En evig längtan II

Jag måste ha somnat bredvid Hanna igår. Jag vaknade rätt tidigt och hon ligger tätt intill mig och snarkar lätt. Jag vill väcka henne men ändå låta henne sova. Det är svårt. Klockan är bara halv åtta. Ute är det ännu dunkelt och solen har just börjat gå upp utanför fönstret. Jag kan inte vänta mer på att hon vaknar och jag kommer på en kul ide.  Jag ska ge henne en kyss så hon vaknar. Då blir hon nog glad. Jag lägger mig på knä bredvid henne och närmar mig hennes läppar med ansiktet. Hon sover och jag kysser hennes läppar. Först sover hon vidare men snart vaknar hon och kysser tillbaka och jag njuter. Vi ligger sedan kvar på min madrass och först framåt tio går vi ner i köket och äter frukost.

 

Vi diskuterar alternativ för lördagen. Jag säger att hon får komma med alternativ eftersom hon bor här och hon tycker att vi kan åka till en park hon vet. Hon pratar om att det finns fina caféer och vacker natur där. Jag instämmer och hon förklarar att vi får ta bussen från stationen.  Jag nickar och hon berättar att bussen bara går en gång i timmen. Vi upptäcker att den går om en kvart eller en fem kvart och skyndar oss ner till stationen. Vi hinner lagom och går ombord på bussen som är överhettad. Det är för övrigt ordentligt varmt idag. 22 grader. Högre temperatur än på väldigt länge. Bussresan ska ta 45 minuter.

 

När vi satt oss på bussen lutar hon huvudet mot mig och jag håller om henne. Hon skrattar och viskar att detta har hon drömt om sen mellanstadiet. Hon säger att alla killar varit så barnsliga och bara hållit på konstigt under högstadiet. Hon säger att hon blev galen inombords när hon såg mig första gången. Jag blir alldeles till mig. Jag svarar att mina tankar var att hon var för snygg för att gilla mig. Hon skrattar och förklarar att jag har det där extra som ingen annan har. Jag kramar om henne och återigen kysser vi varandra.  Det är bortom allt jag vetat om och just nu ser jag inte vad som skulle kunna bli bättre. Däremot inser jag hur det skulle bli om allt försvann. Hemskare tanke finns inte.

 

Mitt i en av kyssarna upptäcker jag en kille i högstadieåldern som glor. Han har en tydlig svartsjuka i blicken och jag skrattar inombords. Känslan är minst sagt underbar. Hanna bara fortsätter att kyssa mig och killen ser nästan ledsen ut. Jag vet hur det känns och för bara två veckor sen var jag där själv. Drömmar är något man vill ha som är nästan omöjligt och de går sällan i uppfyllelse. Men min dröm om Hanna gjorde det efter alla jobbiga år. Snygga Hanna blev min. Bara min egen pärla.

 

Bussen skumpar förbi hus efter hus och till slut når den parken som Hanna berättat om. Den är fin och jag ser en fontän fara förbi. Massor med kajor har slagit sig ner på en gräsmatta och en hel del människor syns också i solgasset. Bussens högtalare ropar ut. ”Stora parken nästa” och jag ser nu även en fin minigolfbana.  När vi gått av den svettiga bussen frågar jag Hanna om vi ska ta ett varv på minigolfen och det vill hon men hon säger att hon suger. ”Nu ska vi inte vara sådana” flyger ur mig och som tur är skrattar hon. Jag betalar för två spel och låter henne börja på hål ett. Hon slår iväg och det är snubblande nära att hon får en spik. Hon puttar snyggt och får en tvåa. Då det är min tur råkar jag slå högt upp på bollen och den rullar bara en halvmeter och hamnar bakom hindret som är en lustig clown som man ska in under med bollen. Jag får in fyra och Hanna frågar med glimten i ögat om jag gör mig till för att hjälpa henne att vinna. Jag bara skrattar och vi går mot nästa hål.

 

När vi spelat klart börjar jag bli hungrig och Hanna vill som jag äta lunch. Vi drar till hennes favoritrestaurang och hon beställer en pizza och jag beställer en karbonara. Personalen bryter på italienska och stämningen är fin inne på restaurangen. Maten kommer fort och jag börjar äta spagettin. Hanna tar sina bestick och äter av pizzan lite innan hon tar av min mat. Jag skär loss lite av hennes pizza med. Hon ler och ser mig djupt i ögonen. Jag ser tillbaks länge på henne. Vi bara sitter och stirrar på varandra. Ingen släpper blicken, ingen ler heller. Men det är något mycket större än ett leende.  Det är besvarad kärlek. Känslan är obeskrivlig och jag vet att Hanna tänker det med. Till slut tittar hon bort och vi äter upp maten.

 

När vi lämnat den hemtrevliga italienska pizzerian promenerar vi utmed en sjö. Den är stor och vi solen står högt på himlen. Hon tar min hand och jag kramar den hårt. Vi sätter oss på en bänk vis strandkanten och solstrålar kittlar i nacken. Hon söker mer kontakt och hinner knappt lägga armen om henne innan vi är igång och kysser varandra igen. Jag viskar till henne att hon är det största som hänt mig någonsin och att ingen är så underbar som hon. Hon blir alldeles tyst. Hon ler det där gulliga leendet och vi dränker varandra med underbara komplimanger.

 

Men tiden rinner bort lika fort som vågorna från stranden och vi måste dra oss hem. Jag är ju tvungen att ta tåget klockan sex för att imorgon bitti ska vi fira att någon avlägsen släkting till pappa som fyller 50. Jag är arg och har tjatat om att få stanna en natt till men pappa sa bara att det var länge sen jag träffade Ulla och att hon jättegärna vill se mig. Jag blir arg och pratar om det med Hanna. Hon förstår mig och jag märker att on blir glad av att jag vill stanna hela helgen. Hanna säger att det nog är bäst att lyda och att vi får ses nästa helg. Jag håller ändå med om det och tänk om pappa skulle förbjuda mig från att besöka Hanna om jag gjorde något dumt. Dessutom känner mina och Hannas föräldrar varandra väl vilket sätter käppar i hjulen.

 

Vi kommer hem till Hanna efter ännu en mysig bussresa och jag hinner inte mer än att slänga ihop mina pryttlar innan jag och Hanna traskar till stationen. Hand i hand, nu åt andra hållet i solsken istället för regn. För att skiljas istället för att förenas och i ett lyckligt par istället för ensamma. Tåget kommer om tio minuter och vi får tag i en ledig bänk där vi sätter oss. Jag får fram att jag inte kommer stå ut en dag utan henne. Hon svarar att hon tänker samma sak. Hon ger mig mitt nummer. Det har glömts eftersom vi inte varit längre ifrån varandra än att man kan snacka sen hon mötte mg igår.

 

Ett gulmålat modernt regionaltåg dundrar in på stationen och det där typiska ljudet när eldrivna tåg rör sig ekar på stationen och det står Göteborg C på de grå dörrarna. Hanna lovar mig att vara med mig via sms hela resan och vi kramar om varandra. Hårdare och hårdare. Vi kysser varandra massor med gånger innan jag går ombord .jag kan inte le när vi vinkar farväl genom fönstret, istället kommer tårarna. Jag vill inte på 50-årskalas. Jag vill inte åka ifrån henne nu. Jag vill vara kvar. Tåget startar.  Jag gråter nästan nu. Farten ökar på tåget och Hanna försvinner bort allt snabbare och det sista jag anar av henne är hennes rosa tröja som lyser bland alla svarta och grå föremål. Jag får sms. Det är från Hanna som skriver att utan mig finns inget liv för henne.

 

Tåget närmar sig Trollhättan och jag börjar tvivla på om mobilen kan producera fler hjärtan. Facebookmeddelandena med Hanna är många nu och hon berättar att hon gråter. Hon ringer mig och när jag får höra hennes röst kommer tårarna ännu en gång hos mig. De har samlats i huvudet och ska ut. Jag vill inte skämma ut mig på det smockfulla tåget och går in på toaletten. Jag låser dörren och det är som om en spärr lossnar. Tårarna rinner och jag hör Hannas förtvivlade jämranden som önskar att jag ska komma till henne. Det slår mig att detta är besvarad kärlek. Men de 12 milen är inte kortare för det. Avståndet bara växer och Hanna låter mer och mer desperat.

 

Det slår mig att vi inte varit ifrån varandra mer än två timmar. Hur ska vi klara en vecka eller två veckor då? Jag känner mig glad åt kärleken men en otäck känsla dyker upp i huvudet på mig. Den handlar om det eviga avståndet. Ett avstånd som är oändligt långt och som kräver övernattning vilket tar hela helger. Lediga helger vilket inte är jättevanligt för mig och jag vet att även Hanna har mycket för sig på fritiden. Den här helgen hade vi väldigt tur inser jag.

 

Tåget saktar ner farten och rullar in på Göteborg C. Jag går av och tar bussen hem. Ombord på bussen stöter jag på en gammal klasskamrat från mellanstadiet och vi börjar snacka. Han berättar om sin nya tjej som han nyss träffat. Han säger att de ska till Liseberg i morgon och att det blir första gången de gör det. Jag berättar lite om min Hanna och han ser inte avundsjuk ut när jag säger att hon bor i Karlstad. Jag förklarar för honom hur jobbigt det var att ta adjö och han ser förstående på mig. Jag tror alla förhållanden har sina för och nackdelar säger han. Mer blir det inte för bussen stannar där jag bor och vi säger adjö.

 

Den kvällen blir riktigt jobbig för mig. Trots att Hannas hjärtan regnar in på min facebook så är det den där tanken med avståndet till Hanna. Jag inser att jag borde vara glad åt kärleken men det gnager i mig av oro för att vi inte kan ses så ofta som vi vill.  När jag kommer hem frågar pappa hur jag haft det och jag får ur mig ett ”bra” och förvinner snabbt in på mitt rum. Ingen stör som tur är och jag skickar ett meddelande till Hanna. Där jag skriver mer hjärtan och fina ord om henne. Hon svarar med smileys som gråter men jag tar mig samman och säger att hon får komma till Göteborg nästa helg. Det är Kristi himmelsfärd så vi är lediga på torsdag och fredag med. När hon hör det skriver hon en glad gubbe för första gången sen innan mitt besök. Det känns bra i mitt inre och vi bestämmer att hon ska komma redan onsdag kväll.

 

Söndagens födelsedagskalas blir precis lika tråkigt som väntat. Jag slår mig ner i en soffa och chattar med Hanna. Hon skriver stackars dig som blir tvingad på tråkiga kalas. Det värmer och jag skriver att om jag älskade henne i lördags så är det inget mot dagens känslor. Hon skriver fler glada gubbar blandat med hjärtan och skriver att onsdag snart är här faktiskt. Jag blir glad av att hon mår bra. Hennes förtvivlade värmländska på tåget hem igår var en mardröm likt ingen annan. Ett evigt avstånd och en evig längtan men ju mer man längtar desto bättre när man äntligen får ses.

 

Måndagen blir ännu segare än vad jag trott och när det äntligen är lunch är det bara kålpudding. Jag trycker i mig det för att få energi. Det är soligt även denna dag och inget moln syns på himlen. När slutet på skoldagen kommer och jag äntligen kan åka hem ser jag par som kysser varandra vi bussterminalen och jag skrattar inombords och tänker: Hanna, på onsdag är det vår tur. Det är så underbart härlig att kunna tänka så. Jag njuter av det hela vägen hem och snart är det kväll. Jag chattar mer med Hanna och jag berättar att jag tänkte på henne då jag såg några som hånglade. Jag berättar hur jag bara blev glad eftersom jag vet att hon kommer på onsdag. Jag berättar även hur jag plågades av sådana händelser innan jag möte Hanna. Hon svarar med många hjärtan att hon faktiskt råkat ut för en liknande sak idag. Hon säger att hon också brukade lida när hon såg lyckliga par och att hennes tankar om det också förändrats efter att vi blev tillsammans.  Vi skrattar åt det men klockan är snart elva så vi tar adjö och går och lägger oss. Jag somnar snabbt idag.

 

Följande morgon är jag trött. Ännu tröttare än vanligt. Åtminstone känns det så för jag orkar knappt lyfta handen. Då märker jag att jag är tät i halsen och snuvig. Jag harklar mig och känner att även någon jobbig hosta bitit sig fast. Jag tänker att det må väl vara hänt och går upp. Jag hostar till och det gör ont nere i halsen. Hostan fortsätter och mamma har tydligen hört det för hon kommer in på mitt rum och frågar hur jag känner mig. Sådär svarar jag och mamma ser efter om jag har feber. Du är ju glödhet säger hon och säger åt mig att gå och lägga mig igen. Jag orkar inte tjata emot och lägger mig till rätta i sängen.

 

Jag måste ha somnat för nästa gång jag ser på klockan är den halv två. Jag märker också att hostan blivit värre och jag har nästan svårt att andas nu. Då slår det mig. Varför ska jag ha så otur. Min eviga längtan, min eviga väntan och det eviga avståndet som skulle vara i tre dagar till bara. Nu gör några virus så att det kanske dröjer flera veckor till nästa träff med Hanna. Det hopp som ändå täckt över mörkret den senaste dagen med avståndet bara förvinner bort från mig för att aldrig komma tillbaka. Det är känslan som just tog över mina tankar. Jag är inte trött längre. Jag är totalt slutkörd. Jag försöker få mig själv att förstå att några veckor är ingenting mot den tid jag väntade på att Hanna skulle komma men det är svårt. Riktigt svårt.

 

Jag lyckas ta mig till datorn och loggar in på facebook där Hanna skrivit och undrar när hon kan komma på onsdag. Jag hittar inget bra svar på den frågan men inser ganska fort att jag måste vara ärlig. Hur grymt det än är. Jag skriver att jag blivit ordentligt sjuk och att vi antagligen inte kommer kunna ses på onsdag. Jag lägger till massa ledsna gubbar och tillägger att vi kanske kan ses senare under helgen om jag tillfrisknar. Hon svarar snart att hon inte står ut en sekund till. Jag blir nästan rädd när jag läser det men vet att det kommer lösa sig. Vi chattar länge och jag får känslan att båda lider av att bara kunna skriva och inte ses i verkligheten, Men jag tvingar mig själv att gilla läget. Jag borde njuta av hur mycket hon älskar mig istället.

 

Följande tisdag mår jag mirakulöst nog bättre. Jag orkar till och med gå till plugget och även om jag hostar en del så gör det inte ont eller så. Första lektionen är matte och jag jobbar på som sjutton och om jag var trött igår så är jag pigg idag. Den tanken gör att hoppet om att träffa Hanna redan imorgon faktiskt inte är omöjlig. När lektionen slutar skickar jag iväg ett meddelande att jag nog blir frisk till onsdag. Det dröjer inte länge förrän en överlycklig Hanna svarar att biljetten är bokad. Hennes tåg ska ankomma till Göteborg klockan halv sex på onsdag. Jag svarar att jag kommer möta henne då och inser

att vi återförenas om bara 30 timmar. Men 30 timmar är även det en evig väntan.

 

Säg att måndagen var extremt seg så blir tisdagen ännu värre. Det är onsdag och Hanna är mer fastklistrad i mina tankar än någonsin. När jag pluggar, när jag äter och när jag tränar. Hon finns där och jag står inte ut men några val finns inte. Enda gången hon faktiskt försvann mer än 5 minuter var då jag åkte till skolan. Jag satte på en av mina favoritlåtar och det gjorde att halva bussresan var underbart härlig tills min tjej började ta över huvudet igen.  Jag sitter i matsalen och trycker i mig några stenhårda potatisar med någon överdrivet saltad brunsås. Dessutom är inte biffarna goda de heller. Men hungern gör att jag äter i alla fall. När lunchrasten är slut kommer det jag oroat mig för ska bli mest segt av allt. Historian. En lektion på 90 minuter som brukar innehålla instuderingsfrågor och sega genomgångar. Dessutom om något så ointressant som romarriket.

 

När min historielärare äntligen slutar lektionen återstår bara lite matte. Den går faktiskt inte sådär jättelångsamt och när vi slutar så kollar jag på klockan för kanske 13e gången denna eftermiddag och ser att Hannas tåg ankommer centralen om bara tre timmar. Jag får ett rus och klarar inte att bara gå mot bussen. Jag måste skutta och hoppa och springa. Jag gör det och struntar bara i vad folket bakom ska tycka. Bussen kommer och jag går ombord och slår mig ner på ett ledigt säte. Jag startar mina favoritlåtar och skruvar upp volymen. Det är härligt. Tre timmar överlever jag och när de äntligen är förbi väntar en träff med Hanna i fyra dagar. Den låt jag nog spelat mest kommer och jag blundar och njuter. Hanna tjatar i huvudet men hon är inte plågande längre. Nu är hon alldeles underbar. Som hon ska vara.

 

Efter att ha lyckats sova bort tiden där hemma så går jag ombord på bussen in mot stationen. Jag sätter på mina mest känslofyllda låtar och tårarna kommer när bussen dundrar ut på motorvägen. De bara forsar ut och det är inte av sorg eller plåga. Nu är de av lycka. Tårarna kommer och slutar inte förrän jag når Centralen.  Jag inser att det är den grymma väntan som legat och väntat men som nu kommer ut. Det lättar i kroppen och när jag går längs tågen visar klockan tio över fem. Tjugo minuter återstår av denna oändliga saknad. Jag slår mig ner på en sliten bänk nära skyltarna med ankommande tåg från Karlstad. Tiden går fort nu och snart ska klockan vara halv.

 

Plötsligt klingar det till den där typiska signalen på centralen som betyder meddelande och en irriterande lugn och torr röst säger att ankommande tåg från Karlstad är tio minuter sent på grund av signalfel. SJ tänker jag bara. Har stört mig på SJ förr men detta tar priset. Ungefär samtidigt klingar min telefon till och Hanna skriver att tåget står still utanför Ale. SJ ska då alltid förstöra skriver hon och jag skriver en glad smiley. Jag skriver att SJ är riktigt uselt, det är ju inte ens vinter nu. Det är vår. En sak på vintern om det snöar massor och rälsen blir övertäckt men nu är det inte okej. Hon skriver glada gubbar och jag förstår att hon tyckte skämtet var bra.

 

Jag väntar i försommarvärmen ytterligare tjugo minuter tills jag ser ett gulfärgat tåg närma sig bortom perrongerna. Lyckan är långt från obeskrivlig. Den är bortom allt som man förstår. Underbart räcker inte utan detta är en dröm. Minst sagt.  Jag reser mig från bänken och går ut på perrongen.  Jag ser Hanna vinka gladare än vad som är möjligt i ett fönster och jag inser att jag gått lite för långt ut längs rälsen och vänder och går inåt stationen igen.

 

Jag ser henne i fönstret fortfarande och tåget har nästan saktat in helt nu. Det stannar och först av är min älskade Hanna. Hon kollar runt och när hon får se mig kommer hon flygande och kastar sig om mig. Väntan är över. Jag kramar henne länge. Vi står där och alla problem är borta. När vi inte kramas längre kysser vi varandra. Det känns som ett år sen sist men det är ju bara fem dagar. Snart tar vi varandra i handen och går sakta mot bussarna. Vi pratar om SJ och hon fnissar till. Jag märker att hon har gråtit och noterar att bådas saknad har varit enorm.

 

Bussen kommer inte förrän om 15 minuter och vi går och köper fika medan vi väntar. Vi besöker pressbyrån och jag köper en bulle. Inser frustrerat att jag bara hade 10 spänn på mig. Jag beklagar det men Hanna säger att vi delar på en bulle istället då. Förstås, säger jag fortfarande lite irriterad på mig själv. Hon börjar äta på den typiska pressbyråbullen med massor socker och ger snart över den till mig. När jag smakat känner jag att det är den godaste bulle jag ätit. Vi äter upp den och just då kommer bussen Tiden har bara runnit iväg och vi går ombord. Vi sätter oss långt bak och bussen rullar snart ut från Centralen. En spårvagn dundrar förbi innan bussen åker ut från Göteborg. Solen skiner på en helt blå himmel och jag försöker minnas hur jag längtat efter detta.

 

När vi nått mitt hus går vi genast in på mitt rum. Jag lägger mig ner. Jag är trött. All saknad har tagit på krafterna. Hanna lägger sig snart bredvid mig och där ligger vi. Båda lyckligare än vad som är möjligt. Båda lika kära och båda med en dröm i uppfyllelse. Än en gång intalar jag mig att detta bara är början på något riktigt stort. Det går inte att fatta.  För tre veckor sen var allt en enda längtan. För två veckor sen såg jag Hanna för första gången och nu ligger vi här och kan inte få nog av varandra. Min längtan har varit enorm och nu är jag i drömmen men den otäcka tanken på avståndet till Karlstad ligger fortfarande och gnager inne i mig,

 

Vi lägger oss rätt tidigt och jag har ingen teve i mitt rum men vi börjar snacka och sysselsättning blir aldrig något problem. Hon förklarar att hon grät halva tågresan och det är lika härligt som hemskt att höra. Jag håller om henne och säger att den här helgen ska bli full av kul grejer men vet att milen mellan Göteborg och Karlstad kommer ställa till det för oss.  Vi pratar länge och vi drar gamla kärlekshistorier för varandra. Hon om killar som hon bara tyckte var jobbiga och typ ville vara med henne hela tiden. Jag berättar om tjejer som inte gillade mig tillbaka. Jag berättar om Amanda som hånskrattat och när jag och Hanna tillsammans gapskrattar åt det är det en obeskrivlig känsla. Ännu mer lossnar inom mig och tårarna kommer igen. Jag ser på Hanna att hon upptäcker det och hon kramar mig hårt.

 

 

Av: Arvid Hammar

VN:F [1.9.11_1134]
4.0/5 (2 röster)
En evig längtan II, 4.0 out of 5 based on 2 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.