på en filt och jag tittade djupt in i dina ögon? Du var blek. Du hade inget hår. Men du var så vacker. För en ängel är vacker, även utan sina vingar. Snart skulle du få dina vingar. Då skulle du flyga till platsen bortom stjärnorna. Och där skulle du vänta på mig.

När min son frågade vad hans pappa gör utomhus med sin kikare varje kväll så visste jag inte vad jag skulle svara. Jag ville inte ljuga. Men samtidigt ville jag inte att han skulle tro jag var galen. Men jag berättade som det var, till min son, i tron att han skulle skaka på sitt huvud och säga att jag var knäpp. Men han sade ingenting. Han skakade inte på sitt huvud. Han gick bara tillbaka in i huset. Och kom snart ut igen.

Med en kikare i handen.

Han satt sig ned bredvid mig på gräset och tittade på mig med ett leende.

”Jag hjälper dig leta pappa.”

Jag kunde inte hålla mig. Jag började gråta. För han är världens bästa son. Min bästa vän.

Så nu sitter jag och min son ute varje kväll och beundrar alla vackra planeter och stjärnor.

Tillsammans letar vi efter dig.

Flickan som visade mig hur det känns att vara älskad, när alla andra skrattade åt mig.

Och jag hoppas jag hittar platsen snart. För jag saknar dig så.

Min son brukar somna när vi sitter där på gräset och talar om livet, under stjärnorna. Jag lägger honom alltid i mitt knä och rullar in oss till värmen. Jag må inte kunna bära in honom på min axel. Jag må inte kunna spela fotboll med honom. Som en fader skulle vilja göra med sin son. Men jag må älska honom. Med hela mitt hjärta. Tack vare dig. Min käraste.

För du lärde mig att älska. Den där kvällen då vi låg under stjärnorna. Som så många gånger förr.
Och du kysste mig, som ingen tidigare gjort.

 

Av: Tim Alexander Arnberg

 

VN:F [1.9.11_1134]
5.0/5 (2 röster)
Platsen bortom stjärnorna, 5.0 out of 5 based on 2 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.