Äntligen är jag fri

Det ha redan blivit mörkt ute och jag går hem, när jag kommer fram till våran lägenhet stannar jag och kollar upp mot fönstret. Där, där kommer jag snart vara och vänta på att allt ska gå över.  Jag valde inte mitt liv men jag kan välja hur och när det ska sluta. Och det är precis vad jag tänker göra nu.

De blir snabbt kallt i rummet efter jag öppnat fönstret.  Jag står i det stora fönstret och kollar ut över alla bilar, människor och träd en sista gång. Det är försent att ändra sig nu, jag var ett misstag och hör inte hemma här, det finns bara en utväg. Jag ska göra världen en tjänst och alla ska få som de vill. Jag vet inte varför jag fortfarande står kvar i fönstret. Kanske för att jag vill att någon ska komma och dra mig tillbaka som i filmer. Men det här är verklighet, ingen kommer att komma. Jag är osynlig för världen och människorna på gatan. Jag kollar ner mot mina bleka fötter, jag tänker på min mammas vita ansikte innan hon dog. Tårarna bränner innanför ögonen.  Det är ingen idé att dra ut på det. Jag tar ett sista andetag och kliver ut i tomma intet. Mitt svarta hår fladdrar och den kalla vinden mot ansiktet och armarna är isande. Om några sekunder är det över tänker jag. En sista gång ser jag framför mig alla människor som fått mig att känna så här, marken närmar sig och jag ler. Plötsligt är allt borta.

Jag ser mig själv ligga på gatan, sönderslagen och blodig.  Alla människor runt omkring mig, helt plötsligt ser folk mig. Nu när det är försent. Sjukvårdare är redan på plats och några okända tar in min kropp i ambulansen. Mammor håller för sina barns ögon. Några från skolan som knappt visste att jag exciterade såg mig äntligen. Killen jag alltid har kollat på sedan trean, kollade på mig för första gången, nu när jag såg som värst ut.  Jag ångrar mig inte och är inte rädd, det finns bara en tanke. Jag är äntligen fri.

VN:F [1.9.11_1134]
0.0/5 (0 röster)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.