Lottoraden

En eftermiddag när jag var ensam hemma ringde det på dörren. Jag pausade filmen
jag höll på att se och gick och öppnade. Vid dörren stod en man som såg kusligt
bekant ut. Han sa ingenting, utan stod bara och tittade på mig.

Jag tittade tillbaka, men kunde inte placera riktigt vem personen var.

”Hej?”, sa jag. Mannen sa ingenting. ”Ville du något?” frågade jag.

Mannen öppnade munnen, men sa ingenting. Jag tänkte just be honom gå härifrån,
när han sa: ”Jag är du om fem år”. Sedan räckte han fram ett anteckningsblock
som jag tog emot för att titta på vad det var. Plötsligt började mannen springa
därifrån. Jag hann inte säga något mer.

Jag stod kvar där i dörröppningen och funderade: ”Jo, han såg ganska mycket lik
ut min spegelbild. Fast andra kläder, skägget annorlunda, men ungefär samma
frisyr.

Jag stängde dörren och öppnade anteckningsblocket.

Första sidan var skriven med en annan handstil. Det såg ut som en kvinnas
handstil. ”Lottovinst 15 augusti, 1 226 414 kronor på följande nummer” och sedan
en grupp med siffror.

Jag bläddrade vidare i anteckningsblocket, som var fullt med alla möjliga
anteckningar om datum, händelser och fakta. Allt var skrivet med samma handstil.
Mycket handlade om ekonomi:

”Största aktieuppgångarna 12 september-9 december”, ”Sälj tillgångar före nyår”,
”investera allt i IT-bolaget Burono 14 februari, sälj 3 mars för 15 ggr mera”.

En massa andra saker än ekonomiska saker fanns också:

”Stort strömavbrott vid OS”, ”Orkanvindar i södra Sverige 14/4 2016. ”Zlathan
fast i dopningskontroll 2015″ ”Ulla fick en son 11/7 2016″, ”Snö på julafton
2017″.

Längst bak i anteckningsblocket låg en lös lapp fastsatt med ett gem. Det var en
utskrift av en skiss på nån teknisk maskin. Texten under förklarade att maskinen
förflyttade objekt bakåt i tiden.

[...]

Maskinen var äntligen klar för att testas. Det hade varit ett stort projekt,
Trots att investeringarna gjort mig till en av de rikaste personerna i Sverige,
så hade det mesta av förmögenheten gått åt för byggprojektet. Ritningen hade
varit ganska enkel, men innehöll exakt vad som behövdes. Till och med
kalibreringsvärden och något som vi inom projektet kallat ”hyperboliska
rumtidskoordinater” fanns nedskrivet. Ingen hade någon aning om hur dessa skulle
ha räknats fram om de inte stått där.

En sekreterare anlitades för att skriva av de ursprungliga anteckningarna (som
hade blivit transkriberade till maskinskriven text), samt att i ett program göra
en ritning på maskinen. Vi ville inte låta anteckningsblocket gå bakåt i tiden,
för då skulle det försvinna för gott. Och då det skulle åka runt runt, fram fem
år, resa bakåt igen, fram fem år… så skulle det kanske bli alltmer utnött och
sedan vid något skede felläst bli oläsligt och cirkeln inte längre slutas.

Efter några testförsök där vi sände klockor, möss och kristaller bakåt i tiden
några minuter, så bestämde vi oss för att det var dags. Jag skulle sända mig
själv fem år bakåt i tiden för att möta mitt fem år yngre jag och överlämna
anteckningsblocket. Jag skulle inte kunna resa framåt igen, eftersom själva
maskinen som sänder iväg stannar kvar. Den fungerar ungefär som en kanon, fast
den skjuter en cylinder i tiden istället för i rummet. Fast jag funderade på att
stanna kvar hos mitt yngre jag. Om vi samarbetade skulle bygget bli klart
snabbare, och det skulle vara intressant att umgås med sig själv. Det fanns
några mindre obeklagligheter som jag tänkte tipsa mitt yngre jag om att unvika
också. Frågan var dock bara om det skulle gå att ändra det som redan har skett?

Resan bakåt i tiden var mycket obehaglig. Jag andades i en syrgastub i flera
timmar och kände skakningar och elstötar titt som tätt. Men tillslut kunde jag
kliva ur cylindern. Jag var tillbaka i Sverige 2014!

De mynt och sedlar som gällde i Sverige 2019 var inte giltliga år 2014, då
riksbanken låtit byta ut rubbet, men jag hade skaffat ett antal gamla sedlar,
och letade reda på en taxi för att åka till min gamla hemadress.

Väl där funderade jag några sekunder på portkoden, kom tillslut ihåg den, och
klev in i trapphuset. När jag ringde på kände jag mig plötsligt väldigt nervös.
Jag skulle träffa mig själv! Skulle jag orsaka någon paradox? KUNDE jag orsaka
en? Eller var det omöjligt? Ingen visste säkert. Någon hade hävdat att till och
med hela universum kunde förintas… Jag trodde inte på det. Jag tänkte att jag
skulle försöka göra något mer, än jag mindes att den äldre upplagan av mig själv
hade gjort för fem år sedan.

Jag kände hur allting försvann. Jag svävade ut i kosmos, ut i intet. Hade
universum försvunnit? Hade jag förintat världsalltet? Och hela världshistorien?
Allt som nånsin hänt utsuddat. Allting snurrade, och jag kände mig illamående.

”Ville du något” sa personen framför mig och tittade förbryllat på mig. Jag hade
inte ens märkt att dörren hade öppnats. Vad var de som hände med mig?

Jag måste säga något! Jag öppnade munnen, ”Får jag komma in? Kan vi prata”,
ville jag säga, men kunde inte få fram ett enda ord. ”Jag är du, om fem år” sa
jag. Jag kände mig livrädd. Minsta avvikelse från det jag skulle göra skulle
orsaka en paradox. Men det borde vara omöjligt? Jag sträckte fram
anteckningsblocket och sprang därifrån. Jag ville stanna. Prata om de kommande
fem åren. Lära känna mig själv. Men det var omöjligt att stanna. Paniken blev
för hög.

Jag sprang rakt ut i vägen i full panik, och märkte inte lastbilen som kom i
full fart och slungade mig iväg flera meter framåt på vägen. Strax skulle
lastbilens ena hjul komma och krossa min käke, och därmed omöjliggöra
identifiering med tandkort.

Innan allt försvann tänkte jag att jag inte sett någon nyhet om att någon blivit
ihjälkörd utanför mitt hus. Jag hade väl varit för upptagen med att läsa
anteckningsblocket och rätta lottoraden…

 

Av: Fabbe

VN:F [1.9.11_1134]
2.8/5 (4 röster)
Lottoraden, 2.8 out of 5 based on 4 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.