När kroppen blir tom.

På exakt samma plats har jag legat i 96 timmar. Rättare sagt i 4 dygn. I soffan. Mina klarblåa ögon stirrar tröttsamt upp i det vita taket.Väggarna i vardagsrummet är kala och det är den gråa färgen från soffan som är det mest färgstarka här inne. Hela världen känns grå.

Ångesten håller mig fast här i soffan. Snart har en nedsjunken figur efter min smala, likbleka kropp bildats av i soffan. Jag vill vara vanlig. Vad det nu innebär, tänker jag för mig själv. Jag ligger och lyssnar på regnet utanför, det är något underligt men underbart att höra hur det smattrar mot fönsterbrädet.

Jag har inte alltid varit såhär. För exakt 10 dagar sedan vid det här klockslaget stirrade jag in ett par chokladbruna ögon och som stirrade tillbaka in i mina. Jag kunde känna hur hans händer greppade min smala midja och tryckte min kropp emot sin egen. Hur hans ljuva andedräkt träffade min hy och jag vågade knappt röra mig för jag visste att mina knän ger vika vilken sekund som helst. Han var min och bara min.

Vi hade träffats på gymmet 4 år tidigare och där möttes våra blickar ofta och länge. Från första stund visste jag att jag aldrig skulle kunna släppa hans vackra hårda ansikte ur mina tankar. Hans muskulösa kropp i träningskläder fick mig att rodna. Hur kan man vara så vacker trots att man är alldeles svettig? Frågade jag mig själv många gånger. Till slut träffades vi på i omklädningsrummet och till min förvåning bärdes jag in i duschen och vi klädde med glädje och nyfikenhet av varandra med bara blicken.

Han hade varit min, tills den dag jag fann honom i en annan kvinnas famn. När han stirrade in i en annan kvinnas ögon, höll om en annan kvinnas midja och lät en annan kvinna andas in hans ljuva andedräkt. Jag skrek åt honom, men han hörde inte mig längre. Jag kollade på honom, men han såg mig inte längre. Jag föll ihop, men han fanns inte där för att ta emot mig heller.

Min familj säger åt mig att rycka upp mig. ”Han är ingenting att ha ändå.” Men det är inte det som är själva grejen. Frågan är om dem vet hur det känns när ens värld faller samman, om de vet hur det känns när en hjärta brister och allt som du har samlat på dig rinner ut. Och det spelar ingen roll om du försöker greppa det med händerna för allt som du vill behålla rinner emellan fingrarna och försvinner. Man blir tom, tom i kroppen och ingenting spelar någon roll längre. Världen blir grå och därför kan man ligga i soffan i 96 timmar utan att bry sig.

Av: Jossan

VN:F [1.9.11_1134]
0.0/5 (0 röster)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.